Schizotyp störning, någon mer?
känner igen mig i det från vad jag läste från wikipedia.å
har diagnoserna asperberger och bipolär.som jag fick när jag var runt 20 års åldern.
jag har haft väldigt svårt med vänner. har varit som så att jag kunde umgås med vissa i skolan. men har svårt att knyta an med folk på fritiden. och kan känna att jag inte riktigt passar in. ( har även varit så att jag velat ha lite lugn och ro så har varit hemma.)
Har även haft svårt med att skaffa vänner online, då jag helt enkelt inte klarar av att vara online pga för mycket ångest och känt press på att skriva med folk. och helt enkelt slutat gå in på sidor.
jag alltid haft lättare att prata med vuxna och ofta i skolan föredrog jag att prata med lärare framför att prata med mina egna klasskompisar. då jag haft andra intressen en dom. då jag inte har velat varit ute och festa. utan föredragit att ta det lugnt hemma.
de få gångerna jag har varit ute och festat har jag varit med min mamma och mostrar. då vi har en väldigt bra kontakt. bla då min ena moster liksom jag är bipolär och vi kan prata om hur vi mår. samtidigt som min mamma har varit stöttande och förstående. och hjälpt där hon kunnat..
jag har under min uppväxt mått väldigt dåligt och haft svårt med att ta mig an saker.
framför allt att jag haft problem med skola.
Har bytt skola många gånger då jag mått dåligt i den skolan jag gick i och kände att jag helt enkelt vantrivdes. har i stort sett bytt skola sen femman varje år.
blev extra svårt på gymnasiet då jag gick ner mig väldigt mycket. Och det blev som så att jag började gå separat för att enklare gå klart.
Men tillslut så började jag senare på en vuxen skola(hoppade direkt från gymnasiet till skolan) där jag fick en lugnare atmosfär och mer samhörighet. och kunde enklare klara av arbetet. och fick behörighet.
började sedan med ett ställe som skulle hjälpa mig ut i jobb livet. Men efter en praktik plats som var helt åt skogen. så skar jag mig pga av ångesten jag fick där och fick åka in och sy.
Så sa den som höll i det att jag borde ta hjälp
"då de inte kan ha koll på mig hela tiden"
vilket gjorde det ganska klart att de inte ville att jag skulle fortsätta där.
Och nu går jag på aktivitet, där jag trivs väldigt bra.
Min pappa har haft svårt att förstå mitt dåliga mående, men han har blivit mer förstående efter att en kompis till honom tog självmord och tillslut fattat hur dåligt jag har mått. det var som en väckar klocka för honom.
Min mamma har varit stöttande och gjort det hon kunnat, men har även haft mina syskon som haft egna problem.