Tänk också på att en 3-åring kan missuppfatta saker. Ett barn som aldrig blir slagen vet kanske knappt vad det är? Kanske la fröken bara sin hand på hennes? Prata med fröken, men anklaga inte innan du har hört hennes version.!
Pratade med fröken M idag och förklarade för henne vad min dotter sagt. Hennes reaktion var att hon blev helt chockad och sa att hon aldrig gjort så, utan tog tag i hennes hand när hon inte lyssnat. Och jag sa till henne att visst kan det vara missförstånd från min dotters sida men att jag måste ta upp detta med henne (M)och att man blir orolig när ens barn säger så. När vi kom hem frågade jag min dotter igen. Jag tog lätt tag i hennes hand först och sedan slog jag hennes hand (väldigt lätt, självklart) och frågade vilket av dem fröken gjorde, och hon svarade med att slå sig på handen och säga att fröken gjorde så. Och jag frågade återigen varför, och då säger hon; M säger måste lyssna! Så man blir ju funderande men jag lät absolut inte anklagande när jag pratade med hennes fröken. M tog upp detta på deras personalmöte idag och jag ska även prata med chefen imorgon.
Du tror alltså att ditt eget barn aldrig ljuger? Tänk om folk kunde sluta tro detta om sina barn och inse att ALLA barn ljuger. Kanske är order ljuger känsligt för en del? Det handlar ju inte alltid om att ljuga medvetet. Det kan också handla om att inte ha rätt/tillräckligt många ord för att beskriva en händelse eller att man blandar ihop fantasi och verklighet. Det är normalt att barn tummar på sanningen, det är en del av utvecklingen. Det är fint att du lyssnar på det ditt barn säger men du måste förstå att du måste vara lite kritisk också, ta reda på fakta. Du pratade ju med förskoleläraren och fick höra vad som hänt. Varför fortsätter du gräva i detta?