Funderar på att dumpa. Är jag dum i huvet?
Är skild sen några år och har rätt nyligen träffat en ny, som jag funderar på att lämna. Jag behöver bolla lite tankar om detta, vet varken ut eller in.
Tänker ibland att det kanske är lika bra att lägga ner. Men så tänker jag att det är synd, det är ju en snäll och fin man....
Vi är 50+ och har båda barn i skolåldern. Barnen gillar varann.
Vi bor långt ifrån varann och är låsta geografiskt av barn /skola /ex, det stör mig inte då jag inte vill bli sambo. Men jag vill inte bli sambo på sikt heller, alltså när barnen flyttat. Jag vill bo själv och ses ibland.
Han är snäll.
Han har inga problem med att umgås med mina barn. Han accepterar barnen fullt ut (jag har många barn). Han har hjälpt mig med smågrejer med huset som skulle varit svårt att fixa med bara barnen som hjälp. Han har delvis samma fritidsintressen som jag. Så på det viset känns det bra.
Han är snäll och vänlig men har ett egocentrerat sätt att samtala. Han är ensambarn, det kanske påverkar. Om jag börjar berätta något så byter han plötsligt samtalsämne och börjar prata om sitt. Det här gjorde mig förvirrad i början, men det är hans sätt att konversera på, på något sätt. Han gör likadant mot andra, bryter in med något annat, och så får man börja om. Jag tror inte han gör det för att vara elak.
Det här gör i alla fall att samtalet tystnar. Det flyter inte, känns konstigt.
Han kan också ha ett sätt som jag kan uppfatta som lite mästrande ?tänk på att blablabla? mitt svar: ?öhhhh jag har gjort det här varje år de senaste 25 åren så du behöver inte tala om det för mig?.
Det här kan reta upp mig. Inte heller här tror jag han är elak, men han har ett ex som på fullaste allvar ringer honom och frågar hur man skruvar ihop Ikea-möbler. Hon verkar helt handlingsförlamad med praktiska saker.
Han har svårt att sätta gränser och att ställa krav. Det här märks på hans sätt mot barn och ex. Det blir inte alltid så bra mot barnen, dottern ligger efter i skolan till exempel.
Han förstår inte ironi. Här har jag börjat undra om han kanske helt enkelt inte är så smart. Han fattar inte vad jag menar.
Han har svårt att ?läsa av mig?. Vi har ändå umgåtts ett tag, mer än ett halvår. Ändå lyckades han köpa en present som jag fullkomligt avskyr. Det borde varit så lätt att lista ut vad jag uppskattar. Men nej. Funderar på om han faktiskt har problem med att läsa av människor och situationer.
Sen har hans barn en hund som bor växelvist. Det har jag inga problem med i sig, jag har haft hund.
Men han verkar inte förstå de sociala koder som följer med hund. Man kan liksom inte bara ta med sig en hund hursomhelst. Så på det sättet blir hunden ett problem, socialt alltså.
Han är dålig i sängen. Även här saknas förmågan att läsa av mig. Det blir på samma sätt varje gång. Här skulle man kanske kunna utveckla. Men det blir att jag tappar lusten istället, drar mig undan i stället.
Är det bara att släppa, gå vidare? Vi passar inte ihop?