Han säger att hans liv är över! Snälla hjälp!

Usch då, stackars dig! Är ju inte alls den reaktion man vill ha av den man älskar.

Jag tycker verkligen att du ska behålla barnet!

Vänta tills han är lugn och prata sen med honom lugnt.

Jag hade sagt: Älskling, jag kommer att behålla detta barnet och du kan välja mellan att se det som något fantastiskt eller så kan du gräma dig hela graviditeten för vi vet ju båda två att du kommer älska barnet när det väl kommer.

Så hade jag sagt utan att säga så mycket mer. Han behöver tid att acceptera det och känner sig nog väldigt rädd att hela hans liv kommer att förändras vilket är sant.

Var en trygghet för honom och få honom att känna att du finns där för honom. Så får han finnas där för dig sen.

Jag fick mitt barn när jag var 15. Alla tyckte att jag skulle göra en sen abort, fick reda på det i v 17+4 tog minipiller. Det tyckte dock inte jag! Alla försvann och det var tuffa år. Idag är min son lika gammal som ni är. Ljuset i mitt liv och har inte ångrat det en enda sekund!

Ibland får man göra en avvägning. Vad är mest allvarligt, att släcka ett liv, mot din vilja, eller din killes ångest som helt klart kommer gå över?

Men förbered dig på en ensam och jobbig graviditet och snälla du, hitta stöd hos nån annan runt dig.

Önskar dig all lycka ????

Hej TS!

Jag är i en väldigt liknande situation och har, liksom du, befunnit mig i den en gång tidigare och vet hur fruktansvärt det är. Kanske kan vi stötta varandra..

Blev också gravid som rätt ung (19 år) och valde att göra en abort. Hade ånger och depression i flera år efter det. Blev på nytt gravid igen några år senare i en relation där graviditeten var halvt planerad, men pappan ångrade sig och övertalade mig till abort. Det är en sådan hemsk situation att känna sig tvungen till det. Hela ens hjärta säger nej men samtidigt blir pressen från den som inte vill för jobbig. 

För varje abort jag gjort är det som att en bit i mig gått sönder. Det har lett till en jättestark barnlängtan och även en oro över att de två graviditeterna kanske var mina enda chanser. Att kunna få barn för evigt är ju inte en självklarhet.

Men nu sitter jag här och är gravid igen, med min blivande sambo som jag varit tillsammans med i två år. Vi har också skyddat oss med Natural cycles, men slarvat en gång vilket ledde till situationen jag är i nu. Jag blev ändå glad då jag trots allt har en väldigt stark barnlängtan som sagt.

Tyvärr har min kille inte samma längtan och blev inte jätteglad direkt. Han kommer inte heller tvinga mig till abort och säger inte att hans liv är förstört direkt, men är noga med att framföra sin åsikt. Att han tycker det är för tidigt och att han vill ha barn på ett planerat sätt. Han känner sig ganska förvirrad och nere av situationen, vilket såklart känns hemskt för oss båda.

Det är så svårt... Jag klarar verkligen inte en abort till. Jag orkar inte en gång till gå igenom samma process och brottas med samma känslor som jag helt och hållet aldrig kommer att komma över. Jag vet redan nu att jag kommer att bli deprimerad och att vår relation inte kommer att hålla för det. Jag kommer aldrig stå ut med att känna att min sorg blivit till min killes glädje.

Samtidigt som jag åt andra hållet känner mig hemsk. Behåller jag så blir det ju jag som får ha hans mående på mitt samvete. Jag vet ju inte heller vad utvägen kommer att bli. Kanske kommer han aldrig kunna ta till sig barnet, vilket såklart vore fruktansvärt. Eller så smälter han det om några veckor och blir glad istället. Det är omöjligt att veta nu. 

Med tanke på min och min killes ålder (jag är mellan 28 och 30 och han 30+) så känner jag dock att det är för riskfyllt att vänta. Vi vill ju båda ha barn, så jag känner att det är så onödigt att ta bort ett barn för att sedan försöka igen om något år eller så. Hur kommer det kännas om det inte går då..

Jag funderar på att föreslå till min kille att vi ska gå till en kurator tillsammans och prata ut. Jag är förvisso i princip redan bestämd på att behålla men känner att det kanske kan vara ett bra sätt att få ventilera våra känslor. Kanske kan du och din sambo göra samma sak? Det är tyvärr det enda "råd" jag har. 

Hoppas det ska gå bra för oss båda i alla fall, men för eller senare bör det ordna sig. Jag försöker tänka mig att det just nu är ett brant och jobbigt berg som man måste klättra över, men att det på andra sidan finns ett ljus.