Min sambo är inte redo för barn

Tack för era svar! Det är bra med andra perspektiv än sitt eget ibland. Har också tänkt på tanken att hamna i en klassisk förlorarfälla om tiden bara får flyta på.

Jag är villig att bryta för denna sakens skull, har haft ett sjuårigt resp. ettårigt förhållande sedan tidigare och vet att det finns ett liv utanför men har aldrig känt mig redo förens nu, med just honom. Har därför velat vänta och möta honom men han är inte så villig att möta mig från sitt håll. Känns lite som att den som inte vill än äger hela situationen på något vis, är man den som vill ha barn och är villig att gå vid en given tidpunkt är man the bad Guy, rädslan för att stiga av en station för tidigt finns ju också. Tänk om han blev redo bara 6-12 månader efter att man steg av. Jag har uttalat att jag som senast vill börja skaffa barn i juni/juli. Skulle kunna sträcka mig till hösten (sep/okt) men ytterst ovilligt. Då är barn som tidigast nästan 1,5åe bort. Som senast 2 år bort. Får jag välja vill jag börja nu i nov/dec för att få barn liten stund efter examen. Har förklarat för honom igår att jag vill få en konkret tidsbild från honom som jag kan förhålla mig till och kan fatta beslut utefter. Han skulle fundera på detta, konkretisera sin bild för barn så det inte bara är; vet inte, inte än, om något år. Får se vad han kommer fram till och när han kommer fram till det.

Gällande rädslor och terapi så började jag gå för lite mer än ett år sedan, främst kopplat till allt detta men även som personlig utveckling för mig privat och yrkesmässigt. Strax därefter (1mån) så började vi båda gå i parterapi hos min terapeut. Vi gick i ca 1år, gav oss otroligt mycket och vi växte som par något enormt. Blir inga stora bråk då vi lärt oss förstå och fånga upp varandras känslor. Skulle säga att det är som att ha köpt sig 5-6 års förhållande erfarenhet. Fick djupare förståelse för varandra som kan ta en livstid att komma fram till. Anknytning var fokus. Efter det började han gå till en egen manlig terapeut på samma mottagning. Mottagningen är en av Sveriges främsta på anknytning och en del av dem har skrivit böcker och utbildar själva andra terapeuter.

När jag träffade honom kände han sig mentalt som 17åe, jag som 42år. Idag känner han sig som 24år mentalt och jag ca 38år mentalt. (Frågan: Hur gammal skulle du tro att du är om du inte visste hur gammal du själv var?). Så vi har ju haft en enorm mental åldersskillnad.

Håller verkligen med dig om att det nog inte växer bort, att han kommer känna likadant om något år om han inte arbetar med sig själv. Jobbar med sin självkänsla. Han har gått ett tag hos sin terapeut nu men upplever inte någon påtaglig skillnad. Han skulle dock dryfta det lite djupare och mer ingående framöver.

Har nog varit lite för försiktig gällande att prata med honom om det här då han inte blir på humör (jag är rätt konflikt rädd).

Förstår att du kan tänka så Tow2Mater men han vill själv inte ha färre barn än tre, fyra från början när vi började prata om hur många barn man vill ha. Vi har båda tre syskon var och känner att familjer med 1-2 barn inte är något för oss men att tiden ska räcka till vilket den kanske inte gör när de är närmare i ålder.

Vissa tycker om personlig utveckling och han har aldrig varit tvungen till något, det hela började med ett personlighetstest för mig som han också önskade göra och få svar på inne hos min terapeut. Efter det så fortsatte vi att gå dit tillsammans och arbeta efter resultaten av våra personlighetstester - otroligt givande tyckte vi.

Tack för din input även om den var mindre trevligt framlagd. Det kan vara så, att jag skrämmer honom med mina drömmar.

Jo precis så är det, den biologiska klockan och föreställningen om hur gammal man vill vara som förälder.

Önskade att det fanns mer tid så att det löste sig av sig själv men samtidigt så är verkligheten och min ålder en annan. Tog ut min p-stav i maj förra året, då jag ville ge kroppen tid att stabilisera sig eftersom jag haft en sådan sedan 16års ålder. Sa då att det var han som fick skaffa skydd nu eftersom han inte vill ha barn. Något han aldrig gjort utan avbryter istället. Frågat honom om detta och svaret är att han har kontroll på sin sak och om det händer så är det något man får ta ställning till då. Han har uttryckt att abort inte är något han är intresserad av. Så på lågor vis känns det som att han gör allt för att slippa ta ett aktivt val. Bara låta saker hända och ta det som det kommer. Upplevelsen är just att det kommer vara en ultimatum situation som gör oss till föräldrar eller inte. Att det blir en oplanerad graviditet eller att jag ultimatummässigt ber honom välja. Vilket gör mig så ledsen, för jag vill inte skaffa barn med någon på det viset. Önskar innerligt att det är ett gemensamt beslut uppkommet för att båda vill ha en familj tillsammans och att man då fått ta in bådas situation och känslor i avvägandet.

Det är super intressant att höra eran syn på situationen, vissa ord känns rent ut sagt jobbiga om än lika sanna som ett annat. Visa styrker det jag redan känner och tänker och andra ger en helt ny tankebana. Tack för att ni skriver och är ärliga med er syn, erfarenhet och infallsvinkel!!

Jo han är en grubblare och tänkare, så det har säkert varit en bidragande faktor.

Har inte tidigare velat ställa honom mot väggen, sätta ultimatum osv för att det inte känts bra. Vill att det ska präglas av en fin upplevelse för båda, inte sätta skräck i honom, så han blir tvungen att välja mellan två rädslor men har pga detta också behandlat honom med silkesvantar i frågan. Med eran input om att jag har rätt att veta, ställa mot väggen, ultimatum osv har jag börjat inse min rätt att få ett svar av honom och rätten till dialog djupare än; jag vet inte, inte än. Så jag började tänka mer på djupet för min del, började inse att jag kommer inte kunna vara den glada och kärleksfulla flickvän han har nu om vi inte pratar om det. Kommer bli bitter och känna mig arg på honom i vardagen för att detta plågar mig. Så jag pratade med honom, berättade att det var såhär jag kände, att det började ta över för mycket och att beslutet och planeringen behöver göras för att vi ska kunna fortsätta vara i ett bra förhållande tillsammans. Att jag inte kunde fortsätta vara en bra flickvän till honom utan detta, att det isf var lika bra att gå skilda vägar för jag skulle inte kunna fortsätta vara lycklig utan barn. Kan knappt känna glädje åt de som är gravida längre, för det gör för ont i mig att se dem få det jag själv drömmer om och så vill jag inte vara. Sa att jag hade velat planera för att börja försöka i april. Han insåg att han har en tendens till att förhala saker och att det kanske fick bli färdigt med det och dags att bli vuxen, tillsammans med mig. För han såg inget alternativ av att bli vuxen utan mig och han visste helt säkert att han vill ha barn och det med mig, så han sa att april lät bra och vi bestämde att det är planen för oss. Jag sa också att det inte finns något tvång på detta och skulle han känna att det absolut inte är detta han vill när vi kommer till april så är det fritt fram att säga det men jag kommer behöva gå vidare då. Vill verkligen han ska känna att det är hans beslut trots att det är jag som stressat fram det. Han känns väldigt lugn och stabil i det hela helt plötsligt och jag känner mig lugn och tillfreds. Oron upptar inte mina tankar längre och vi kan se framåt på ett annat vis. Får se hur nästa steg blir, men just nu känns allt väldigt bra. Så det blev ändå ett slags ultimatum och sätta ned foten situation men det var verkligen vad vår situation krävde. Tusen tack för all eran input, den fick mig att inse vad jag behövde göra samt fick mig stressad nog att ta tag i det på riktigt! <3

Nej jag antar ingenting, utan har med i beräkningarna att det kan ta tid men då är det så det är för oss. Det har handlat om när vi ska börja försöka skaffa barn. Sen får vi ju ta våra förutsättningar därifrån. Kanske vi endast lyckas få ett barn, då får det vara så. Så i bästa av världar är det lite mer än ett år bort, annars två eller tre eller tio år - det återstår att se. Jag känner iaf att detta är en plan och att tidsaspekten känns bra för min del. Har som sagt inte fyllt 32 år än, så just nu känns allt bra. Tack för din input även om den var väldigt offensiv, kanske detta väcker känslor eller minnen hos dig som ligger till grund för dina påhopp.

Tack för ditt inlägg!

Även om vi landade i att börja försöka i april och det kändes bra så har jag ändå börjat fundera på att det är 6mån fram i tiden. Vilket är tid vi hade kunnat spara på att försöka tidigare. Samtidigt så tror jag han behöver få processa tanken på det hela en tid innan vi börjar.

Han går och pratar med terapeut kring vissa saker han har problem med:

självkänsla (ej självförtroende)

tryggare i sociala sammanhang

Inte känner sig så vuxen

obekväm med vuxna

Terapeuten är inne på att han har lätt social ångest.

Tråkigt att höra att din sambo inte känner sig redo och tvivlar på förhållandet nu när du är gravid och stort grattis till dig! Vilken lycka och sorg på samma gång. Hoppas för din skull att han får prata med någon och landar i situationen på ett positivt vis.

Har frågat honom många gånger och på olika vis om det är kopplat till förhållandet, men hans svar är att det handlar om honom själv (ovan nämnda saker). Säger att det är med mig han vill ha en framtid, barn, hus, bröllop osv. Han förstår att jag vill/behöver börja skaffa barn nu, att det inte är konstigt men att han inte känt sig redo.

Sen blev hans svar att det är dags att bli vuxen och att han har lätt att förhala saker och gick med på att försöka med start i april.

Skulle det bli likadant för min sambo vid en eventuell graviditet har vi redan en etablerad kontakt med parterapeut att gå till.

Tack för tipset, det finns många parametrar för att läsa av sin partner och jag är inte osäker på honom utan vi har bara varit olika redo inför steget med barn. Är inte så sugen på att klämma in ett bröllop i detta bara för att testa om han är redo att bli förälder. Känner att jag har råd att vänta och se om planerna genomförs som planerat i april. Han är iaf inställd på den planen och känner att han använder tiden till att bli mentalt förbered. Båda vet vad som gäller, att jag vill/behöver börja snart och att han behöver få lite tid att vänja sig. Samtidigt som det passar mig bättre i vår då studierna är intensiva just nu.

Tack!:)

Hur känns det för dig och var står ni i frågan?

Absolut, det var en lång text och uttrycket var tänkt i en perfekt värld. Är såklart medveten om att det kan bli svårt och att det kan ta tid att bli gravid men då är det en annan sak för sig. Just nu har det bara handlat om att börja skaffa barn, är vi sedan ett par som det tar tid för så är det en utmaning för sig:)

Skönt att höra att det kan gå snabbt och utan problem också:) jo det blir säkert intensivt, det är vår tanke just nu men allt kan förändras under vägen. Vi kommer vara hemma tills dem är minst tre-fyra år, så förhoppningsvis orkar vi:)

Nej, vi har tillsammans pratat om hur många barn vi vill ha. Han sa tidigt i förhållandet när vi pratade om hur många barn man vill ha att han tänkt sig fyra barn. Något jag också tänkt mig när jag var yngre (kanske färgade av att vi båda kommer från familjer med fyra barn och kusinfamiljerna på båda håll också har varit fyra barn). Därefter har vi landat i tre barn när vi pratat och funderat, inget är skrivet i sten utan vi sen får se hur det blir för oss med tidens gång, kanske landar i att vi är nöjda med två eller slutar vid fyra. Vem vet!

Vi har även tillsammans beslutat att vara hemma med barn tills de är några är gamla, då vi båda vuxit upp det viset, med föräldrar hemma till 4-5års ålder. Han vill helst till fyra, jag kan tänka mig till tre års ålder. Detta beror på att vi vill ge dem så mycket trygghet som möjligt, uppfostra dem så mycket vi kan själva och ha dem hemma tills de utvecklat jaget färdigt (3års ålder) och hanterar längre separationer bättre. Det är inte ett envåldsvälde som bedrivs.

Som sagt tjänar han och jag väldigt bra och har den ekonomiska möjligheten, vi har 3/4milj undan sparat och inga dyra vanor förutom ett dyrare boende (beror vad man jämför med). Vi har båda vars en bil utan lån, samt passiva inkomster sidan om de vanliga osv.

Känner inte att vi har en falsk vi-känsla, endast haft olika mentala åldrar/mognad inför NÄR barn önskas.

Så jo, han vill ha ett barn, fler än så faktiskt och med mig men vi har haft svårt att mötas i när det steget kommer för oss.

Vi har tre kvarts miljon (alltså tre fjärdedelar), inte en hel och vi har då detta tillsammans. Pengar som är avsatta och inte något vi lever för. Betalar i proportion till hur stora inkomster vi för tillfället har, och sparar båda i proportion till hur stora inkomster vi har. Vi har haft perioder när han var tjänstledig i några månader och satsade på annat än arbetet, där jag var den som stod för boende osv. Vi ser oss som ett team där båda kan göra saker vi utvecklas av och stöttar varandra i det.

Återstår att se helt enkelt, tack för din input!

Tack för dina ord, de värmer! Det känns väldigt bra efter dialogen vi hade, och vårt förhållande är jag lycklig och tillfreds med. Ville inte dryfta saken med någon i vår närhet då det har känts utlämnande, så det var skönt att engagerade personer fanns tillhands och gav sin syn på saken:)