Känslor för yngre kollega

Om du måste skriva öm det på FL så har du nog redan svaret.

Jag tycker older har ingen betydelse

Är han 40? Vet han hur du tänker

Oj du är redan i ett förhållande gå på parterapi med din man

Hur ung är grabben då?

Om din man inte inser att ni har problem kan det vara en bra idé att hinta om att du är intresserad av en annan man. Det om något borde få honom att vakna. Om inte är det dags att rycka plåstret. 

Haha snuskkärring existerar det ens? Är det ömsesidigt Eller är det bara du som har ett intresse. Vill du verkligen göra slut med mannen din?

Precis, för din kollega är alldeles för ung anser jag. När jag var 25 visste jag ingenting men hade en tjej som var 31 och hon var alldeles för gammal för mig.

Se det som en jämförelse.

Din man däremot, han verkar ju skön eller hur. Typiskt en man som tror att hangift sig med mamma liksom. Den gamla skolan.

Gör som du vill men det kommer aldrig att bli bättre men, tänk på vad jobbigt ett uppbrott kan vara så se till att du är ung och stark när det väl är dags.

När jag var 39 år träffade jag en kille som var 24 år. Det höll i 14 år. Åldern är bara en siffra om det i övrigt känns ok.

Låter trist. Verkligen. Så varför inte ta ett rejält röj med det hela. Stanna upp en stund och prata er samman du och din man. Varför är ni där ni är idag och vad kan NI göra för att förändra nuläget till ett annat och förhoppningsvis bättre läge? Så envis kan han väl ändå inte vara. Sen om det visar sig att ni går skilda vägar så är ju det något annat och kanske rätt just för er och i er relation.

Hm...den klassiska tvekampen :) Vem vänder andra kinden till först...eller vem kastade den första stenen osv. Blir inga längre dialoger kring det hela då eller? Du menar att du har försökt ta upp ämnet flera gånger...pratar på riktigt gör man ju först när man verkligen möts och känner att det bär frukt eller leder till en viss förändring/förståelse. Förstår att det inte är lätt och att du tycker att du har försökt...vilket inte är helt orimligt att tro att även din partner tycker... att han har försökt, men det vet ju du mer om än jag :) Finns ju olika nivåer på det med beroende på hur just er relation har varit och är och vart ni vill ta den. Är ju inge kul att tjafsa och kivas med den man vill leva tillsammans med för länge. Då ebbar ju saker och ting ut helt till slut.

Låter inte som någon lustfylld relation det där. Hur hamnade ni där tror du? Nermalda av vardag och vardagsbestyr? För mycket föräldrar över er och för lite man och kvinna kanske? Lätt att hamna där tror jag. Att man bara tuffar på menar jag. Sen har ju varje relation sina spöken att slåss mot och skrämma bort. Låter som ni skulle behöva boota om relationen lite...norsk reset. Men det är ju lättare sagt än gjort och vill inte båda förändra och skapa något annat tillsammans blir det än svårare.

Inga gemensamma intressen? Något ni kan skapa? Resa iväg en sväng bara ni två eller liknande. Ett restaurangbesök och bio.

Ni kan inte prioritera om eller annorlunda som det är idag? Komma igång med lite familjeaktiviteter där alla är delaktiga? Blir ju enklare och enklare när barnen blir lite äldre. Är inte helt lätt när man är mitt i det med småbarn (om så är fallet)...känns ju mest som man försöker få dagen och dagarna att flyta på så smidigt som möjligt. Lätt att glömma av varandra i all hast.

Ändå bra att du uppmärksammat läget och att du gärna ser en förändring. Är din partner stressad av sig? Mycket på jobbet, jobbar långa dagar? Lätt hänt att man försvinner in i sig själv om det blir för mycket. Tar varandra för givet osv.

Jag förstår det där med önskan om mer sex och önskan om mer omtanke/mys...blommor och uppmärksamhet av annat slag som du beskriver. Jag har själv varit i liknande situation. Inte helt lätt alls...tror dock att en dialog kring det hela är ett måste för att öka förståelse för varandra för att kunna nå fram till något annat. Tror du som nu känner att det inte lirar riktigt måste vara den som är envis i att få till en sådan dialog, även om din partner inte verkar mottaglig eller villig att lyssna och förstå just nu. Väck honom.

Oj, då kan du inte ha så mkt tid över, eller? Om du jobbar full tid och dessutom studerar...eller studerar du delvis på arbetstid? Är ju oftast lite enklare att föra en dialog om man är två om den :) Va trist da.

Låter som din partner gått i relations ide ju. Är han deppig av sig? Kör han sitt egna race? Ni är ju en familj tänker jag.

Va fasen...städ o tvätt hjälps man väl åt med såhär på 2000 talet tänker jag. Va säger han när du ber honom att hjälpa till då?

Tror ni behöver ta ett rejält snack om ER och hur NI vill ha det. Han kan väl inte tycka det är speciellt spännande heller eller vad tror du?

Har du någon tid över till honom med tanke på allt du sysslar med? Får han ens någon tid att förklara om något är fel? Kanske jag han gett upp om att ens försöka om du inte har tid att lyssna och då låter dig köra ditt eget race?

Det är liksom inte många som skulle ha ork att bry sig om något annan rent känslomässigt om man jobbar heltid, pluggar och tar hand om barn och hem.

Depression eller inte han verkar ju behöva vakna till. Trist på jobbet och malande vardag kan ju ställa till vad som helst...INTE för att det i sig försvarar ett sådant platt beteende, inte alls.

Inte konstigt att du börjar fundera och ser andra alternativ av sådant du helst önskar från din partner. Vi funkar ju så som människor generellt. Saknar man något så ser man till att försöka lösa det på ett eller annat sätt. Saknar man något man längtar till och har haft tidigare blir det ju än jobbigare, vilket sätter igång tankar och fundering och säkert en del fantasier.

Verkar som att ni delar upp "manligt och kvinnligt" väldigt hårt...åtminstone din partner. Synd. Vi lever ju inte på 1800-talet längre :) Man bör ju finnas där för varandra och stötta varandra i en relation. Tappar man det flåset är det ju lätt att det går åt fel håll.

Gör saker tillsammans inte på var sitt håll. Jämför er inte med andra utan skapa det som ni trivs med, så som ni önskar ha det för att det skall funka för er.