En fråga till er otrogna

Vad innebär "sköter sin sexualitet"?
Vem avgör vad som är den rätta sexualiteten i ett förhållande?

En vill knulla 1 gång i månaden den andra varje dag, vad är rätt?
De enda som kan avgöra det är ju paret själva. Men det kräver (precis som du säger) ju att båda är beredda att prata om problemet. Men hur många av de som är otrogna har ens pratat med sin partner? Var går gränsen för att det ska vara tillåtet att gå bakom ryggen på sin partner? Så fort man inte får exakt som man vill? Är det bara frekvens som räknas eller gäller det även vilket slags sex man har? Om din partner inte vill gå med på att bli piskad och hårt knullad i analen är det ok att knulla andra för att få sina behov tillfredsställda? Och är personen som inte vill bli piskad och knullad i anus då automatiskt inskränkt?

Av det jag sett på trådarna här är att de som är otrogna är minst lika inskränkta och drar gärna på sig offerkoftan och tycker att alla som öht ifrågasätter deras agerande är inskränkta viktorianska moralister. Det enda som duger är fullt medhåll. De verkar inte heller speciellt intresserade av öppen debatt och är minst lika "dömande" och kategoriska i sin syn på människor som inte håller med dem.

Och det kan ju vara en orsak som gjorde att kyrkan tagit/tog avstånd från skörlevnad. Då var det problem med stora barnkullar i fattiga familjer, och det hade inte blivit bättre av att det blev en mängd faderslösa ungar i bygden. 

Lyssnade på en föreläsning av doktor Wase vid Göteborgs universitet, författare till grundkursboken i sexologi på svenska.... Så jag har allt belägg på att jag visst tänker historiskt. Din strikta syn på sexualitet slog igenom i folklagren först på 1800-talet då allt fler kan läsa och har tillgång till skrift. Fram till 1700-talet var naturligtvis äktenskap förknippat med familjebildning men innebar inte nödvändigvis att ses inte accepterades utanför äktenskapet.

Jag tycker inte heller att man ska svika någon, men inskränkta partners är mycket svåra att ha dialog med. De tänker inte utifrån olika dimensionaliter, särskilt är tid något de sällan klarar. Tillstånd blir så statiska och svartvita. Ledsen att behöva skriva så men hela Familjeliv domineras ju av stenhårt dogmatiska människor som gärna ger rådet att direkt dumpa andra människor....https://www.boktipset.se/bok/samlag-eller-salighet

Jag trodde aldrig jag skulle vara personen som var otrogen. Precis som många andra så tycker jag att det är moraliskt fel, alla problem kan lösas eller så gör man slut. Men så kom problem sig smygandes på, min man som jag älskat i så många år, far till mina barn blev som tomheten själv. Han drog sig undan, ville ingenting längre, negativt inställd till allt, vi hade inget att prata om längre. Han drog sig undan på kvällarna och satt framför datorn. Jag försökte med terapi, ego weekends, resa utomlands, privat terapeut till honom men han ville inte. Vi bråka inte, han gjorde sin del med hem och barn, men vi hade inte mer än sysslorna ihop under nästan två års tid.
Under denna period så var min manliga kollega jag vart nära vän med i många år, min stöttepelare. Han hade separerat ett par år innan och vi bollade tankarna. Vi börja umgås och gjorde saker ihop med våra barn, som simhallen och lekland och vi började få känslor för varandra. Vi höll oss på vår kant men man kände av stämningen mellan oss. Vi blev skickade på tjänsteresa ihop och där hade vi fem helt underbara dagar tillsammans. Väl hemma igen kunde vi inte vara ifrån varandra och vi planera ett liv ihop som en stor familj med alla barnen. Efter ca ett halvår tänkte jag berätta för min man, men han visste nog redan. Han vakna till liv igen och börja samtala och insåg att han behövde hjälpen att ta sig ur sin depression. Han vädja att ge honom en chans, och jag hade inte hjärta att lämna honom när han mår som sämst. Detta år nu fyra år sedan, jag valde att byta jobb för att jag kände att jag svek den andra. Jag funderar nästan dagligen om det ar rätt beslut att stanna. Jag lever med mitt dåliga samvete varje dag, så jag behöver inte belasta min man det.

Nyanserat och bra beskrivet. Det finns verkligen mycket att ta hänsyn till. Moralisterna gör det lite för lätt för sig med sina dogmer. Blev någon skadad, sårard eller sviken i din berättelse? Det kanske var du som blev sviken först? Men kan ens partner skyllas helt ansvarig för en depression?

Exakt vad är det som är strikt med att påstå att sex fram tills nyligen varit förknippat med barn? Är det inte så barn kommer till? Och om man vet att knulla = barn så borde det vara ganska naturligt att man även har en plan för hur man ska hantera det?

Vad har du för belägg för att människor knullade hej vilt och sket i barnen innan 1800 talet? Vad jag vet finns inga bevis för varken det ena eller andra utan allt är teorier om hur människor levt under vår historia. Varav EN av många är boken "sex att dawn" som vissa tyvärr tar som nån slags sanning, när det egentligen bara är EN teori av EN forskare som dessutom fick ta tillbaka en del av sina påståenden när boken fick massiv kritik av övriga forskare.

Fast rätt och fel är ju alltid svartvitt, att det är fel att svika och ljuga är ju ganska uppenbart av att de som gör det sällan vill att det kommer fram eller att själv utsättas för det man utsatt andra för. Att man sen säkert har en massa förklaringar till varför man agerade som man gjorde förtar liksom inte att det man gjorde var fel. Och nej man blir absolut inte mer upplyst för att man tycker det är ok att missbruka andras förtroende. Man kan absolut förstå varför människor för saker men det behöver inte betyda att man tycker det är rätt ur ett moraliskt perspektiv. 

Sen är det ju självklart att människor som själva agerat illa hellre vill se sig själva som friare och mer upplysta än alla andra som bara är inskränkta. Men det har nog mer att göra med skuld, skam, försvarsmekanismer och kognitiv dissonans än verklighet.

Lol, intressant att babblar på om dogmer, personen som skrev texten anser ju själv att hon agerat fel. Är hon en av dessa dogmatiska moralister hon med?

Förklara gärna vad som är fel med att tycka att det är fel att gå bakom ryggen på sin partner? Och då gärna konkret och inte en massa intetsägande floskler om dogmer och inskränkhet. 

Är det rätt eller fel att gå bakom ryggen på någon som litar på dig?
Är det rätt eller fel att hellre ljuga än stå för det man gör och vad man vill?
Är det helt ok att göra precis vad som helst mot andra bara de aldrig får reda på det?

Ja eller hur, för EN föreläsning gör ju dig såklart till expert i ämnet 

Om han hade fått en diagnos eller åtminstone velat ta hjälpen, velat bli bättre så hade jag förmodligen inte gett upp lika fort. Men det kändes mer som att han gick in i sitt ego, jag gör vad jag måste och resten av tiden är min. Trotts alla mina ansträngningar och försök så var han inte villig att jobba på det. Du ställs man för ett dilemma, vill jag leva så här eller gå vidare, hur många år ska jag fortsätta kämpa? Jag var villig att lämna honom tillslut, men när vi nått den punkten så börja han inse sina problem. Om man är sjuk så blir man inte automatisk frisk för att man ställs inför ett sådant dilemma. 

 

Det du kanske skulle fundera på, är varför du inte gick innan eller t.o.m när du märkte att du och den andre mannen började umgås mer och mer. Blanda ihop barn i lekland, badhus osv...i stort sett leva som en familj. Denna tid var ju ganska utdragen vad jag förstår.
Nä, då åker ni på jobbresa och knullar, och först då är det dags att tänka på skilsmässa.....
Såg du inte detta komma, eller?