Han säger att hans liv är över! Snälla hjälp!

Hej TS!

Jag är i en väldigt liknande situation och har, liksom du, befunnit mig i den en gång tidigare och vet hur fruktansvärt det är. Kanske kan vi stötta varandra..

Blev också gravid som rätt ung (19 år) och valde att göra en abort. Hade ånger och depression i flera år efter det. Blev på nytt gravid igen några år senare i en relation där graviditeten var halvt planerad, men pappan ångrade sig och övertalade mig till abort. Det är en sådan hemsk situation att känna sig tvungen till det. Hela ens hjärta säger nej men samtidigt blir pressen från den som inte vill för jobbig. 

För varje abort jag gjort är det som att en bit i mig gått sönder. Det har lett till en jättestark barnlängtan och även en oro över att de två graviditeterna kanske var mina enda chanser. Att kunna få barn för evigt är ju inte en självklarhet.

Men nu sitter jag här och är gravid igen, med min blivande sambo som jag varit tillsammans med i två år. Vi har också skyddat oss med Natural cycles, men slarvat en gång vilket ledde till situationen jag är i nu. Jag blev ändå glad då jag trots allt har en väldigt stark barnlängtan som sagt.

Tyvärr har min kille inte samma längtan och blev inte jätteglad direkt. Han kommer inte heller tvinga mig till abort och säger inte att hans liv är förstört direkt, men är noga med att framföra sin åsikt. Att han tycker det är för tidigt och att han vill ha barn på ett planerat sätt. Han känner sig ganska förvirrad och nere av situationen, vilket såklart känns hemskt för oss båda.

Det är så svårt... Jag klarar verkligen inte en abort till. Jag orkar inte en gång till gå igenom samma process och brottas med samma känslor som jag helt och hållet aldrig kommer att komma över. Jag vet redan nu att jag kommer att bli deprimerad och att vår relation inte kommer att hålla för det. Jag kommer aldrig stå ut med att känna att min sorg blivit till min killes glädje.

Samtidigt som jag åt andra hållet känner mig hemsk. Behåller jag så blir det ju jag som får ha hans mående på mitt samvete. Jag vet ju inte heller vad utvägen kommer att bli. Kanske kommer han aldrig kunna ta till sig barnet, vilket såklart vore fruktansvärt. Eller så smälter han det om några veckor och blir glad istället. Det är omöjligt att veta nu. 

Med tanke på min och min killes ålder (jag är mellan 28 och 30 och han 30+) så känner jag dock att det är för riskfyllt att vänta. Vi vill ju båda ha barn, så jag känner att det är så onödigt att ta bort ett barn för att sedan försöka igen om något år eller så. Hur kommer det kännas om det inte går då..

Jag funderar på att föreslå till min kille att vi ska gå till en kurator tillsammans och prata ut. Jag är förvisso i princip redan bestämd på att behålla men känner att det kanske kan vara ett bra sätt att få ventilera våra känslor. Kanske kan du och din sambo göra samma sak? Det är tyvärr det enda "råd" jag har. 

Hoppas det ska gå bra för oss båda i alla fall, men för eller senare bör det ordna sig. Jag försöker tänka mig att det just nu är ett brant och jobbigt berg som man måste klättra över, men att det på andra sidan finns ett ljus. 

Vad skönt att ni tillsammans valt att gå till en kurator! Det är ett bra steg framåt och tyder ju på att han ändå är villig att prata igenom det. I den relation jag gjorde abort i sist vägrade pappan att över huvud taget gå med på något sådant. Jag skulle göra abort, så enkelt var det bara.

Ja, barnlängtan kan bli så fruktansvärd efter en abort och jag tror det är ganska vanligt. Man vill ofta inget hellre än att bara ta tillbaka det där livet som man valde bort. Jag har haft perioder då det varit väldigt svårt att se alla bilder i sociala medier på gravidmagar, ultraljud och bebisar samt hamna i sällskap där det pratas barn och graviditeter. Ibland har jag varit tvungen att gå undan på grund av stark ångest.

Det jag tror är viktigt att komma ihåg är att abort är en rättighet för kvinnan och inte en skyldighet. Många, ofta de som inte har erfarenhet av abort själva, kallar kvinnor som väljer att behålla när mannen inte vill för själviska. Jag kan inte förstå hur det kan anses själviskt när det trots allt är kvinnans kropp det handlar om. En abort påverkar oftast bara kvinnan, både fysiskt och psykiskt, medan ett barn påverkar båda. Är det då inte mer själviskt av mannen att försöka övertala kvinnan till att göra något som enbart hon kommer att påverkas av? Och i ditt fall dessutom något som ni båda vet att du kommer att må dåligt av, eftersom du vet hur du känt innan.

Och ändå känner man sig tyvärr som kvinna i det läget ofta som vi gör, hemska mot mannen. Fastän det inte alls skulle behöva vara så. Men som du skriver tyder det ju ändå på att vi har empati, vilket verkligen inte är en dålig egenskap för en mamma. Det var väldigt fint skrivet.

Som det ser ut nu har min kille ändrat sin inställning åt det mer positiva hållet och därför hoppas jag på att vi inte ska vara oense om det mer. Han säger att han känner sig mer glad nu, till och med lycklig från och till, men att känslorna förmodligen kommer att åka upp och ner ett tag, vilket jag kan förstå. Vi pratar inte jättemycket om det just nu, utan till en början kommer jag nog vara den som går igenom graviditeten mest själv. Än så länge är det nog inte riktigt verkligt för honom och knappt för mig heller. Graviditeten är ju jättetidig än, så jag tänker bara på alla missfallsrisker. Det är som att jag känner på mig att jag inte kommer att få behålla det här barnet heller. Tror att mina aborterfarenheter bidrar till att jag känner så mycket oro, typ att det barn jag väl väljer att behålla inte kommer att stanna kvar.

Jag hoppas att ert samtal hos kuratorn går bra och att din kille också ändrar sin inställning. Kanske kan det ta tid men jag tror nog ändå att han kommer att göra det. Har hört många historier där pappan inte velat behålla från början och i de flesta fall har det blivit bra.

Uppdatera gärna! <3