Anonym (Moi) skrev 2019-11-05 11:36:51 följande:
Jag sa själv så upprepade ggr under min uppväxt. Jag var slut. Mycket i skolan och tonvis med aktiviteter efter skolan. Orkade inte med livet. Oftast sa jag det på kvällen när tröttheten åt upp mig inifrån.
Bra att ni kramades. Själv blev jag alltid trygg i föräldrarnas famn.
Jag visste så klart inte vad det berodde på först. Men vi flyttade när jag var 9 år och då hade jag inga aktiviteter i den nya stan till en början. Mådde jättebra att bara ha skola och kompisar. Men sen så började jag i stans fotbollslag och återupptog ridningen och då kom min depression tillbaka. Mina föräldrar förstod då att det måste bero på det (även om jag själv inte fattade det då. Nu i efterhand kan jag också se att det förmodligen var så).
Så han kanske har jobbigt i skolan och långa dagar på fritids?
Det var just skolan som jag misstänkte men han sa att ingen varit dum eller liknande mot honom (går i förskoleklass). Båda killarna sover ordentligt, ca 11 timmar per natt och vi hämtar dem strax efter 4 på eftermiddagen (lämnar så de äter frukost på fritids så det inte ska bli så stressigt och ännu tidigare morgonar).
Han är generellt en spelevink, alltid glad, pratsam och sprallig. Han har fått nya kompisar i skolan (där hade brorsan det lite svårare) och även om båda killarna är väldigt aktiva så är det även mycket pyssel-tid och lugna aktiviteter när vi är hemma.
Får hålla koll på honom helt enkelt samt kolla lite läget med hans huvudfröken som är en av bästa vännernas mamma.
Tack för att du delade med dig!
