• sextio­talist
    Wed 6 Nov 2019 12:21
    7126 visningar
    244 svar
    244
    7126

    Arbetslivet passar inte mig

    Dvs du är skapt för att leva under de få decennier som hemmafruar var vanligt?

    Innan dess var arbetslivet hårt och absolut inte fritt, såvida man inte tillhörde den priviligierade gruppen.

  • sextio­talist
    Wed 6 Nov 2019 12:25
    #8
    Kjell2 skrev 2019-11-06 12:23:15 följande:

    Det finns idag en väldig bredd på jobb med olika vilkor, tider, ersättningar, innehåll mm. Vi har idag ett skolsystem med valfriheten och olika utbildngsformer och andra chanser öppet för de flesta.

    Så möjligheten att hitta ett sätt att försörja sig och i alla fall hyfsat trivas tycker jag är goda.


    Håller med. Men det kan behövas utbildning
  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 06:59
    #86
    hammarhajen skrev 2019-11-07 05:52:17 följande:

    Men man blir ju oftast inte utbränd för att ,man har barn eller dammsuger oftast hemma. Man blir utbränd av hur man tänker, känner och reagerar runt det man gör. Och även kvinnor utan barn tänker, känner och reagerar. Att vara arbetslös eller ofritvilligt barnlös stressar mycket MER än att byta flest blöjor. Att GÖRA saker är normalt. Att OROA sig för att man gör saker är inte lika hälsosamt. Stress är en inre känsla.

    Kvinnor idag må dubbelarbeta, men livet är ÄNDÅ lättare idag än för några generationer sedan. Vi har semester, VAB, får vara hemma när vi själva är sjuka, har tvättmasikin, dammsugare, kan äta halvfabrikat och till och med få maten hemkörd. 

    Däremot har vi en SYN på livet som som inte är sund. Bara läs i tråden. Att vara "trött" efter en arbetsdag är inte längre normalt, utan man ser det som sjukligt. Och då blir man såklart stressad över att man är "svag och sjuk", fast tröttheten är helt normal. Kvinnor säger nästan till andra kvinnor att de föräntas bli sjuka av att "dubbelarbeta" med hem och förvärvsarbete, istället för att acceptera att livet ibland gör att man blir trött. Tror det är skillnaden, de flesta män säger inte till varandra att de är "utbrända" när barnet haft feber och skrikit ett par nätter. 

    Istället för att i perioder lägga sig 20.00 med barnen (och acceptera livet som det är och ta ansvar) är man ändå uppe till 23.30 och skyller på "utbrändhet" när klockan ringer 06.00 och man är trött. Nej, man har sovit för lite. Och nej, "samhället" tvingar ingen att ha diskat innan man lägger sig. "Samhället" tvingar ingen att följa Bonde söker fru eller vaka vaken och läsa i radhusområdets Facebookgrupp. "Samhället" tvingar ingen att gå på Lekland eller varenda barnkalas om man inte vill eller tycker att det är jobbigt med intryck. 

    Absolut finns "riktig" utbrändhet, vill jag bara ha sagt. Men det egna ansvaret och synen på hur livet "borde vara" har spårat ur en del, tycker jag..

    Fler som skrivit om hur synd det är om kvinnor har ju skrivit i tråden vid en tidpunkt då folk som sköter sina arbeten sover eller försöker sova. Tror inte många terapeuter eller stressexperter uppmanar sina patienter att skriva på en skärm mitt i natten, om ämnen om hur synd det är om dem..


    Jag kan absolut hålla med om mycket du skriver. Ja, utbrändhet kan många gånger orsakas av hur man hanterar livet, har varit där själv och fått redskap hur jag ska hantera när inte allt går på räls.

    Jag är rätt säker på att många sk högkänsliga också skulle kunna klara av det vanliga livet om de fick redskap.

    För hur som helst, för varje person som väljer att avstå från att bidra så kommer arbetsuppgifterna få bäras av andra. Även de som väljer att bli hemmafruar. De lägger ett stort ansvar på den som ska stå för hela försörjningen.

    Får inte bli långvarigt sjuk, arbetslös t.ex.

    Samtidigt som dessa personer fortfarande använder den service som vi som arbetar bidrar till via skatten.
  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 07:15
    #88
    +1

    Ni som inte klarar av arbetslivet, hur hade ni tänkt er om alla i samhället är som er?

    För ni anser ju att samhället är onormalt.

    Vem skulle ta hand om er och ge er kvalificerad vård om ni blir sjuka ?

    Se till att ni kan ha mat hemma ? Era hem är uppvärmda? Att ni kan ta er längre sträckor än promenadavstånd?

  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 09:10
    #99
    +2
    Anonym (Hmmmmmmm.....) skrev 2019-11-07 08:47:45 följande:

    Eh jo, det var få decennier. 50- och 60-talen egentligen. Under resten av historien, dvs flera tusen år, har kvinnor jobbat hårt.


    Glöm inte att det var under skönmålade hemmafrueran som det börjades med lugnande nervtabletter. Och dessutom i inte allt för små mängder
  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 10:58
    Anonym (Mm) skrev 2019-11-07 10:40:26 följande:

    Fast ni generaliserar rätt ordentligt nu.

    För er som inte förstår är lösningarna enkelt.

    Gå ner i tid.

    Lägg dig tidigt.

    Skaffa ett jobb du trivs med.

    Släpp alla måsten.

    Och när allt detta är beprövat, så har vi helt plötsligt icke utbrända människor/ människor som helt plötsligt känner att dom trivs perfekt i livet.

    Att vara utbränd och inte känna sig hemma i världen eller med de krav som finns i samhället är två helt skilda saker.

    Ponera att ni som en annan, känt sig udda sedan barnsben. På det uppvuxen bland missbruk där hot, våld och sprit är en helt normal vardag. Där man dom barn agerar vuxen från mycket låg ålder, tills dess att man slår sig fri, för att fortfarande inte veta hur världen faktiskt fungerar. Du slås sen av en verklighet som gör att du måste "börja om från början", lära dig allt om på nytt. Och lagom när du når en myndig ålder, så är du så själsligt trött och utsliten, att inte ens självmord är en tänkbar lösning, för att du är så TRÖTT.

    När du sen ska "normalisera", och försöka leva ett vanligt liv så går det aldrig ihop. Du vet inte hur allt egentligen fungerar, och de krav samhället har är alldeles för tunga att lyfta och leva efter. För du är redan slut, som människa.

    En utbränd person kan vara vem som helst, som kanske tagit vatten över huvudet en längre tid genom att lyda alla samhällets lagar och förväntningar, i kombo med kanske familjeliv, ekonomi, arbete ,eller vad det nu kan vara. Personen kommer till en punkt där allt tar stopp. Och detta är något som OFTAST på sikt kan bli bättre, för att det har inte alltid varit ohanterbart.

    En själsligt trött person kan aldrig bli frisk eller fungera normalt. En sådan person lär sig bara att "stå ut". Göra det som förväntas, men under stor press och ångest, då människor sällan förstår en sådan person. En sådan person blir udda.

    Oftast är det sådanna udda personer, som känner att dagens liv är alldeles för tufft att efterleva. Oavsett om livet var svårare och tuffare förr, så är det för oss enklare att se det livet som lättare än nu.

    Frågan är komplicerad och att generalisera alla människor är bara ett bevis på hur lite man egentligen vet. Era lösningar kanske funkar för en handfull med människor, men långt ifrån alla.

    Jag förväntar mig aldrig att "normalt fungerande personer" ska kunna förstå det jag förklarar, och oftast när man försöker berätta så vet andra "bättre". Så när Ts startar en sån här tråd blir många som inte förstår, provocerade med tron om att Ts är lat, oerfaren och vill att skattebetalarna ska göra jobbet för hen. Inte en tanke på vad som ligger under ytan och vad hen verkligen menar. Just saying.


    Det jag främst vänder mig emot är att flertalet skyller på samhället.

    Jag är fullt medveten om att barn som vuxit upp i dysfunktionella familjer kan må dåligt och kan lida av posttraumatisk stress.

    Mitt intryck är att de som skrivit här inte har den bakgrunden.

    Jag skrev också att det kanske behövs att dessa behöver verktyg för att hantera detta.
  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 14:53
    +1
    Bjoer skrev 2019-11-07 14:44:57 följande:

    Absolut, men då har du ju den pressen och ansvaret istället/också. Att utveckla strategier som gör att du klarar av vardagen och inte går in i väggen. Jag menar, läs det högt för dig själv. Man måste idag utveckla strategier för att begränsa antalet beslut man gör för att inte drabbas av mental ohälsa. Det betyder också att du nu har ett ansvar för din egen mentala hälsa och mår du dåligt, tja, då är det ditt fel som hade fel strategier.

    Kolla gärna det TED Talk jag länkade till. Det tar upp en del av det här."... ett medvetet val", ja. Ännu ett val. Valet att inte välja. Och vilka val kan jag låta bli att välja i? Vilka är så viktigt att jag måste informera mig? Bara för att kunna ta det beslutet måste jag informera mig.

    Man kan ju också helt enkelt skita i det. Men det finns en press från samhället idag att man ska vara informerad, bildad och medveten. Dessutom, om alla sket i det så skulle de kriser vi har med planeten idag, och det är många, vara långt mycket värre.

    Kontentan är att samhället idag lägger en mycket större belastning på gemene man än det gjorde för hundra år sedan. Inte i form av fysiskt arbete, men mentalt. Detta är en delorsak till att folk bränner ut sig.


    Oj, har man inte problem så skapar man problem.
  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 16:04
    +1
    Bjoer skrev 2019-11-07 15:58:39 följande:

    För att man måste. För att man inte har råd att anlita en fackman varje gång. För att bilen, värmepannan, spisen, gräsklipparen, taket etc. måste fungera. Visst, man kan låta saker förfalla men det brukar ju knappast minska den mentala ångesten.


    Men det är då man får tänka över sitt liv, jag har varit där, en rejäl utbrändhet som ledde till en depression som behövdes behandlas. Man fick tänka om (hade santalskontakt och medicinering). Det tog tid och var inte lätt.

    Jag skalade bort så många måsten ur mitt liv jag kunde och har hållit fast vid detta (en stor hjälp av min sambo) och ibland får man bakslag. Då gäller det att stanna upp och tänka till.
  • sextio­talist
    Thu 7 Nov 2019 16:57
    Bjoer skrev 2019-11-07 16:19:05 följande:

    Alltså, jag tror ni hakar upp er på lösningsförslag. Jag vet att man kan undvika det här. Det jag försöker påtala är att komplexiteten i livet idag är inte trivial. Oavsett hur mycket man försöker förenkla livet för sig själv. Vissa blir överbelastade, även av vad som idag är normal vardag, just för att även en normal vardag innehåller så otroligt många små beslut. Vad måste jag göra? Vad borde jag göra? Vad kan jag göra? Vilka drömmar har jag och varför är de inte förverkligade än? Eller ens påbörjade?

    Jag vet inte om ni läste ledaren från DN jag länkade till tidigare, men om ni inte gjort det, gör det. Jag kan länka igen. Är den bakom en betalvägg kan jag lägga upp den här som text. Jag tycker den är rätt talade för det jag försöker förklara.


    Jag har varit där. Jag lyckades ta mig ur detta genom att få hjälp med att tänka om.
Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig