Ivf 2020 - ofrivillig barnlöshet

Hej, jag har följt tråden ett tag och tänkte att jag hoppar in även i detta forum :)

Jag är lite av en specialare då jag ingår i ett forskningsprojekt om livmodertransplantation. För ca 14 månader sedan donerade min mamma sin livmoder till mig. Innan operationen gjorde jag tre ägg plock där jag och min sambo fick totalt 8st blastocyster till frysen. De har vi ju börjat sätta tillbaka.

Vi har hunnit med fyra FET under hösten, tre i naturlig cykel och en i stimulerad vilket resulterat i nada!. Tyvärr är det också en blastocyst som inte klarat upptining , så nu har vi tre kvar i frysen.

Nu är vi på väg in i den femte FETen i stimulerad cykel.

Iom transplantationen äter jag redan trombyl och imunnedsättnde läkemedel, men skulle även vilja lägga till kortison/Prednisolon denna gång.

Någon här som har erfarenhet? När ska man börja ta det? Hur länge? Och hur mycket?

Min läkare säger att jag vi kan prata om det och sätta in medicinen samma dag som vi har FET, jag är bara rädd för att det är försent och att jag ska börja tidigare...

Vi går också hos Stockholm IVF i Hammarby sjöstad. Vi är verkligen jättenöjda! Alltid trevlig och proffsig personal! Har hunnit med och träffa många läkare och jag tycker alla är toppen! :)

Idag är det dags att bli ruvare igen!

Gör vår femte FET idag. Läkaren tycker dock att vi ska se detta som vårt andra försök. Då jag tydligen har en större livmoder än normalt upptäckte de vid sista återföringen att de satt dit embryot för långt ner i livmodern vid tidigare försök.

För andra gången gör vi i stimulerad cykel med Progynon och Lutinus nu innan insättningen. Jag hoppas att läkaren säger ok till att denna gång även ta Prednisolon. Sist mådde jag så jäkla dåligt av alla hormoner. Denna gång har jag kunnat vara mer kontinuerlig med träningen och tycker att jag hittills mår bättre denna gång.

Hoppas så att det blir femte-andra gången gillt för oss!!

Det behöver vi! Jo det har varit långt att komma hit där vi är nu. Men jag ångrar inte en sekund något på den resan <3 Nu ska vi bara nå hela vägen fram också :) Hoppas det gått bra för din väninna! <3

Jo, skulle kunna tycka att de kanske skulle kunna ha upptäckt det efter typ bara något försök, men känns som de viktigaste är att dom kom på det. Jag är ju lite svårare över lag eftersom jag har en transplanterad livmoder, skulle aldrig kunna göra ivf på något annat ställe än där jag gör.

Just med träning tycker jag är svårt, på kliniken säger de att man ska kunna leva sitt normala liv. Men jag har haft svårt för det efter de förra återföringarna. Då har jag slutat träna och bara promenerat. Men sist mådde jag som sagt så dåligt av alla hormoner i den stimulerade cykeln, så denna gång har jag sagt att jag tänkt att jag ska träna nästan som vanligt. Åkte slalom dagen efter återföringen denna gång. Skulle inte vara några problem enl. läkaren.

Jag är liksom dig på RD6 och kunde inte heller hålla mig från att tjuvtesta idag. Min sambo fyller år idag och jag ville så gärna kunna visa upp ett plus lagom till födelsedagsfrukosten. Testade med ett test som ska mäta hcg 5 mlU/mL med morgonurin, så tänker att det borde kunna visa något idag om det hade tagit sig. Men inget.:( Blir så ledsen.

Tycker att jag är sjukt trött sedan i lördags och har inte känt så tidigare. Men det kanske är för att vi varit borta och åkt slalom i fyra dagar och inatt har det blåst så mycket att jag inte sovit så mycket på grund av det. Annars är det bara symptom som jag kan hänföra till Lutinus.

Jo, jag hoppas så klart fortfarande! Men hoppet kanske är lite mindre efter resultatet idag. Men hoppet är väl ändå det vi i denna typ av forum lever på. Hoppet är vår bästa vän, men samtidigt vår värsta fiende.

Jag har tagit Lutinus vid två tillfällen tidigare men inte märkt av någon trötthet av dem. Men samtidigt verkar allt vara så olika varje gång! Förra gången grät jag från dess att jag började med progynon tills att jag slutade (35dagar). Denna gång har jag inte gråtit alls. Blir knäpp i att det skiljer sig så mycket varje gång!

Sambon vet inte om att jag testade i morse och jag tänkte låta det förbli så. Han kan få leva med lite hopp ett par dagar till. Behöver ha någon som håller det uppe. Det är ju trotts allt 8 dagar kvar till klinikens testdag.

Jo, på något sätt verkar det alltid finnas någon symbolisk dag. klinikens testdag är samma dag som vi ska begrava min sambos morfar. Mycket mer symboliskt än så skulle det inte vara om vi skulle testa positivt då. Men jag börjar ställa in mig på negativt. Känns som att jag har noll symptom.

Nej, jag får inte behålla den livet ut. De har väl sagt runt fem år eller tills kroppen börjar må dåligt. Eftersom att jag får äta så mycket mediciner för att motverka frånstötning mm som påverkar kroppens andra organ också så vill de helst inte att man ska äta dem för länge. Så om vi nu får det att lyckas ska vi försöka få två barn under den  perioden.

Fy vad tråkigt! :( Tar ni en paus från allt detta ett tag nu?