Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min sambo är inte redo för barn

    Tor 17 okt 16:32 Läst 0 gånger Totalt 41 svar
    Anonym (Längt­ar efter barn)
    Visa endast
    Tor 17 okt 16:32

    Har en pojkvän sedan tre år tillbaka som jag bott tillsammans med i två år. Det är ett helt fantastiskt förhållande, mitt lyckligaste och kärleksfullaste. Jag är strax 32 år och han är två år äldre. Han är färdigutbildad sen några år och tjänar väldigt bra, jag har också haft bra arbete och god inkomst men har återupptagit studierna och har 7 månader kvar tills examen. Vi skulle utan ekonomiska svårigheter kunna få barn trots att jag är student och min SGI är max så det vet vi är stabilt.

    Vi kommer båda från familjer med fyra barn totalt men vill ha tre barn själva, kanske fyra men förmodligen är vi nöjda med tre då vi vill ha alla samlade i ålder. Våra familjer var uppbyggda på två syskonpar med stora åldersskillnader.

    Jag börjar bli stressad över åldern och vill snart börja skaffa barn, framförallt har en stark barnlängtan börjat hos mig sedan ett år tillbaka. Vi kunde inte prata om saken vid den tiden utan att han mådde psykiskt dåligt, det framkom att det berodde på rädsla för att förlora mig pga min barnlängtan som han inte delade. Han var väldigt rädd inför samboskapskapet i början, trots att vi egentligen redan bodde sambos fast i min bostad (pga hund och trädgård). Jag flyttade in i hans hem tillslut och det var lågt engagemang i processen pga rädsla inför hans första samboende. Efteråt är han jätte glad och lycklig över att vi bor ihop och vill inte ha det på annat vis. Skämtsamt har han sagt att han skulle kunna betala för att jag ska bo tillsammans med honom och dela livet med honom, med grund i att boendet är väldigt dyrt och jag betalar en mindre del pga studentbudgeten.

    Upplever att han i grunden är rädd för allt som är nytt och främmande, så som det officiella samboskapet var trots att vi redan bodde hos mig i princip och redan levde som sambos. När det kommer till barnfrågan så har vi pratat mycket om det och båda har fällt många tårar i rädsla för att förlora varandra över den. Jag vill inte vara 40 år när jag får barn om jag får välja, vilket han inte tycker än något konstigt då hans föräldrar var 42 och 44 år med sista barnet. Sista åldern för mig är 37-38 år, då jag inte vill vara äldre än så, därav börjar jag tycka det bli dags med första för att det inte ska stressas fram tre barn på tre år. Vi vill båda hinna ge respektive barn sin tid innan ett nytt syskon kommer. Han förstår rationellt att det är dags, att jag inte kan vänta så länge till, att jag längtar osv. men han har en oförklarlig spärr som gör att han inte vill, att han diffust vet att han vill ha barn om något år men inte nu. Han vill ha barn med mig men han vet inte när riktigt och verkligen inte nu.

    Han känner sig inte redo och lika vuxen som sin egen ålder. Vad gör man i en sådan här situation för att få sin sambo att bli redo inom ramen för sitt egna behov i samma fråga? Jag har väntat i ett år nu, får han välja vill han vänta 3-4år till. Det finns inte i min värld pga mina önskningar om antal barn och ålder samt rädsla för att inte kunna få dem barnen vi önskar då. Jag vill ha första barnet inom 1-1,5 års tid. Har någon varit i liknande situation?

  • Tor 17 okt 17:07 #1 +1

    Det finns många som varit i din situation och hört mannen säga att han vill vänta med barn eller ta det lite senare. Senare som blir senare o senare...

    När kvinnan tillslut ställer mannen mot väggen o tvingar ut ett ärligt svar på när så blir svaret ofta att jag vill inte ha något barn bara vara med dig.

    Det är inte då ovanligt att kvinnan är i 38-40 årsåldern och har då mycket svårt att få barn. (Minskningen att lyckas ökar dramatiskt efter ca 35 års ålder).

    Du är 32 skriver du och skulle vilja ha 3 barn med din sambo. Jag skulle inte känna mig lugn i din situation heller om det är så. Att som han föreslog vänta tills du är runt 38-40 innan du skaffar barn är kanske ett sätt för honom att köpa tid o husfrid.

    Fundera på vad du vill och om han inte vill, fundera på att i värsta fall kanske bryta med honom för någon annan som vill ha barn.

    Ställ honom åtminstonde mot väggen.

  • Tor 17 okt 17:43 #2

    Det låter som att han är livrädd och har svårt att sätta fingret på vad det är som han egentligen är rädd för. Han stänger dörren med sina skelett och skjuter upp besluten.

    Jag skulle råda dig och honom att gå i terapi var för sig. Du känner panik över att inte hinna. Det är inget konstigt med att längta efter barn, men det finns något bakom paniken. Vad är du rädd för? Ställ flera frågor på djupet.

    Han känner av din emotionella tumult och det träffar hans egna rädslor och trauman. Jag tror att det finns en massa saker bakom hans rädsla för samboskap, barn mm.

    Det enda du kan göra är att jobba med dig själv och uppmuntra honom att undersöka sin ett rädsla närmare. Det växer inte bort.

    Bestäm dig för hur lång tid du är beredd att ge honom.

  • Anonym (Längt­ar efter barn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 17 okt 18:14 #3

    Tack för era svar! Det är bra med andra perspektiv än sitt eget ibland. Har också tänkt på tanken att hamna i en klassisk förlorarfälla om tiden bara får flyta på.

    Jag är villig att bryta för denna sakens skull, har haft ett sjuårigt resp. ettårigt förhållande sedan tidigare och vet att det finns ett liv utanför men har aldrig känt mig redo förens nu, med just honom. Har därför velat vänta och möta honom men han är inte så villig att möta mig från sitt håll. Känns lite som att den som inte vill än äger hela situationen på något vis, är man den som vill ha barn och är villig att gå vid en given tidpunkt är man the bad Guy, rädslan för att stiga av en station för tidigt finns ju också. Tänk om han blev redo bara 6-12 månader efter att man steg av. Jag har uttalat att jag som senast vill börja skaffa barn i juni/juli. Skulle kunna sträcka mig till hösten (sep/okt) men ytterst ovilligt. Då är barn som tidigast nästan 1,5åe bort. Som senast 2 år bort. Får jag välja vill jag börja nu i nov/dec för att få barn liten stund efter examen. Har förklarat för honom igår att jag vill få en konkret tidsbild från honom som jag kan förhålla mig till och kan fatta beslut utefter. Han skulle fundera på detta, konkretisera sin bild för barn så det inte bara är; vet inte, inte än, om något år. Får se vad han kommer fram till och när han kommer fram till det.

    Gällande rädslor och terapi så började jag gå för lite mer än ett år sedan, främst kopplat till allt detta men även som personlig utveckling för mig privat och yrkesmässigt. Strax därefter (1mån) så började vi båda gå i parterapi hos min terapeut. Vi gick i ca 1år, gav oss otroligt mycket och vi växte som par något enormt. Blir inga stora bråk då vi lärt oss förstå och fånga upp varandras känslor. Skulle säga att det är som att ha köpt sig 5-6 års förhållande erfarenhet. Fick djupare förståelse för varandra som kan ta en livstid att komma fram till. Anknytning var fokus. Efter det började han gå till en egen manlig terapeut på samma mottagning. Mottagningen är en av Sveriges främsta på anknytning och en del av dem har skrivit böcker och utbildar själva andra terapeuter.

    När jag träffade honom kände han sig mentalt som 17åe, jag som 42år. Idag känner han sig som 24år mentalt och jag ca 38år mentalt. (Frågan: Hur gammal skulle du tro att du är om du inte visste hur gammal du själv var?). Så vi har ju haft en enorm mental åldersskillnad.

    Håller verkligen med dig om att det nog inte växer bort, att han kommer känna likadant om något år om han inte arbetar med sig själv. Jobbar med sin självkänsla. Han har gått ett tag hos sin terapeut nu men upplever inte någon påtaglig skillnad. Han skulle dock dryfta det lite djupare och mer ingående framöver.

    Har nog varit lite för försiktig gällande att prata med honom om det här då han inte blir på humör (jag är rätt konflikt rädd).

  • Tor 17 okt 18:40 #4

    "vill ha tre barn själva, kanske fyra men förmodligen är vi nöjda med tre då vi vill ha alla samlade i ålder", parterapi och manlig terapi - stackas karl! Låter som det är Du som har dina barn utstakade, och han blir ju skräckslagen - med rätta!

  • Anonym (Längt­ar efter barn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 17 okt 18:58 #5

    Förstår att du kan tänka så Tow2Mater men han vill själv inte ha färre barn än tre, fyra från början när vi började prata om hur många barn man vill ha. Vi har båda tre syskon var och känner att familjer med 1-2 barn inte är något för oss men att tiden ska räcka till vilket den kanske inte gör när de är närmare i ålder.

    Vissa tycker om personlig utveckling och han har aldrig varit tvungen till något, det hela började med ett personlighetstest för mig som han också önskade göra och få svar på inne hos min terapeut. Efter det så fortsatte vi att gå dit tillsammans och arbeta efter resultaten av våra personlighetstester - otroligt givande tyckte vi.

    Tack för din input även om den var mindre trevligt framlagd. Det kan vara så, att jag skrämmer honom med mina drömmar.

  • Anonym (Ta det lugnt)
    Visa endast
    Tor 17 okt 19:53 #6
    Anonym (Längtar efter barn) skrev 2019-10-17 18:58:35 följande:

    Förstår att du kan tänka så Tow2Mater men han vill själv inte ha färre barn än tre, fyra från början när vi började prata om hur många barn man vill ha. Vi har båda tre syskon var och känner att familjer med 1-2 barn inte är något för oss men att tiden ska räcka till vilket den kanske inte gör när de är närmare i ålder.

    Vissa tycker om personlig utveckling och han har aldrig varit tvungen till något, det hela började med ett personlighetstest för mig som han också önskade göra och få svar på inne hos min terapeut. Efter det så fortsatte vi att gå dit tillsammans och arbeta efter resultaten av våra personlighetstester - otroligt givande tyckte vi.

    Tack för din input även om den var mindre trevligt framlagd. Det kan vara så, att jag skrämmer honom med mina drömmar.


    Fast det enda du vet med säkerhet är att han inte vill ha några barn alls med dig just nu. Noll är en bra bit från tre. Så trots terapi osv så vill han fortfarande inte ha barn med dig. Jag tycker att du ska agera på det du vet om er relation, inte agera på hur du önskar att ert förhållande var.

    Det blir sällan bra av att tjata sig till ett barn. Barn förtjänar en pappa som längtar och är redo för att ta fullt ansvar.

    Min make ville gifta sig och få barn något år innan mig. Han väntade in mig och förstod att ingen mår bra av framtvingade barn. Vi fick tre år utan sömn med första barnet så det var tur att vi båda var 120% redo och villiga.
  • Tor 17 okt 19:55 #7

    Tack för att du vågar komma med svar på det vi skriver till dig.

    Roligt att höra att ni har mognat tillsammans som par efter att ha gått på terapi tillsammans. Får bara hoppas att han mognar i beslutet kring barn med.

    Jag har förståelse för att du vill starta upp dina barnförsök nu när du blir klar med din utbildning. Det känns oftast naturligt då.

  • Anonym (Så)
    Visa endast
    Tor 17 okt 20:10 #8 +1

    Det hela hade varit enkelt om man inte hade den biologiska klockan. När man är 30 + så har man faktiskt inte så många år kvar på sig! Om man känner att det inte är hela världen hur det blir kan man ju vänta till 38. Men om det är en av de viktigaste sakerna i livet kanske man inte kan ta det som det kommer.

    Jag undrar, om han är 34 år, och ni är säkra på varandra, vad är skillnaden för honom att vänta 2-3 år? Ha kommer vara lika rädd då... Men för dig innebär det faktiskt att du har svårare att bli gravid. Och vet du ens om du kan? Tänk om det krävs några år av försök?

    Du får ge honom ett ultimatum tex om 6 mån vill du ha svar på hur han vill, när vill han börja försöka? Vill han alls? För om han inte vill snart så måste du ju se dig om efter nån annan. Att leva med en velpelle tills tiden är ute kommer garanterat göra dig olycklig.

  • Anonym (Längt­ar efter barn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 17 okt 21:28 #9

    Jo precis så är det, den biologiska klockan och föreställningen om hur gammal man vill vara som förälder.

    Önskade att det fanns mer tid så att det löste sig av sig själv men samtidigt så är verkligheten och min ålder en annan. Tog ut min p-stav i maj förra året, då jag ville ge kroppen tid att stabilisera sig eftersom jag haft en sådan sedan 16års ålder. Sa då att det var han som fick skaffa skydd nu eftersom han inte vill ha barn. Något han aldrig gjort utan avbryter istället. Frågat honom om detta och svaret är att han har kontroll på sin sak och om det händer så är det något man får ta ställning till då. Han har uttryckt att abort inte är något han är intresserad av. Så på lågor vis känns det som att han gör allt för att slippa ta ett aktivt val. Bara låta saker hända och ta det som det kommer. Upplevelsen är just att det kommer vara en ultimatum situation som gör oss till föräldrar eller inte. Att det blir en oplanerad graviditet eller att jag ultimatummässigt ber honom välja. Vilket gör mig så ledsen, för jag vill inte skaffa barn med någon på det viset. Önskar innerligt att det är ett gemensamt beslut uppkommet för att båda vill ha en familj tillsammans och att man då fått ta in bådas situation och känslor i avvägandet.

    Det är super intressant att höra eran syn på situationen, vissa ord känns rent ut sagt jobbiga om än lika sanna som ett annat. Visa styrker det jag redan känner och tänker och andra ger en helt ny tankebana. Tack för att ni skriver och är ärliga med er syn, erfarenhet och infallsvinkel!!

  • Anonym (Sanna­)
    Visa endast
    Fre 18 okt 06:25 #10

    Fy fan vilken jobbig situation! Bara att vilja ha tre barn och NU vara 32 år är ju i sig en eventuell svårighet. Det kanske tar flera år att få till första, och då kan det ju hinna bli försent att få ens två barn. Det kan ju såklart gå enkelt, men sånt där vet man ju inte innan man faktiskt provar. Hade du varit 25 så hade det ju varit betydligt större chans att hinna få tre barn.

    Kanske du borde visa honom lite statistik på kvinnlig fertilitet..?

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll