• Tue 5 Nov 2019 19:23
    1255 visningar
    21 svar
    21
    1255

    Hur vet man att man är lycklig i en relation?

    Har länge funderat på om jag är lycklig i min relation, eller om det finns något bättre runt hörnet...

    Jag var tillsammans med samma man i 15 år, vi var gifta och fick barn ihop. Han lämnade mig för en annan efter mycket buller och bång. Jag har gått vidare, ofrivilligt delvis, för jag hade velat vara kvar med mitt ex och ha barn under samma tak, varje dag.

    Idag lever jag med en annan man, han har också barn från en tidigare relation och vi har våra barn på samma vecka, den andra veckan är vi barnfria. När vi har barnen, ligger allt fokus på dem. Det måste ju bli så, men det finns inte utrymme för något annat.

    De veckor vi inte har barnen, hade jag önskat att vi kunde spendera kvalitetstid tillsammans, hitta på roliga saker och gemensamt njuta av livet. Men då väljer sambon att göra saker med sina polare ungefär hälften av dagarna. Övriga dagar vill han bara titta på tv och somnar ofta i soffan. Jag har påtalat detta många ggr, att det vore trevligt om han visade något intresse för att göra något kul med mig när vi är själva. Men han säger att han ?behöver slappna av med polarna när vi inte har barnen?. Mitt sätt att slappna av och ha kul - är ju med honom!

    Han tycker att det är jätteviktigt att jag är hemma när hans barn är hemma, men han bryr sig inte om att vara hemma när jag är själv med mitt barn (hans barn är hos mamman ibland på våra veckor). Så det känns lite som att jag är viktig när barnen är här, för att underlätta för honom, men jag är inte lika viktig när vi är själva...

    Vi har inga gemensamma intressen. Jag är väldigt driven och vill alltid framåt i livet, han är nöjd med vardagen. Jag gillar att resa och vill upptäcka världen innan det är för sent. Han hatar att resa...

    Vi har levt ihop i två år. Vi börjar båda närma oss 40 och jag har redan kastat bort 15 år på någon som inte uppskattade mig. Ska man bara nöja sig, är jag petig som vill ha mer? Är rädd att jag kastar bort en massa värdefulla år igen, på någon som egentligen inte bryr sig om mig som person...

    Tips, råd mottages gärna! Påhopp undanbedes, tack.

  • Svar på tråden Hur vet man att man är lycklig i en relation?
  • Tue 5 Nov 2019 20:50
    #5
    Ascendere skrev 2019-11-05 20:04:21 följande:

    Verkar som att ni har ganska olika syn på er relation, han vill mest ha vardagen och du vill mest ha avkoppling från vardagen...


    Jag vill ha vardag också, men inte BARA vardag. Vill att vi ska kunna ha kvalitetstid också. Livet varannan v med fyra barn är ingen dans på rosor, och då vill han minsann att vi ska göra allt tillsammans. Men när vi väl blir själva, då drar han för att umgås med andra. Känner mig inte så viktig, mer utnyttjad...
  • Tue 5 Nov 2019 21:07
    #6
    Anonym (Dus) skrev 2019-11-05 20:17:28 följande:

    Om man är lycklig i en relation så ställer man inte din fråga.

    [/

    [quote=80013366][quote-nick]Anonym (Dus) skrev 2019-11-05 20:17:28 följande:[/quote-nick]

    Om man är lycklig i en relation så ställer man inte din fråga.


    Nej så är det väl.... Men ibland undrar jag om jag bara är gnällig och begär mer än andra, eller om det är befogat att vilja vara med sin partner typ varenda dag. Är det inte lite därför man är ihop? Inte för att sitta själv var och varannan dag vi är barnfria...
  • Tue 5 Nov 2019 21:39
    #8
    Anonym (Nädu) skrev 2019-11-05 21:22:07 följande:

    Har separerat från barnens pappa. Med honom var det så att vi levde under samma tak varje dag i massor av år men vi var ändå som två främlingar i samma hus. Vi bodde ihop men gjorde inga saker ihop.

    Nu har jag träffat en man jag är särbo med. Vi ses inte så ofta med det är kvalitetstid när vi ses. Vi umgås verkligen med varandra. Är nära varandra. Hittar på utflykter. Promenerar i skogen. Åker o handlar tillsammans. Lagar mat ihop. Duschar ihop. Hånglar. Berättar för varandra hur mycket vi tycker om varandra. Han får knappt gå ut med soporna utan att jag företag med. Det är otroligt mysigt.

    Är sån kontrast. Som jag skrev ovan. Att bo ned någon men ändå inte vara med varandra. Och nu detta fantastiska förhållande fast vi bara ses då och då. Vi njuter verkligen när vi väl ses. Älskar den mannen.


    Det är exakt det jag vill ha! Att man har en connection, att man vill vara med varandra, att han ska vilja vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom. Är det för mycket att önska? Jag är inte ihop med någon för att få ekonomisk eller annan trygghet, jag vill vara ihop med någon för att jag älskar den personen och vill vara med honom. Som en bästa vän, som man vill dela allt med. Men det vill tydligen inte han...

    Jag har konfronterat honom några ggr och frågat vad han vill ha ut av den här relationen, om det är hjälp med barnen han vill ha, eller om han verkligen älskar mig. Då har jag fått till svar att jag överanalyserar allting och att jag stöter bort honom genom att ifrågasätta vår relation. Men jag tycker ju att han stöter bort mig genom att prioritera sina kompisar på den tid som hade kunnat vara kvalitetstid för oss ihop,
  • Thu 7 Nov 2019 11:27
    #13
    Madida skrev 2019-11-06 05:19:17 följande:

    TS du har svaret själv, även om det känns jobbigt. Han är sannolikt inte rätt för dig. När du beskriver låter det som att det är bekvämt för honom att ha dig - när han har barnen. Resten av tiden är du inte så viktig.

    Min GISSNING skulle vara att du hade haft det bättre utan honom. Veckorna då du har barnen är ditt fulla fokus där. På DINA barn. Veckorna som barnen är hos sin andra förälder har du ALL möjlighet att så småningom (eller kanske omedelbart, man vet aldrig när kärlek slår till) ha en särbo-relation där "barnfria" veckor är era. Där ni bara njuter av varandra, allt från att promenera i skogen och ha picknick med, till en söndag ni spenderar hela dagen i sängen.

    Förstår du hur jag tänker? :)

    Önskar dig all lycka.


    Jag har tänkt tanken mer än en gång, men sen tänker jag att jag sviker honom och hans barn om jag lämnar. Men samtidigt sviker jag mig själv om jag stannar och inte känner mig lycklig. Har försökt att få honom att förstå att han borde visa mig lite uppskattning - i första hand genom att spendera tid med mig, men han gör ingenting för att förändra sig. Och då tänker jag att han inte bryr sig. För om man verkligen bryr sig om någon och vill vara med den, då gör man väl allt för att visa sin kärlek till den personen, eller?

    Jag vill bara att han ska vara mot mig så som jag är mot honom. Men det verkar vara för mycket begärt...
  • Fri 8 Nov 2019 11:05
    #16
    Madida skrev 2019-11-07 12:37:45 följande:
    Jag förstår att det gör ont. Speciellt om du tagit dig till hans barn. Men DU och DINA barn är viktigare. Han kommer inte ändra sig. Förlåt, men han låter som en mansbebis och såna klarar du dig utan.

    Du och barnen har det bättre själva och helt plötsligt kommer det dyka upp en man som gör dig lycklig. Som älskar att spendera sin lediga tid med DIG. Som kommer vilja hitta på massa saker med dig. O h slutligen kanske spendera en jämlik vardag med dig och barn.

    Du förtjänar att vara lycklig :)
    Ja det är ju så man vill ha det... Inte gå runt och vänta på någon som aldrig kommer ge en det man vill ha...
  • Fri 8 Nov 2019 11:10
    #17
    Anonym (eee) skrev 2019-11-07 14:13:44 följande:

    Jag har också ny relation och vi har barn varannan vecka (bådas) och den andra veckan är vi oftast bara vi men vi har det helt annorlunda än det du beskriver. Vi vill alltid vara i varandras sällskap. Vi längtar hem efter att våra arbeten tagit slut för dagen. Vi är inte med kompisar utan att ha pratat med partnern först och ingen av oss vill egentligen vara med andra människor före att umgås med varandra. Vi tränar ihop, vi bastar, när den ena lagar middag, dukar den andra medan vi småpratar om dagen, vi ser filmer ihop och sitter nära i soffan osv. 

    Jag antar att du när du läser detta, inser skillnaden? Vi har det så härligt tillsammans. Om vi hade det så som du beskriver hade jag nog lämnat, i alla fall efter att ha försökt få inom att fatta.


    Det är ju exakt så jag vill ha det! Jag har så mycket att ge, men får verkligen ingenting tillbaka. Jag ser skillnaden radikalt, mellan hur ni har det jämfört med hur jag själv har det.
    Denna vecka har han varit borta hela lördagen från 11-21. Tisdag kväll från 18-22, då var jag rätt sur när han kom hem och det fattade han. TROTS det, så drar han iväg igår igen och är borta från 17:30-22:30. Hur jäkla kul är det att sitta ensam hemma var och varannan kväll? Och igår hade jag dessutom mina barn extra, så jag kunde verkligen inte ta mig någonstans själv på kvällen eftersom de så klart behöver sova...

    Han väckte mig dessutom när han kom hem och frågade om jag var sur. Klart som f-n att jag är besviken, när han väljer att göra roliga saker med kompisarna hela tiden och lämnar mig i sticket! Jag sa vad jag tyckte, och då blev han så sur att han gick och la sig i ett annat rum och sov där! Har inte hört av honom idag på hela dagen, men ikväll när hans barn kommer, DÅ kommer han vilja att JAG ska vara hemma och laga mat, hjälpa dem med ditten och datten. Så jäkla trött på detta och allmänt besviken på att man inte är värd mer...

    Jag har verkligen försökt få honom att förstå att jag inte kommer stanna med honom om han håller på så här, men han ändrar inte på sig. Så det är nog dags att lämna...
  • Wed 20 Nov 2019 13:35
    #21
    Anonym (Rimligt) skrev 2019-11-11 21:31:52 följande:

    Vad är det som gör att du stannar med honom? Tillför han dig något positivt?

    Han blir sur för du säger vad du tycker? Han låter som en bebis.


    Jag stannar delvis för att jag verkligen tyckte när vi träffades att vi klickade så bra, och det gör vi när han är "på det humöret". Delvis också för att jag tycker att det känns jobbigt att bryta upp mina barn ännu en gång och att de återigen ska få flytta till nytt boende. Hade det bara varit jag, så hade jag nog flyttat för länge sen, om jag ska vara ärlig. Framför allt funderar jag om och om igen på om jag inte är värd något bättre? Om det verkligen inte finns någon därute som vill ge lika mycket som jag vill?

    Jag vet inte vad jag ska svara på frågan om han tillför mig något positivt... Jag önskar att jag kunde säga att han var mitt allt, att han gör så himla mycket för mig, att han finns där i vått och torrt. Men så känns det inte. Han finns där när han vill ha nytta av mig, men jag känner ofta att jag inte är så älskad som jag borde vara. Man ska ju aldrig jämföra med sina ex, men flera av mina ex och i synnerhet min ex-man, har verkligen visat uppskattning gentemot mig. Köpt saker, gjort saker för min skull, visat sin uppskattning på födelsedagar/julaftnar och verkligen tänkt till på vad de har köpt osv. Han jag lever med nu, började med att säga när det närmade sig första julen tillsammans "Vi köper inget till varandra va?". Men då protesterade jag högljutt! Klart man ska köpa något till varandra, i synnerhet när man är nykära (men han kanske aldrig var det??). Det är ju ett utmärkt tillfälle att visa sin partner uppskattning om man inte orkar/vill övriga året...

    På något sätt är han väl en trygghet. Mina föräldrar är döda och jag har ingen kontakt med min bror som bor utomlands, så jag har inget vidare skyddsnät. Jag tycker väldigt mycket om min nuvarande sambos familj, så om jag bryter upp med honom har jag liksom ingen... Så det är väl den största anledningen till att jag stannar, om jag ska vara ärlig. Det och att jag inte vill att mina barn ska behöva flytta igen. Sen är det ju lite skammen också över att man är en looser som inte lyckas hålla ihop detta förhållande heller. Vill inte att min ex-man ska få vatten på sin kvarn och kunna säga "Se, hon lyckades inte med detta förhållande heller, det är henne det är fel på, inte mig".


Svar på tråden Hur vet man att man är lycklig i en relation?