Arbetslivet passar inte mig
Att jobba är frivilligt. Känner man inte för det behöver man inte jobba.
Att jobba är frivilligt. Känner man inte för det behöver man inte jobba.
"Frivilligt" med modifikation. Du behöver inte jobba nej, men det finns heller inget annat sätt som är särskilt enkelt att leva på/av heller som det ser ut idag, utan alla förväntas göra och kunna samma saker på samma sätt. Det är mycket snack om att alla är olika och att vi ska få vara det och att det ska vara individanpassat i skola osv, men när det väl kommer till kritan så visar det sig vara precis tvärtom. Alla vet vad som är PK att tycka, tänka och känna och får det serverat enligt tallriksmodellen, håller man sig bara till den så är det ok och man blir accepterad.
Tycker du att dagens arbetskultur är vettig? Eller du kanske inte reflekterat över det? Seriös fråga från mig nu alltså.
Ja, och frågan är ju då, hur man ska finansiera det? Problemet för mig är inte att jobba i sig, problemet är väl att den modell som arbetslivet har gör slut på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har provat allt jag kunnat komma på. Jag känner sådan jäkla stress hela tiden av arbete "där ute". Det kan även vara arbete som jag egentligen tycker är ganska kul och trivsamt, men det tar lik förbannat all min energi och ork.
Sjukt också att "heltid" ska ses som en norm... Varför?
Jag är dessutom s.k. högkänslig, Men jag tycker det är dags att vända på det uttrycket och vända blicken mot Underkänsliga/lågkänsliga. Det är där problemet ligger mer egentligen.
Känslor är ju vår mest naturliga kompass. Och min kompass säger mig att jag behöver bryta detta mönster. Jag vet att det finns fler som känner och upplever samma, man stöter på dom ibland, problemet är att många, inklusive jag själv ibland, inte vågar yttra oss om dessa saker, med rädsla för att behöva ta emot ännu mer skit. :(
Håller med. Men det kan behövas utbildning
Tycker det är intressant att du faktiskt väljer att vrida mina ord till din sanning, men det blir kanske lätt så i text. Och om du inte tog illa upp så visar du iaf raka motsatsen.
Att du tycker det är struntprat är helt ok och får stå för dig, Jag vet inte vad ganska ung är för dig? Men jag skulle gissa att för de flesta så räknas jag knappast som ganska ung längre iaf.
Jag och min partner är överens om att så fort möjlighet finns så blir jag hemmaförälder. Han ser det som en lika viktigt del som jag, för mig men främst för barnen! Att du sedan ser det som att jag låter någon annan betala för min nota är ju lika med att du inte värdesätter det viktiga arbete en hemmaförälder gör... Viktigare än någonting. Det är sorgligt.
Det du pratar om sedan är också rätt PK att säga, förstår ju att du gillar när jag skriver så. Klart att det "bara" är att göra eftersom jag nu är så handlingskraftig. "Kan jag så kan du snacket". Jag känner att du inte tror på mig. Det handlar inte om vad jag presterar, utan det här handlar om vad som händer med mig när jag gör det. vet inte om du tycker att det är rätt att människor offrar sig själva i arbete för att förgöra sig själva? Jag försöker hitta likasinnade människor som känt eller känner likadant för att utbyta erfarenheter och hitta lösningar.
Du är uppenbarligen inte en av dom som känner eller upplever det här så frågan är vad du gör här?
Men jag tror iaf att vi kan vara rörande överens om att vi inte har mer att säga till varandra? Tjipp tjopp.
Förstår precis hur du känner! Skulle kunna ha skrivit varje ord själv.
Enda incitamenten att förvärvsarbeta är fattigdom, statusjakt och kreativ lust som jag ser det. De som har förmånen att få jobba med sina egna intressen är ju klart vinnarna och behöver förmodligen inte jobba så mycket eftersom de ofta tjänar mest av alla.
Har själv bara funkat i samhället korta perioder. Varken klarat utbildningar eller arbetsliv, har därför inte funnit min plats eller mitt syfte. Tog mig lång tid att förstå att diagnoser, livslång ångest och kroniska hälsoproblem varit en starkt bidragande orsak, som försvårat det ytterligare, och gjort att jag varit arbetslös så långa perioder eller sjukskriven med katastrofal fattigdom och socialt utanförskap som resultat. Inget jag skulle rekommendera till någon.
Att bli hemmafru har inte heller varit ett alternativ eftersom jag aldrig klarat relationer och kärlek någon längre tid. Skaffa barn har inte ens varit på kartan.
Jag hade aldrig kunnat ha ett heltidsjobb eller ordinära arbetstider. Jag hade stupat direkt och förmodligen dött efter ganska kort tid av stressen och utmattningen. Ifall samhället hade varit lite mer förlåtande och gett alternativa möjligheter hade jag utan tvekan kunnat göra mer än vad jag gör idag. Säkert kunnat bidra med olika saker, och troligen också mått bra av det. Men för att komma dit hade tolerans och flexibla arbetsgivare och synsätt krävts, med stor hänsyn och möjlighet att påverka.
Det måste gå att försörja sig på olika sätt så inte stora grupper slås ut.
Arbetslivet måste förändras i grunden och fördelas bättre. Förstår inte att vi harvar runt i dessa medeltida konstruktioner ännu idag när vi inte behöver det. Vi kan t o m printa pengar i överflöd som räcker till alla om politikerna bara vill. Släpp ekonomin fri och ge alla ett nystartsbidrag.
REBOOTA SAMHÄLLET OCH MÄNSKLIGHETEN:)
Vad hade behövts för att du skulle klara av försörjning och livet tror du?
Vet ju att antibidragsklubben kommer att dra igång i denna tråden med sitt fula tryne och sina korsförhör. Orkar inte diskutera med såna människor längre eftersom de har noll empati för människor som inte är som dem eller klarar samhällshjulets alla krav.
Haha åh så jävla befriande att läsa det du skriver! Tack! :D
Jag håller så med dig och känner väldigt mycket med dig i det du skriver.. Och känner en sorg och stor vrede över vad du, jag och många andra behöver utstå för att man råkar tillhöra en "minoritet". iofs tror jag att vi är betydligt många fler men vi är så sönderanpassade att många inte märker av det och det hela går bara på repeat, för att det är så man ska göra.
Och visst är det så. Pengar är påhittade siffror tryckta i ett stort universum. Det har inget värde om inte vi själva tillskriver det sådant.. Och det är verkligen så som du skriver, pengar skapas utifrån tomma intet.
Vi är mänskliga slavar som tror att vi måste förtjäna dessa siffror. Krävs verkligen en reboot på samhälle och mänsklighet. Där människor, på riktigt, inte bara i tomma ord, värderas högre än pengar.
Som det ser ut behöver jag ju pengar för mitt boende och mat för min familj, grundläggande. Men även en slant för att kunna unna mig ett bio-besök nån gång i kvartalet vore ju önskvärt. Framförallt behöver jag gemenskap med likasinnade så vi tillsammans kan skapa det samhälle vi vill ha. Man är starkare tillsammans. Det kan vara svårt att hålla uppe sin egen känsla och vetskap när man möts av motsatsen för ofta... Det är vad jag behöver för att klara försörjning och livet..
Vad behöver du?
(Vi skippar antibidragsklubben, det hör inte hemma här ;) )
Jag känner likadant och startade därför en egen firma. Jag jobbar nog heltid eller mer än heltid nu, men jag bestämmer mina egna arbetstider, kan gå ifrån för att slänga in en tvätt eller förbereda middag, kan oftast ta sovmorgon eller sova på eftermiddagen om jag är jättetrött, behöver inte ta semesterdagar om jag ska till tandläkaren, bilprovningen eller veterinären och kan också bestämma hur stressigt jag vill ha det.
Jag kan inte tänka mig något annat, men man får se till att antingen ha en partner som kan försörja en i början eller sparkapital för det kan ta tid innan ekonomin rullar på. Den måste man för övrigt ha stenkoll på också.
Det var nog förvisso inte så få decennier, men allt är ju relativt och beroende på hur man ser det. Jag tror och hoppas på att få se mer hemmaföräldrar framöver. För en hållbar framtid med människor som mår bra <3
Absolut var arbetslivet hårt på många sätt då! Men den psykiska pressen och att leva upp till något slags robotideal fanns inte.
Om man vill diskutera med de som har en annan syn på egenförsörjning, jobb odyl så sök på medborgarlön