Forum Ung & Gravid - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Han säger att hans liv är över! Snälla hjälp!

    Tor 17 okt 13:45 Läst 0 gånger Totalt 12 svar
    Tor 17 okt 13:45

    Hej!


    Ber om ursäkt på förhand för långt inlägg.. Hoppas någon orkar svara, skulle betyda jättemycket för mig!


    Gud vart ska jag börja. Fick i förrgår reda på att jag är gravid! Är i vecka 4. Det var oplanerat och vi har använt skydd. Bakgrundsfakta är att vi båda är 23 år, varit ihop i ca 1,5 år, rest otroligt mycket under den tiden, vi bor i en tvåa, bostadsrätt, båda har studerat år på högskola och har ekonomi/sjuksköterskeexamen. Vi har med andra ord en stabil tillvaro.


    Jag blev överlycklig då min barnlängtan varit enorm sedan jag gjorde en abort 2015 (Var då 18 år och gick i gymnasiet). Min sambo där emot bröt ihop. Ha la så på golvet och började gråta. Till historien hör att vi i april - 19 provade Natural Cycles och vips så blev jag (oplanerat) gravid. Efter heta diskussioner och mycket tårar gjorde jag en abort. Någonting jag fick en djup depression och knappt återhämtade mig ifrån. Kan fortfarande gråta när jag tänker på det barnet som skulle kommit till oss nu i januari. Där och då LOVADE han mig att jag aldrig, aldrig mer skulle behöva genomgå en abort och att oavsett när (om) jag blev gravid igen skulle vi givetvis behålla. Ganska stor kontrast till att han nu ligger på golvet, gråter och säger att hans liv är över.


    Han tvingar mig inte till en till abort och han säger att han kommer stanna, men han säger även att om jag behåller förstör jag hans liv. Jag tycker han är omogen och helt övertygad om att han kommer ändra sig när han vant sig vid tanken och kanske får se det lilla livet på ultraljud. Han säger att han aldrig kommer ändra sig och får panik, börjar gråta, säger att hans liv är över och ber mig göra en abort 


    Jag resonerar såhär: Jag vill behålla barnet, men jag vill att vi ska vara två om det. Det känns inte rätt att sätta ett liv till världen som är oönskat av ena föräldern. Jag älskar min sambo och han är verkligen den rätte, men varför förstår han inte mig? Jag gjorde en abort av kärlek till han, varför kan han inte göra detsamma för mig? Han vet ju hur det skada mig sist? Han vet vad det gjorde mot mig och hur jag mådde? För mig känns det helt otänkbart med abort, och om jag nu mot förmodan skulle genomgå en till abort, hur ska vi som par någonsin kunna läka? Hur ska jag någonsin kunna lita på hans ord igen? Och samtidigt, hur ska vi som par kunna uppfostra och tillsammans älska ett barn om han känner att hans liv är förstört på grund av mig? Moment 22.. Den enda tanken för mig är att han ändrar sig och blir glad över vår kommande familj.

     Känns som jag är i en mardröm. Inte alls såhär jag tänkte att det skulle bli att få barn, det som jag längtat efter hela mitt liv.. Jag säger att han är självisk och egocentrisk som ber mig att åter igen göra en abort, men är det egentligen jag som är det? Som tvingar på han ett faderskap?
    Han säger att han älskar mig och min tanke är då, om han älskar mig och är säker på oss, varför kan han då inte tänka sig behålla barnet?

    Min fråga till er; Finns det någon som gått igenom samma sak? Någon vars partner var helt emot som sedan ändrade sig? Snälla hjälp! Alla tips eller kommentarer är välkomna!

    All kärlek!


     

  • Tor 17 okt 14:11 #1
    oliviaheterjaag skrev 2019-10-17 13:45:58 följande:

    Hej!

    Ber om ursäkt på förhand för långt inlägg.. Hoppas någon orkar svara, skulle betyda jättemycket för mig!

    Gud vart ska jag börja. Fick i förrgår reda på att jag är gravid! Är i vecka 4. Det var oplanerat och vi har använt skydd. Bakgrundsfakta är att vi båda är 23 år, varit ihop i ca 1,5 år, rest otroligt mycket under den tiden, vi bor i en tvåa, bostadsrätt, båda har studerat år på högskola och har ekonomi/sjuksköterskeexamen. Vi har med andra ord en stabil tillvaro.

    Jag blev överlycklig då min barnlängtan varit enorm sedan jag gjorde en abort 2015 (Var då 18 år och gick i gymnasiet). Min sambo där emot bröt ihop. Ha la så på golvet och började gråta. Till historien hör att vi i april - 19 provade Natural Cycles och vips så blev jag (oplanerat) gravid. Efter heta diskussioner och mycket tårar gjorde jag en abort. Någonting jag fick en djup depression och knappt återhämtade mig ifrån. Kan fortfarande gråta när jag tänker på det barnet som skulle kommit till oss nu i januari. Där och då LOVADE han mig att jag aldrig, aldrig mer skulle behöva genomgå en abort och att oavsett när (om) jag blev gravid igen skulle vi givetvis behålla. Ganska stor kontrast till att han nu ligger på golvet, gråter och säger att hans liv är över.

    Han tvingar mig inte till en till abort och han säger att han kommer stanna, men han säger även att om jag behåller förstör jag hans liv. Jag tycker han är omogen och helt övertygad om att han kommer ändra sig när han vant sig vid tanken och kanske får se det lilla livet på ultraljud. Han säger att han aldrig kommer ändra sig och får panik, börjar gråta, säger att hans liv är över och ber mig göra en abort 

    Jag resonerar såhär: Jag vill behålla barnet, men jag vill att vi ska vara två om det. Det känns inte rätt att sätta ett liv till världen som är oönskat av ena föräldern. Jag älskar min sambo och han är verkligen den rätte, men varför förstår han inte mig? Jag gjorde en abort av kärlek till han, varför kan han inte göra detsamma för mig? Han vet ju hur det skada mig sist? Han vet vad det gjorde mot mig och hur jag mådde? För mig känns det helt otänkbart med abort, och om jag nu mot förmodan skulle genomgå en till abort, hur ska vi som par någonsin kunna läka? Hur ska jag någonsin kunna lita på hans ord igen? Och samtidigt, hur ska vi som par kunna uppfostra och tillsammans älska ett barn om han känner att hans liv är förstört på grund av mig? Moment 22.. Den enda tanken för mig är att han ändrar sig och blir glad över vår kommande familj.

     Känns som jag är i en mardröm. Inte alls såhär jag tänkte att det skulle bli att få barn, det som jag längtat efter hela mitt liv.. Jag säger att han är självisk och egocentrisk som ber mig att åter igen göra en abort, men är det egentligen jag som är det? Som tvingar på han ett faderskap?

    Han säger att han älskar mig och min tanke är då, om han älskar mig och är säker på oss, varför kan han då inte tänka sig behålla barnet?

    Min fråga till er; Finns det någon som gått igenom samma sak? Någon vars partner var helt emot som sedan ändrade sig? Snälla hjälp! Alla tips eller kommentarer är välkomna!

    All kärlek!

     


    Det här är ganska vanligt. Män och kvinnor reagerar olika. Det kvinnor känner redan vid det första positiva graviditetstestet kan dröja tills förlossningen innan män känner...

    Han reagerade ju med chock och förtvivlan. Sånt lägger sig efter hand men den stora frågan är om ert förhållande klarar det ? För vilket beslut du än fattar så är risken stor att någon kommer känna sig tvingad in i ett föräldraskap eller tvingad att avsluta ett blivande föräldraskap. Det är ju inga små grejer. Att få barn är enormt påfrestande även i ett mer långvarigt förhållande.

    Jag tänker att vill man som kille absolut inte ha barn eller först om några år så måste man "skydda sig själv" också. För sanningen är ju att i samma sekund som han kommer i dig så har han ingen makt över sina spermier längre.

    Du har laglig rätt att behålla oavsett vad han säger ! Sen är det ju tråkigt om ni inte kan enas om ett gemensamt beslut men du är fortfarande den som bestämmer.

    Kanske kan terapi vara en idé ?
  • Tor 17 okt 14:52 #2

    Jag tänker så här. Du vill att ni skall vara två. Och du vill behålla barnet. Inget säger att ni kommer hålla ihop lång tid framöver ens om du gör abort. Eller om du behåller. Inget är säkert när det gäller två människor som skall leva ihop. MEN: om du behåller måste du vara beredd att själv fostra dit barn. Man kan hoppas att han stannar. Livet blir inte detsamma efter barn, men det blir MINST lika bra - men annorlunda. Och kärleken till ditt barn kommer överbrygga allt. Men det är banne mig ingen katastrof med en baby. Din sambo tycker jag överreagerar ärligt talat. 

  • Tor 17 okt 15:00 #3

    Gör inte abort för någon annans skull. Jag gjorde det för att "Det var han eller barnet" Valde honom. Ett år senare var det slut i alla fall. 


    Förmodligen kommer han att ändras när barnet är ute. De flesta män är lite tröga och tar 9 månader på sig. Medans vi kvinnor känner för bebisen på en gång redan vid +et. 


    Har han dessutom lovat att inte tvinga dig till abort igen så får han stå för det och gaska upp sig lite. Är han inte berädd att få barn ska han inte ha sex.

  • Tor 17 okt 15:10 #4 +2

    Faktum:

    1) Man är två om att göra barn, han vet hur det blir barn. Har man sex så kan det bli barn, det vet han.

    2) Han vet att du längtar efter barn och att du mådde fruktansvärt efter den andra aborten (och att han då sade att han aldrig skulle tvinga dig till det igen),

    Nej, ts du sviker inte honom om du behåller, däremot kanske inte er relation håller, men som någon skrev ovan, man skall aldrig göra abort för någon annans skull (undantag finns kanske, om något annat av ens barn är svårt sjuk och behöver en eller liknande). OM du nu gör abort igen mot din vilja, kommer inte er relation hålla i alla fall.
    Och du förstör inte hans liv, rent krasst, vill han inte vara med får han betala men något annat "tvingar du inte" honom till. Du har inte "lurat" på honom ett faderskap, så vitt jag förstår var han helt införstådd med vilket preventivmedel ni använde etc.

    Jag skulle nog ställa mig in på att bli ensamstående förälder men såklart hoppas på det bästa. Men jag skulle inte ha dåligt samvete eller känna skuld för hans skull. Om han vill ligga på golvet och gråta, flyttar du hem till någon kompis eller dina föräldrar ett tag så kan han ligga där och gråta. Han skall inte kunna få spela på dina skuldkänslor för att du skall göra abort. Det är känslomässig utpressning och det är precis det han sysslar med nu.

  • Sveden­borg
    Visa endast
    Tor 17 okt 15:35 #5 -1 +1

    Som man känner jag spontant att du får mentalt förbereda dig på att leva med barnet själv.

    Det värsta, jag menar absolut värsta man kan göra mot en man är att pressa in honom i ett hörn utan flyktvägar, det är upplagt för kaos. Det spelar egentligen ingen roll vad det gäller, pengar, barn, affärer.

    Visst, han kan ändra sig när barnet väl är fött, men risken är också stor att han har ett tryck av tvång över sig nu och att det trycker växer sig starkare och starkare. Män är fria andar, cowboys som rider av ensamma mot solnedgången....att binda upp, låsa och pressa utan möjlighet att fly är livsfarligt. Det är ett hot mot den egna identiteten och existensen och bör tas på allvar. Ju yngre mannen är desto hårdare är trycket.

    Var strategisk och planera ensamförälderskap.

  • Fre 18 okt 11:12 #6

    Han är också ansvarig i detta o själv sagt att om du lir gravid så behåller ni, förstår inte vrf han beter sig så där då. Hoppas det bara är en chock som snart lägger sig.

  • Fre 18 okt 18:19 #7

    Hej TS!

    Jag är i en väldigt liknande situation och har, liksom du, befunnit mig i den en gång tidigare och vet hur fruktansvärt det är. Kanske kan vi stötta varandra..

    Blev också gravid som rätt ung (19 år) och valde att göra en abort. Hade ånger och depression i flera år efter det. Blev på nytt gravid igen några år senare i en relation där graviditeten var halvt planerad, men pappan ångrade sig och övertalade mig till abort. Det är en sådan hemsk situation att känna sig tvungen till det. Hela ens hjärta säger nej men samtidigt blir pressen från den som inte vill för jobbig. 

    För varje abort jag gjort är det som att en bit i mig gått sönder. Det har lett till en jättestark barnlängtan och även en oro över att de två graviditeterna kanske var mina enda chanser. Att kunna få barn för evigt är ju inte en självklarhet.

    Men nu sitter jag här och är gravid igen, med min blivande sambo som jag varit tillsammans med i två år. Vi har också skyddat oss med Natural cycles, men slarvat en gång vilket ledde till situationen jag är i nu. Jag blev ändå glad då jag trots allt har en väldigt stark barnlängtan som sagt.

    Tyvärr har min kille inte samma längtan och blev inte jätteglad direkt. Han kommer inte heller tvinga mig till abort och säger inte att hans liv är förstört direkt, men är noga med att framföra sin åsikt. Att han tycker det är för tidigt och att han vill ha barn på ett planerat sätt. Han känner sig ganska förvirrad och nere av situationen, vilket såklart känns hemskt för oss båda.

    Det är så svårt... Jag klarar verkligen inte en abort till. Jag orkar inte en gång till gå igenom samma process och brottas med samma känslor som jag helt och hållet aldrig kommer att komma över. Jag vet redan nu att jag kommer att bli deprimerad och att vår relation inte kommer att hålla för det. Jag kommer aldrig stå ut med att känna att min sorg blivit till min killes glädje.

    Samtidigt som jag åt andra hållet känner mig hemsk. Behåller jag så blir det ju jag som får ha hans mående på mitt samvete. Jag vet ju inte heller vad utvägen kommer att bli. Kanske kommer han aldrig kunna ta till sig barnet, vilket såklart vore fruktansvärt. Eller så smälter han det om några veckor och blir glad istället. Det är omöjligt att veta nu. 

    Med tanke på min och min killes ålder (jag är mellan 28 och 30 och han 30+) så känner jag dock att det är för riskfyllt att vänta. Vi vill ju båda ha barn, så jag känner att det är så onödigt att ta bort ett barn för att sedan försöka igen om något år eller så. Hur kommer det kännas om det inte går då..

    Jag funderar på att föreslå till min kille att vi ska gå till en kurator tillsammans och prata ut. Jag är förvisso i princip redan bestämd på att behålla men känner att det kanske kan vara ett bra sätt att få ventilera våra känslor. Kanske kan du och din sambo göra samma sak? Det är tyvärr det enda "råd" jag har. 

    Hoppas det ska gå bra för oss båda i alla fall, men för eller senare bör det ordna sig. Jag försöker tänka mig att det just nu är ett brant och jobbigt berg som man måste klättra över, men att det på andra sidan finns ett ljus. 

  • Sön 20 okt 10:15 #8

    Usch då, stackars dig! Är ju inte alls den reaktion man vill ha av den man älskar.

    Jag tycker verkligen att du ska behålla barnet!

    Vänta tills han är lugn och prata sen med honom lugnt.

    Jag hade sagt: Älskling, jag kommer att behålla detta barnet och du kan välja mellan att se det som något fantastiskt eller så kan du gräma dig hela graviditeten för vi vet ju båda två att du kommer älska barnet när det väl kommer.

    Så hade jag sagt utan att säga så mycket mer. Han behöver tid att acceptera det och känner sig nog väldigt rädd att hela hans liv kommer att förändras vilket är sant.

    Var en trygghet för honom och få honom att känna att du finns där för honom. Så får han finnas där för dig sen.

    Jag fick mitt barn när jag var 15. Alla tyckte att jag skulle göra en sen abort, fick reda på det i v 17+4 tog minipiller. Det tyckte dock inte jag! Alla försvann och det var tuffa år. Idag är min son lika gammal som ni är. Ljuset i mitt liv och har inte ångrat det en enda sekund!

    Ibland får man göra en avvägning. Vad är mest allvarligt, att släcka ett liv, mot din vilja, eller din killes ångest som helt klart kommer gå över?

    Men förbered dig på en ensam och jobbig graviditet och snälla du, hitta stöd hos nån annan runt dig.

    Önskar dig all lycka ????

  • Sön 20 okt 10:17 #9

    Blev frågetecken av min emoji. Önskar dig all lycka!

  • Mån 21 okt 16:19 #10
    Sariah skrev 2019-10-20 10:15:10 följande:

    Usch då, stackars dig! Är ju inte alls den reaktion man vill ha av den man älskar.

    Jag tycker verkligen att du ska behålla barnet!

    Vänta tills han är lugn och prata sen med honom lugnt.

    Jag hade sagt: Älskling, jag kommer att behålla detta barnet och du kan välja mellan att se det som något fantastiskt eller så kan du gräma dig hela graviditeten för vi vet ju båda två att du kommer älska barnet när det väl kommer.

    Så hade jag sagt utan att säga så mycket mer. Han behöver tid att acceptera det och känner sig nog väldigt rädd att hela hans liv kommer att förändras vilket är sant.

    Var en trygghet för honom och få honom att känna att du finns där för honom. Så får han finnas där för dig sen.

    Jag fick mitt barn när jag var 15. Alla tyckte att jag skulle göra en sen abort, fick reda på det i v 17+4 tog minipiller. Det tyckte dock inte jag! Alla försvann och det var tuffa år. Idag är min son lika gammal som ni är. Ljuset i mitt liv och har inte ångrat det en enda sekund!

    Ibland får man göra en avvägning. Vad är mest allvarligt, att släcka ett liv, mot din vilja, eller din killes ångest som helt klart kommer gå över?

    Men förbered dig på en ensam och jobbig graviditet och snälla du, hitta stöd hos nån annan runt dig.

    Önskar dig all lycka ????


    Tack för ditt fina svar!


    Uppskattar det väldigt mycket!


    Har försökt påpeka att han givetvis kommer älska barnet när det kommer.. Han säger att han inte är lika säker. Att det säkert finns dom där ute som inte älskar sina barn men som inte vågar säga det. Jag tror honom inte för en sekund! Jag vet att han kommer älska barnet från första stund.. Försöker bara övertala honom. 


    Gud vad stark du är som stod på dig för vad som kändes rätt i hjärtat! Hoppas jag är lika stark..

  • Mån 21 okt 16:33 #11
    Jwell09 skrev 2019-10-18 18:19:19 följande:

    Hej TS!

    Jag är i en väldigt liknande situation och har, liksom du, befunnit mig i den en gång tidigare och vet hur fruktansvärt det är. Kanske kan vi stötta varandra..

    Blev också gravid som rätt ung (19 år) och valde att göra en abort. Hade ånger och depression i flera år efter det. Blev på nytt gravid igen några år senare i en relation där graviditeten var halvt planerad, men pappan ångrade sig och övertalade mig till abort. Det är en sådan hemsk situation att känna sig tvungen till det. Hela ens hjärta säger nej men samtidigt blir pressen från den som inte vill för jobbig. 

    För varje abort jag gjort är det som att en bit i mig gått sönder. Det har lett till en jättestark barnlängtan och även en oro över att de två graviditeterna kanske var mina enda chanser. Att kunna få barn för evigt är ju inte en självklarhet.

    Men nu sitter jag här och är gravid igen, med min blivande sambo som jag varit tillsammans med i två år. Vi har också skyddat oss med Natural cycles, men slarvat en gång vilket ledde till situationen jag är i nu. Jag blev ändå glad då jag trots allt har en väldigt stark barnlängtan som sagt.

    Tyvärr har min kille inte samma längtan och blev inte jätteglad direkt. Han kommer inte heller tvinga mig till abort och säger inte att hans liv är förstört direkt, men är noga med att framföra sin åsikt. Att han tycker det är för tidigt och att han vill ha barn på ett planerat sätt. Han känner sig ganska förvirrad och nere av situationen, vilket såklart känns hemskt för oss båda.

    Det är så svårt... Jag klarar verkligen inte en abort till. Jag orkar inte en gång till gå igenom samma process och brottas med samma känslor som jag helt och hållet aldrig kommer att komma över. Jag vet redan nu att jag kommer att bli deprimerad och att vår relation inte kommer att hålla för det. Jag kommer aldrig stå ut med att känna att min sorg blivit till min killes glädje.

    Samtidigt som jag åt andra hållet känner mig hemsk. Behåller jag så blir det ju jag som får ha hans mående på mitt samvete. Jag vet ju inte heller vad utvägen kommer att bli. Kanske kommer han aldrig kunna ta till sig barnet, vilket såklart vore fruktansvärt. Eller så smälter han det om några veckor och blir glad istället. Det är omöjligt att veta nu. 

    Med tanke på min och min killes ålder (jag är mellan 28 och 30 och han 30+) så känner jag dock att det är för riskfyllt att vänta. Vi vill ju båda ha barn, så jag känner att det är så onödigt att ta bort ett barn för att sedan försöka igen om något år eller så. Hur kommer det kännas om det inte går då..

    Jag funderar på att föreslå till min kille att vi ska gå till en kurator tillsammans och prata ut. Jag är förvisso i princip redan bestämd på att behålla men känner att det kanske kan vara ett bra sätt att få ventilera våra känslor. Kanske kan du och din sambo göra samma sak? Det är tyvärr det enda "råd" jag har. 

    Hoppas det ska gå bra för oss båda i alla fall, men för eller senare bör det ordna sig. Jag försöker tänka mig att det just nu är ett brant och jobbigt berg som man måste klättra över, men att det på andra sidan finns ett ljus. 


    Hej! 


    Gud vad jag relaterade till din historia! Känns som vi varit med om precis samma sak?
    Denna värkande barnlängtan inom en.. den är så himla stark! Samtidigt som man bara önskade av hela sitt hjärta att ens partner kunde känna samma glädje. Man (iallafall jag) vill så gärna ha någon att dela det med. Inte någon som inte vill lyssna när jag läser högt om vad som händer vecka för vecka.. Han vägrar röra vid min mage.. 
    Det känns som min sambo inte förstår vad en abort gör med ens psyke. Precis som du skrev så dör en bit i en för varje abort. Det är så fruktansvärt! Samtidigt så oförklarligt att man väljer att genomföra det ändå. För mig var det av kärlek till min partner som det blev abort sist. Jag såg smärtan i hans ögon över att bli pappa och jag ville ta den smärtan ifrån honom, även om det nu innebar att en del av mig bokstavligen dog på kuppen. Just därför blir jag både arg, ledsen och så jävla besviken att han vill att jag ska gå igenom detta IGEN! 


    Håller helt med dig i detta om att ha hans mående på mitt samvete.. Detta är ju mannen jag älskar, som jag vill göra lycklig för alltid.. Hur kan jag göra såhär mot honom? Jag vill ta hans smärta igen, vill bära den så han slipper. Jag tänker också att denna ansvarskänsla att kunna se bortom sig själv och offra sig av kärlek för en annan människa, även fast man vet att de är en själv som kommer få ont, är också den egenskap som kommer göra oss till bra mammor!

    Tänker på att träffa vänners barn, möta föräldrar med barnvagnar på stan och samtidigt veta att det där kunde varit jag om jag bara stod upp för det lilla livet i magen. Tänker på hjärtslagen lilla livet har nu.. 


    Tror kurator är en jättebra idé! Vi bokade tid hos en idag! Hoppas ni hittar en bra som kan medla mellan er.. 


    Gud vad fan ska man göra rent utsagt?

  • Tis 22 okt 11:49 #12
    oliviaheterjaag skrev 2019-10-21 16:33:09 följande:

    Hej! 

    Gud vad jag relaterade till din historia! Känns som vi varit med om precis samma sak?

    Denna värkande barnlängtan inom en.. den är så himla stark! Samtidigt som man bara önskade av hela sitt hjärta att ens partner kunde känna samma glädje. Man (iallafall jag) vill så gärna ha någon att dela det med. Inte någon som inte vill lyssna när jag läser högt om vad som händer vecka för vecka.. Han vägrar röra vid min mage.. 

    Det känns som min sambo inte förstår vad en abort gör med ens psyke. Precis som du skrev så dör en bit i en för varje abort. Det är så fruktansvärt! Samtidigt så oförklarligt att man väljer att genomföra det ändå. För mig var det av kärlek till min partner som det blev abort sist. Jag såg smärtan i hans ögon över att bli pappa och jag ville ta den smärtan ifrån honom, även om det nu innebar att en del av mig bokstavligen dog på kuppen. Just därför blir jag både arg, ledsen och så jävla besviken att han vill att jag ska gå igenom detta IGEN! 

    Håller helt med dig i detta om att ha hans mående på mitt samvete.. Detta är ju mannen jag älskar, som jag vill göra lycklig för alltid.. Hur kan jag göra såhär mot honom? Jag vill ta hans smärta igen, vill bära den så han slipper. Jag tänker också att denna ansvarskänsla att kunna se bortom sig själv och offra sig av kärlek för en annan människa, även fast man vet att de är en själv som kommer få ont, är också den egenskap som kommer göra oss till bra mammor!

    Tänker på att träffa vänners barn, möta föräldrar med barnvagnar på stan och samtidigt veta att det där kunde varit jag om jag bara stod upp för det lilla livet i magen. Tänker på hjärtslagen lilla livet har nu.. 

    Tror kurator är en jättebra idé! Vi bokade tid hos en idag! Hoppas ni hittar en bra som kan medla mellan er.. 

    Gud vad fan ska man göra rent utsagt?


    Vad skönt att ni tillsammans valt att gå till en kurator! Det är ett bra steg framåt och tyder ju på att han ändå är villig att prata igenom det. I den relation jag gjorde abort i sist vägrade pappan att över huvud taget gå med på något sådant. Jag skulle göra abort, så enkelt var det bara.

    Ja, barnlängtan kan bli så fruktansvärd efter en abort och jag tror det är ganska vanligt. Man vill ofta inget hellre än att bara ta tillbaka det där livet som man valde bort. Jag har haft perioder då det varit väldigt svårt att se alla bilder i sociala medier på gravidmagar, ultraljud och bebisar samt hamna i sällskap där det pratas barn och graviditeter. Ibland har jag varit tvungen att gå undan på grund av stark ångest.

    Det jag tror är viktigt att komma ihåg är att abort är en rättighet för kvinnan och inte en skyldighet. Många, ofta de som inte har erfarenhet av abort själva, kallar kvinnor som väljer att behålla när mannen inte vill för själviska. Jag kan inte förstå hur det kan anses själviskt när det trots allt är kvinnans kropp det handlar om. En abort påverkar oftast bara kvinnan, både fysiskt och psykiskt, medan ett barn påverkar båda. Är det då inte mer själviskt av mannen att försöka övertala kvinnan till att göra något som enbart hon kommer att påverkas av? Och i ditt fall dessutom något som ni båda vet att du kommer att må dåligt av, eftersom du vet hur du känt innan.

    Och ändå känner man sig tyvärr som kvinna i det läget ofta som vi gör, hemska mot mannen. Fastän det inte alls skulle behöva vara så. Men som du skriver tyder det ju ändå på att vi har empati, vilket verkligen inte är en dålig egenskap för en mamma. Det var väldigt fint skrivet.

    Som det ser ut nu har min kille ändrat sin inställning åt det mer positiva hållet och därför hoppas jag på att vi inte ska vara oense om det mer. Han säger att han känner sig mer glad nu, till och med lycklig från och till, men att känslorna förmodligen kommer att åka upp och ner ett tag, vilket jag kan förstå. Vi pratar inte jättemycket om det just nu, utan till en början kommer jag nog vara den som går igenom graviditeten mest själv. Än så länge är det nog inte riktigt verkligt för honom och knappt för mig heller. Graviditeten är ju jättetidig än, så jag tänker bara på alla missfallsrisker. Det är som att jag känner på mig att jag inte kommer att få behålla det här barnet heller. Tror att mina aborterfarenheter bidrar till att jag känner så mycket oro, typ att det barn jag väl väljer att behålla inte kommer att stanna kvar.

    Jag hoppas att ert samtal hos kuratorn går bra och att din kille också ändrar sin inställning. Kanske kan det ta tid men jag tror nog ändå att han kommer att göra det. Har hört många historier där pappan inte velat behålla från början och i de flesta fall har det blivit bra.

    Uppdatera gärna! <3
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll