Varför väljer ni att bli tillsammans med män/kvinnor med barn sedan innan?

Ja fast det behöver ju inte bli problem.

Man undviker ju inte att starta en familj bara för att det kanske kan bli problem. Man vet helt enkelt inte.

Det är ju samma sak som att undvika att skaffa barn med pojkvännen bara för att statistiken visar att hälften av alla föräldrar skiljer sig under småbarnsåren...

Nu är jag singel men jag har inget alls emot att träffa någon med barn. Jag vill själv inte ha biologiska egna barn men tyckerom barn, jag har stort behov av egen tid o ser det som ett pluss med barn som tar upp lite av mannens tid. Samt att i en seriös relation får ju jag endå barn på köpet som just bonus utan att behöva skaffa egna..

Livet är ju inte lätt någonstans endå så varför skulle det vara det i en relation med eller utan barn? Sålänge man kommunicerar o samarbetar med kärlek så löser man det som går att lösa, fördrar det som går att fördra annars får man gå skilda vägar.

Jag trodde i min enfald att de var så stora att de var självgående och inte skulle bli nåt problem.

Sen visade det sig att de var som småbarn i sättet och totalt bortcurlade. Men det var inte så länge att stå ut innan umgänget skulle upphöra när de fyllde 18.

Skulle aldrig göra det igen.

Jag hade inte haft en tanke på att ingå en relation med en man som hade barn. Tvärt om så var det något av en dealbreaker då jag var så säker på att jag inte skulle ha barn. Kunde jag inte få egna barn så skulle jag inte ha någon annans heller.

Så dök Han upp. Samma intressen, samma drömmar och mål inför framtiden. En god vän som stöttade mig i allt och som jag kände att jag kunde göra detsamma för.

Jag höll ändå hårt på att absolut inte flytta ihop eller blanda in barnen. Vi träffades väl i drygt 3 år innan jag kände att jag ville träffa hans barn.

Sedan träffades vi i ytterligare 3 år där barnen var en liten del av vår relation men hela hans liv.

Vi kände att vi ville gå vidare och leva tillsammans men för att det ens skulle finnas den minsta chans till framgång på den fronten började vi gå till en samtalsterapeut för handledning. Handledning i det praktiska och känslomässiga. Han var änkeman, hade stödfamilj till barnen varannan helg och vissa lov. De hade ett bagage som var ganska tungt.

Vi träffade terapeuten både gemensamt och enskilt och fick genom denne en chans att ge barnen stöd genom att de också fick samtalskontakt för att ventilera och få stöd.

För vår del har det varit en framgångssaga. Visst har vi flyttat berg ibland men vi har ändå gjort det som en familj med en otroligt stabil grund att stå på. 17 år har vi levt tillsammans nu och hade ytterligare 6 år innan det då vi lärde känna varandra.

Jag valde ju honom med insikt om vad han hade med sig och fick därmed barnen på köpet med allt vad det innebär. Jag har aldrig behövt ta på mig någon föräldraroll eller ta samma ansvar som en förälder väntas göra.

Vi har ganska nyligen välsignats med ett tillskott i familjen då hans äldsta dotter blivit mamma. Helt underbart!

Att läsa det här var som en frisk fläkt. 
Det är oftast ganska dyster läsning på FL. 

Får man det inte att fungera per omgående så är det hej då med partnern och hans barn.

Grattis till er, ni knäckte nog koden :)

För mig hade det varit adjö om det inte fungerat från början.

Mitt liv är för värdefullt för mig än att gå in i dysfunktionella relationer.

Många äktenskap håller inte heller, fast man inte har barn sedan innan. Varför väljer man att utsätta sig för det, när man vet att så många misslyckas med att hålla ihop äktenskapet?

Det är ju dom som först gör som man ska, enligt dig, som sedan skiljer sig. Och då tycker du att de ska leva ensamma resten av livet eller tills barnen flyttat hemifrån?

Nej, varför kämpa för något man verkligen vill ha när man väl hittat det? Herregud..

Nej, jag anser att ett förhållande ska man inte kämpa för att få till. Då får det vara

Detta är faktiskt en rädsla för mig, jag lever idag med en kvinna som tack och lov inte vill ha barn alls, dock undrar jag hur det skulle gå om det någonsin tog slut. Jag är 30+ så många kvinnor runt min ålder har antingen redan barn, eller vill desperat har barn. Blir jag singel just nu så får det antagligen förbli så, för jag vill absolut inte bli ihop med någon som redan har barn.

Ja så får man ju tycka. Oavsett vad så var det trevligt att läsa om hur (barnen på köpet) blev lycklig i sitt förhållande med bonusbarn. Tycker du inte?

Och vi är lyckliga utan att behövt kämpa för vår relation. Sambon har två barn sedan tidigare, ett gemensamt och livet har inte alltid varit lätt, men vår relation har vi aldrig behövt kämpa för. Den har varit den som hjälpt oss genom tuffa tider, 25 år tillsammans

Ja, men då har ni ju kämpat mot annat och vunnit. Sak samma.. min poäng är ju att många inte vill kämpa överhuvudtaget. Med sin relation eller annat. 
Lycka ska helst ramla ner i knät när man äter ostbågar i soffan framför paradise hotel. 

Hahahaha helt underbart citat ju, varför har jag inte hört det förut?