• Anonym (..)
    Tue 22 Oct 2019 23:05
    317 visningar
    10 svar
    10
    317

    Hur hjälper jag min mor

    Jag är 50+ och min mor är 75+

    Jag bor med min man och nästan vuxna barn

    10 mil från mina föräldrar. På ytan är mina föräldrar pigga och

    friska. De bor i hus , fixar i trädgården och är aktiva i pensionärsföreningen.

    Min mor har alltid oroat sig för allt.. jag hade en ganska begränsad barndom

    på grund av min mors nojor .. inga scoutläger för det kunde vara farligt, jag fick nästan inte gå någonstans fast jag gick i gymnasiet för det farligt .. olyckor .. sjukdomar allt var farligt.

    Jag flyttade hemifrån så fort det gick och har hela tiden fått regissera vad jag berättar för min mor. En av hennes värsta nojor är eldsvådor. Mina föräldrar uppskattar när jag skickar bilder på vad vi gör .. deras barnbarn gör det också .. men vi vet att det kan inte förekomma levande ljus , pooler eller höga höjder på bilden för då börjar min mor ringa och varna för allt som kan hända. Tills nu så har jag liksom accepterat det .. men nu blir det värre och värre

    Igår skickade jag en bild på höstlöven längs vägen jag promenerade på .. genast ringde min mor och varnade för att jag kunde bli insliten i en bil och kidnappad ..

    Min mor måste ju lida något hemskt av det här

    Vet inte vad jag ska göra

  • Svar på tråden Hur hjälper jag min mor
  • Tue 22 Oct 2019 23:19
    #1

    Har hon fått någon diagnos?

    Du kan inte hjälpa henne om hon inte själv vill ta emot hjälp. Förstår att du vill hjälpa henne, men hon måste vara villig att ta emot hjälpen också. Har ni pratat om hennes ångest?

  • Anonym (e)
    Tue 22 Oct 2019 23:59
    #2

    Du måste sluta med inställningen att det är du som ska styra upp detta problem.
    Nästa gång avbryter du henne med "nej, nu börjar du med din oro/ångest igen". Sedan säger du att du inte har tid att prata längre. Lämna tillbaka hennes oro så får hon ta hand om sig själv.
    Du är barnet (om än vuxen) , du är inte föräldern

  • Anonym (..) Trådstartaren
    Wed 23 Oct 2019 00:04
    #3

    Jo men jag har ju slutat att lyssna på henne för 30 år sedan. Har också tagit uppehåll i vår relation och förklarat att pratar hon bara om allt som ger cancer så orkar jag inte umgås.

    Men det kommer hela tiden nya saker hon oroar sig för.

  • Anonym (e)
    Wed 23 Oct 2019 00:09
    #4
    Anonym (..) skrev 2019-10-23 00:04:57 följande:

    Jo men jag har ju slutat att lyssna på henne för 30 år sedan. Har också tagit uppehåll i vår relation och förklarat att pratar hon bara om allt som ger cancer så orkar jag inte umgås.

    Men det kommer hela tiden nya saker hon oroar sig för.


    Gå in och bryt i pågående orosgnäll
    Så att orosgnäll = avslut
  • Anonym (-----­------­------­---)
    Wed 23 Oct 2019 11:32
    #5

    Är i Ts ålder, alla som har haft en sån förälder (jag t ex) vet hur svårt det är o att det inte hjälper att bara bryta ibland. Min mamma var likadan (och troligen värre) och jag känner exakt igen det där med oron, bland mycket annat. 

    Min mamma skulle troligen fått diagnosen GAD (bland mycket mera) idag, för hennes del var det kombinationen av fullständigt förnekande av "problem" från hennes sida och förmodligen skammen, tabut över att ens tala om det med nån. Husläkare, psykolog etc. För hon hade minsann inga problem! Andra kanske, men inte hon.

    Hennes tidigare husläkare småskrattade lite när han talade om allt hon sökte för, men bara vägrade inse att det kunde röra sig om nåt annat inom henne själv. Istället ringde hon honom tusen gånger om än det ena, än det andra; yrsel, ont här, värker där etc.

    Inget o göra, tyvärr.

  • Anonym (A)
    Wed 23 Oct 2019 11:39
    #6
    Anonym (..) skrev 2019-10-22 23:05:45 följande:

    Jag är 50+ och min mor är 75+

    Jag bor med min man och nästan vuxna barn

    10 mil från mina föräldrar. På ytan är mina föräldrar pigga och

    friska. De bor i hus , fixar i trädgården och är aktiva i pensionärsföreningen.

    Min mor har alltid oroat sig för allt.. jag hade en ganska begränsad barndom

    på grund av min mors nojor .. inga scoutläger för det kunde vara farligt, jag fick nästan inte gå någonstans fast jag gick i gymnasiet för det farligt .. olyckor .. sjukdomar allt var farligt.

    Jag flyttade hemifrån så fort det gick och har hela tiden fått regissera vad jag berättar för min mor. En av hennes värsta nojor är eldsvådor. Mina föräldrar uppskattar när jag skickar bilder på vad vi gör .. deras barnbarn gör det också .. men vi vet att det kan inte förekomma levande ljus , pooler eller höga höjder på bilden för då börjar min mor ringa och varna för allt som kan hända. Tills nu så har jag liksom accepterat det .. men nu blir det värre och värre

    Igår skickade jag en bild på höstlöven längs vägen jag promenerade på .. genast ringde min mor och varnade för att jag kunde bli insliten i en bil och kidnappad ..

    Min mor måste ju lida något hemskt av det här

    Vet inte vad jag ska göra


    Vad säger din pappa då? Kan han hjälpa henne på något vis?
  • Anonym (..) Trådstartaren
    Wed 23 Oct 2019 12:11
    #7
    Anonym (--------------------) skrev 2019-10-23 11:32:26 följande:

    Är i Ts ålder, alla som har haft en sån förälder (jag t ex) vet hur svårt det är o att det inte hjälper att bara bryta ibland. Min mamma var likadan (och troligen värre) och jag känner exakt igen det där med oron, bland mycket annat. 

    Min mamma skulle troligen fått diagnosen GAD (bland mycket mera) idag, för hennes del var det kombinationen av fullständigt förnekande av "problem" från hennes sida och förmodligen skammen, tabut över att ens tala om det med nån. Husläkare, psykolog etc. För hon hade minsann inga problem! Andra kanske, men inte hon.

    Hennes tidigare husläkare småskrattade lite när han talade om allt hon sökte för, men bara vägrade inse att det kunde röra sig om nåt annat inom henne själv. Istället ringde hon honom tusen gånger om än det ena, än det andra; yrsel, ont här, värker där etc.

    Inget o göra, tyvärr.


    Min mor förnekar allt - hon har inga problem. Det är fullständigt normalt att tro att ens 50 - åriga dotter skall få sömnmedel i julmusten när hon går på jobbets jullunch eller att man kan inte gå till jobb om det är mörkt ute på morgonen - mitt i en storstad.

    Jag har flera gånger försökt prata med min far och han tror hon lider av någon sorts OCD. Han har frågat sin husläkare om råd och det finns medicin som kan hjälpa - men hon måste själv söka hjälp. Medicin skulle hon aldrig ta - det är livsfarligt. När jag var 25 år hittade hon mina p-piller i min necessär- dessa spolade hon ut för de var livsfarliga.
  • Anonym (-----­------­------­---)
    Wed 23 Oct 2019 12:38
    #8
    Anonym (..) skrev 2019-10-23 12:11:18 följande:
    Min mor förnekar allt - hon har inga problem. Det är fullständigt normalt att tro att ens 50 - åriga dotter skall få sömnmedel i julmusten när hon går på jobbets jullunch eller att man kan inte gå till jobb om det är mörkt ute på morgonen - mitt i en storstad.

    Jag har flera gånger försökt prata med min far och han tror hon lider av någon sorts OCD. Han har frågat sin husläkare om råd och det finns medicin som kan hjälpa - men hon måste själv söka hjälp. Medicin skulle hon aldrig ta - det är livsfarligt. När jag var 25 år hittade hon mina p-piller i min necessär- dessa spolade hon ut för de var livsfarliga.
    Har hon nånsin haft ett jobb, o hur klarade hon av det isf? Vad har omgivning o annan släkt märkt av om hennes grejer? Har hennes beteende nånsin gått ut över andra än er barn i familjen? 

    Det första stycket - min egen mor hade iaf inga tankar om att nån skulle förgifta nån av oss men var tillräckligt aggressiv ändå för att vara en stor belastning för oss.

    Känner väl igen det där om att vad läkaren säger spelar ingen roll, eftersom var o en måste söka själv - om det inte är frågan om att hon skulle vara en fara för sig själv o andra. Min mor sökte mer än gärna för all möjlig annan hjälp, t ex reumatism, hjärtkärlbesvär etc, men psyk var bara NEJ jag behöver ingen hjälp. Skyll inte dina egna misslyckanden på mig! Typ.

    Gissningsvis har hon en hyfsat medgörlig man också, där hon bestämmer o styr över allt (är rättså dominant alltså) o han är med på det. Att han accepterar allt, för husfridens skull. Annars hade det ju aldrifg funkat..
  • Wed 23 Oct 2019 12:41
    #9
    Anonym (..) skrev 2019-10-22 23:05:45 följande:

    Jag är 50+ och min mor är 75+

    Jag bor med min man och nästan vuxna barn

    10 mil från mina föräldrar. På ytan är mina föräldrar pigga och

    friska. De bor i hus , fixar i trädgården och är aktiva i pensionärsföreningen.

    Min mor har alltid oroat sig för allt.. jag hade en ganska begränsad barndom

    på grund av min mors nojor .. inga scoutläger för det kunde vara farligt, jag fick nästan inte gå någonstans fast jag gick i gymnasiet för det farligt .. olyckor .. sjukdomar allt var farligt.

    Jag flyttade hemifrån så fort det gick och har hela tiden fått regissera vad jag berättar för min mor. En av hennes värsta nojor är eldsvådor. Mina föräldrar uppskattar när jag skickar bilder på vad vi gör .. deras barnbarn gör det också .. men vi vet att det kan inte förekomma levande ljus , pooler eller höga höjder på bilden för då börjar min mor ringa och varna för allt som kan hända. Tills nu så har jag liksom accepterat det .. men nu blir det värre och värre

    Igår skickade jag en bild på höstlöven längs vägen jag promenerade på .. genast ringde min mor och varnade för att jag kunde bli insliten i en bil och kidnappad ..

    Min mor måste ju lida något hemskt av det här

    Vet inte vad jag ska göra


    Har varit med om liknande. Finns inget du kan göra för att förändra henne. Du måste istället utveckla en strategi så att det inte påverkar dig negativt för mycket.


  • Anonym (A 2)
    Wed 23 Oct 2019 15:21
    #10
    Anonym (e) skrev 2019-10-22 23:59:35 följande:
    Du måste sluta med inställningen att det är du som ska styra upp detta problem.
    Nästa gång avbryter du henne med "nej, nu börjar du med din oro/ångest igen". Sedan säger du att du inte har tid att prata längre. Lämna tillbaka hennes oro så får hon ta hand om sig själv.
    Du är barnet (om än vuxen) , du är inte föräldern
    Håller med
Svar på tråden Hur hjälper jag min mor