Hur vet man när det är dags att ge upp?

Det känns inte som helt hopplöst, du tycker det fungerar bra när ni inte bråkar.

Har ni pratat om det, att ni bråkar mycket? Vad är det ni bråkar om, är det bara tjafs? Skulle ni kunna göra något för att bråka mindre, eller vara beredda på att söka hjälp?

Alla par bråkar eller har det jobbigt, mer eller mindre, speciellt i småbarnsåren. Har ni möjlighet till avlastning så ni kan få egentid tillsammans?

Tack för svar! Vi är rätt bra på att prata (när vi båda surat klart) och vi har många gånger suttit i timmar och rett ut, pratat, förklarat etc. Kommit fram till vad vi kan göra bättre och så blir det bra igen. Och sen några månader senare är man trötta, stressade, glömmer bort att prata och så är vi tillbaka på ruta 1 igen. Känns som vi bara snurrar runt i samma karusell.. Egentid är säkert bra, men det känns inte som att det är vad vi har mest behov av. Känns som det är ett sätt att lindra symptomen men inte bota sjukdomen om du förstår hur jag menar? Vi kommer iväg själva då och då.

Viid ett lugnt tillfälle kanske du kan ta upp något i stil med att ni har bråkat mycket på sistone fråga om ni skulle kunna hitta en lösning på det. Bestäm dig iförväg att inte starta gräl. kanske har han inget svar omedelbart. Men då har du i alla fall väckt tanken. Att ni tillsammans får fundera ut hur det blir mindra bråk

Som jag skrev innan så pratar vi väldigt mycket. Men du kanske har rätt i att jag borde ta upp det när allt är lugnt, inte i samband med eller direkt efter ett bråk. Vi pratar mycket om att vi måste vara ärliga mot varandra och jag funderar på om jag helt enkelt borde säga att jag inte vet om jag älskar honom. Samtidigt är jag livrädd för vad en sådan diskussion skulle kunna leda till och jag är osäker på om det ens kan leda till något gott? Tanken på att han skulle lämna mig känns av någon anledning mycket värre än om jag skulle göra lämna honom...

Jag är också tveksam till att du ska säga till honom att du inte vet om du älskar honom. Vad skulle det tjäna till?

Nej det har du nog rätt i.. Försöker bara komma på vad man skulle ju na göra annorlunda för att slippa hamna i samma hjulspår igen.

försök med en lite positivare approach

Ska försöka, känner mig inte jättepositiv just nu så därför är mina svar lite deppiga ;)

Men kärlek är inte något som bara finns där utan det är något man hela tiden måste jobba på.

Du säger själv att det är bra när ni har fått tid att vara med varandra och prata och ge varandra uppmärksamhet. Sen när ni är stressade och trötta glömmer ni bort varandra och relationen och då är ni tillbaka på ruta ett. Det är så det är och så kommer det vara även om du träffar någon annan. Kärleken finns när man jobbar på den. När man ger varandra tid och uppmärksamhet och vårdar förhållandet. Utan det så dör den.

Tänk på när ni var nykära, innan ni fick barn, hur mycket tid ni la på varandra då?

Men bara det ATT ni verkligen pratar med varandra är ju jättebra. 

Jag läser ofta här på FL om hur man bråkar titt som tätt i sina förhållanden. och funderar då om jag  lever i ett onormalt äktenskap eftersom vi inte bråkar. Vi kan ha olika åsikter och diskuterar detta. Vi står även ganska långt ifrån varandra politiskt så vi undviker att prata politik hemma.

Men bråka? Vad gör ni då? Står och skriker eller?

Håller med

Det verkar ju som att du trivs bra med ditt liv, men att det kanske blivit lite slentrianmässigt. Om du och din man inte bråkar om värre saker än vardagsproblem, och du känner att du älskar honom och att allt är bra då ni är sams, så låter nog det som ett bra utgångsläge. Skulle jag säga.

Det första jag kom att tänka på, är att det ju är lite "dumt" att tänka på att du kanske kan ångra dig och bli en bitter tant då du är 50+. Och därför fundera du på om du borde göra slut nu.
Varför ska du bryta upp från ett liv som du egentligen trivs ganska bra med, bara för att du kanske kan bli bitter tantom ~15 år? Trivs du rätt bra med livet nu och egentligen inte vill vara ensam, låt det fortsätta så då. Du hinner nog göra slut och flytta därifrån många gånger innan du blir 50, om det sen visar sig att det faktiskt är det du vill  Det beslut du tar nu måste du ju inte stå fast vid i resten av ditt liv! 
Och kanske bara insikten om det kan göra att du känner dig lättare till mods över er situation överlag?

Men att bara "härda ut och hoppas på förbättring" tror jag inte du ska göra. Precis som någon skrev ovan så är kärlek något man måste arbeta på konstant. Jag anser inte att kärlek är något som "bara finns där", och gör det inte det så är det inte äkta kärlek. Typ. Jag anser att äkta, riktigt kärlek är att man varje dag väljer att vilja vara med den andra, och väljer att jobba på förhållandet och kärleken till varandra.

Jag tror inte heller att det är en bra idé att säga åt din man att du inte vet om du älskar honom. Det enda det kan leda till är att han känner sig sårad och dra sig undan, blir arg/ledsen eller dylikt. Men om du vill komma ur gamla hjulspår, så kanske ni kunde försöka få mer egentid? Och inte bara det att ni kommer bort på tumanhand då och då. Kanske försök få lite egentid hemma ibland? Kan barnen sova över hos mor eller farföräldrar nån helg? Så ni får lite tid att ligga och dra er hemma i sängen en ledig dag. Gå på promenad, laga mat tillsammans utan att behöva ta hänsyn till vad barnen vill och inte vill äta etc. Att ha egentid bara borta (jag tolkade det nu lite så, att då ni har egentid så spenderar ni den annanstans än hemma) gör kanske så att den där känslan av gemenskap och (förhoppningsvis) förälskelse alltid finns utanför hemmet, och man har då svårt att uppleva samma känsla när man är hemma. Om du förstå hur jag menar? Men man ÄR ju hemma största delen av tiden, så det är ju DÄR som man borde kunna känna den där känslan av att det är "vi mot världen".