Anonym (Dr Talk) skrev 2019-11-07 06:33:32 följande:
Oj, då kan du inte ha så mkt tid över, eller? Om du jobbar full tid och dessutom studerar...eller studerar du delvis på arbetstid? Är ju oftast lite enklare att föra en dialog om man är två om den :) Va trist da.
Låter som din partner gått i relations ide ju. Är han deppig av sig? Kör han sitt egna race? Ni är ju en familj tänker jag.
Va fasen...städ o tvätt hjälps man väl åt med såhär på 2000 talet tänker jag. Va säger han när du ber honom att hjälpa till då?
Tror ni behöver ta ett rejält snack om ER och hur NI vill ha det. Han kan väl inte tycka det är speciellt spännande heller eller vad tror du?
Anonym (Jj) skrev 2019-11-07 07:56:10 följande:
Har du någon tid över till honom med tanke på allt du sysslar med? Får han ens någon tid att förklara om något är fel? Kanske jag han gett upp om att ens försöka om du inte har tid att lyssna och då låter dig köra ditt eget race?
Det är liksom inte många som skulle ha ork att bry sig om något annan rent känslomässigt om man jobbar heltid, pluggar och tar hand om barn och hem.
Svarar er båda två med samma inlägg, för svaret är ungefär detsamma..
Dygnet har ju 24 timmar.. har extremt litet sömnbehov, sover MAX 5 timmar per natt, utom någon gång ibland (kanske en gång i månaden) då jag sover i typ 12 timmar..
Jag tror inte han är deprimerad, han pratar ju aldrig med mig, så jag vet faktiskt inte..
Han säger att han lagar mat (typ snabbmakaroner och mamma scans) och fixar bilarna.. som om det tar lika lång tid varje vecka som att sköta all städ, tvätt och handling för en barnfamilj.. :(
Har försökt ha den diskussionen, men han tycker inte vi har några problem (utom då att vi har för lite sex)
Jag visar honom mer kärlek och omtanke varje dag än han visar mig på en månad.. jag ber honom om och om igen om att ge mig spontana kramar/bara röra vid mig, men får aldrig något, jag brukar krama om honom nästan varje dag när han lagar mat exempelvis.. han sätter sig aldrig jämte mig i soffan utan i andra änden, bara jag som sätter mig jämte honom o.s.v
Har han planer är jag alltid den sista som får veta, ÄVEN fast det oftast alltid är jag som blir lidande (lämnad själv med barnen ex)
Är väl inte såhär ett förhållande ska vara?