Plussade idag, hade misstänkt det ett tag men vägrade tänka tanken ut. Har tre barn med npf-problematik, vilket även jag har... Varken jag eller min man vill ha fler barn, men jag har gjort en abort tidigare och jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag aldrig vill gå igenom det igen, men samtidigt finns verkligen ingen ork att börja om igen...
Finns det någon annan här i liknande sits? Hur känner ni? Jag är helt förstörd.
Ingen?
Vad säger din man?
Vad säger din man?
Jag vill börja med att berätta att jag inte dömer dig. Om du inte vill behålla barnet så är det ditt val och det ska respekteras. Men när jag läste din tråd så slogs jag av hur orättvist livet är.
Här sitter jag 35+ år och är ofrivilligt barnlös. Jag har precis gått igenom en stor myomoperation och kanske kan jag bli gravid nu efter operationen, men chansen är så liten.
För mig är barnlösheten naturligtvis ett stort problem.
Samtidigt så sitter du där, gravid för femte (?) gången - tre barn, en abort och denna oönskad graviditet. Jag förstår att för dig är det här naturligtvis ett stort problem.
Jag har inga råd att ge, jag bara slogs av hur orättvist livet är åt båda håll.
Jag önskar dig lycka till med allt.
Jag vill börja med att berätta att jag inte dömer dig. Om du inte vill behålla barnet så är det ditt val och det ska respekteras. Men när jag läste din tråd så slogs jag av hur orättvist livet är.
Här sitter jag 35+ år och är ofrivilligt barnlös. Jag har precis gått igenom en stor myomoperation och kanske kan jag bli gravid nu efter operationen, men chansen är så liten.
För mig är barnlösheten naturligtvis ett stort problem.
Samtidigt så sitter du där, gravid för femte (?) gången - tre barn, en abort och denna oönskad graviditet. Jag förstår att för dig är det här naturligtvis ett stort problem.
Jag har inga råd att ge, jag bara slogs av hur orättvist livet är åt båda håll.
Jag önskar dig lycka till med allt.
Jag vill börja med att berätta att jag inte dömer dig. Om du inte vill behålla barnet så är det ditt val och det ska respekteras. Men när jag läste din tråd så slogs jag av hur orättvist livet är.
Här sitter jag 35+ år och är ofrivilligt barnlös. Jag har precis gått igenom en stor myomoperation och kanske kan jag bli gravid nu efter operationen, men chansen är så liten.
För mig är barnlösheten naturligtvis ett stort problem.
Samtidigt så sitter du där, gravid för femte (?) gången - tre barn, en abort och denna oönskad graviditet. Jag förstår att för dig är det här naturligtvis ett stort problem.
Jag har inga råd att ge, jag bara slogs av hur orättvist livet är åt båda håll.
Jag önskar dig lycka till med allt.
Hej!
Att vara oplanerat gravid kan vara en chock. Ibland känns det som om man aldrig kommer att klara det, och det enda man kan tänka på är alla omständigheterna. Det är viktigt att man tar ett beslut man kan leva med, och eftersom du skriver att du redan gjort en abort och aldrig vill göra en till, så finns ju möjligheten med adoption.
Det finns ett symptom som heter Post abortion stress - man känner sig förändrad, nerstämd, man drömmer mardrömmar. Man klandrar sig själv och en del får till och med suicidala tankar. Därför ska man noga överväga ifall man tror att man klarar att göra abort. De flesta inom vården säger att det är lätt, men det är så vanligt att kvinnor mår superdåligt länge efter en abort.
Om du vill ha hjälp i processen med att fatta ett beslut så finns det. Om du bara googlar runt tillräckligt länge så hittar du nog någon som kan hjälpa kvinnor som känner att de är Oplanerat gravid. Lycka till!
Jag vill börja med att berätta att jag inte dömer dig. Om du inte vill behålla barnet så är det ditt val och det ska respekteras. Men när jag läste din tråd så slogs jag av hur orättvist livet är.
Här sitter jag 35+ år och är ofrivilligt barnlös. Jag har precis gått igenom en stor myomoperation och kanske kan jag bli gravid nu efter operationen, men chansen är så liten.
För mig är barnlösheten naturligtvis ett stort problem.
Samtidigt så sitter du där, gravid för femte (?) gången - tre barn, en abort och denna oönskad graviditet. Jag förstår att för dig är det här naturligtvis ett stort problem.
Jag har inga råd att ge, jag bara slogs av hur orättvist livet är åt båda håll.
Jag önskar dig lycka till med allt.
Jag fick många missfall innan barnen, så på ett sätt kan jag sätta mig in i din förtvivlan och jag håller verkligen tummarna för din skull!
Det är så jäkla svårt att veta vad man ska känna, tycka och tänka här... Min man vill ju absolut inte heller, men abort känns så hemskt att genomgå en gång till också..