Arbetslivet passar inte mig

Lite allt möjligt genom åren. Långvandring/paddling över sommarhalvåret, bott i min farbrors jakthydda vintertid, bott i båt och seglat runt lite överallt (mer eller mindre enbart kostnader för mat). Varit gårdskarl och bytt mat och boende mot att täcka upp jobbet på gården. Volontärarbetat i utbyte mot mat och husrum.

Hjälpte en period en mäklare i sydeuropa att översätta annonser, fick bo i tomma hus de planerade att sälja samt äta gratis hos hans mamma. Frilansat lite som dykinstruktör. Hängt på som "guide" när dykklubbar åkt på olika live aboard-resor i länder där det är att föredra att ha en person med kännedom om området (då fått resa och mat sponsrat). Varit extra besättning på några långseglatser, räddat några långseglare som tagit sig vatten över huvudet och antingen hjälpt dem slutföra eller helt sonika skickat dem på ett plan och fixat hem båten åt dem.

Numera har jag ett jobba jag gillar här hemma i Sverige (hoppat runt lite bland olika arbetsgivare) och en egen verksamhet vid sidan av. Om jag tröttnar så vet jag att jag klarar mig ändå.

Fast ni generaliserar rätt ordentligt nu.

För er som inte förstår är lösningarna enkelt.

Gå ner i tid.

Lägg dig tidigt.

Skaffa ett jobb du trivs med.

Släpp alla måsten.

Och när allt detta är beprövat, så har vi helt plötsligt icke utbrända människor/ människor som helt plötsligt känner att dom trivs perfekt i livet.

Att vara utbränd och inte känna sig hemma i världen eller med de krav som finns i samhället är två helt skilda saker.

Ponera att ni som en annan, känt sig udda sedan barnsben. På det uppvuxen bland missbruk där hot, våld och sprit är en helt normal vardag. Där man dom barn agerar vuxen från mycket låg ålder, tills dess att man slår sig fri, för att fortfarande inte veta hur världen faktiskt fungerar. Du slås sen av en verklighet som gör att du måste "börja om från början", lära dig allt om på nytt. Och lagom när du når en myndig ålder, så är du så själsligt trött och utsliten, att inte ens självmord är en tänkbar lösning, för att du är så TRÖTT.

När du sen ska "normalisera", och försöka leva ett vanligt liv så går det aldrig ihop. Du vet inte hur allt egentligen fungerar, och de krav samhället har är alldeles för tunga att lyfta och leva efter. För du är redan slut, som människa.

En utbränd person kan vara vem som helst, som kanske tagit vatten över huvudet en längre tid genom att lyda alla samhällets lagar och förväntningar, i kombo med kanske familjeliv, ekonomi, arbete ,eller vad det nu kan vara. Personen kommer till en punkt där allt tar stopp. Och detta är något som OFTAST på sikt kan bli bättre, för att det har inte alltid varit ohanterbart.

En själsligt trött person kan aldrig bli frisk eller fungera normalt. En sådan person lär sig bara att "stå ut". Göra det som förväntas, men under stor press och ångest, då människor sällan förstår en sådan person. En sådan person blir udda.

Oftast är det sådanna udda personer, som känner att dagens liv är alldeles för tufft att efterleva. Oavsett om livet var svårare och tuffare förr, så är det för oss enklare att se det livet som lättare än nu.

Frågan är komplicerad och att generalisera alla människor är bara ett bevis på hur lite man egentligen vet. Era lösningar kanske funkar för en handfull med människor, men långt ifrån alla.

Jag förväntar mig aldrig att "normalt fungerande personer" ska kunna förstå det jag förklarar, och oftast när man försöker berätta så vet andra "bättre". Så när Ts startar en sån här tråd blir många som inte förstår, provocerade med tron om att Ts är lat, oerfaren och vill att skattebetalarna ska göra jobbet för hen. Inte en tanke på vad som ligger under ytan och vad hen verkligen menar. Just saying.

Robotidealet var nog större förut. betydligt fler jobb än idag var att utföra en repetitiv handling på så kort tid som möjligt. Det fanns en hel yrkesgrupp vars jobb det var att tidsätta olika manuella arbetsmoment som sen skulle utgöra underlag för hur mycket varje anställd skulle göra.

Väldigt många fler jobb var också på rakt ackord, du fick betald för hur många strumpor du sydde, hur många fiskar du rensade och hur många kugghjul du slipade osv.

Jag tror du har missat lite hur samhället har förändrats och varför folk är mer utbrända idag. Det har inte med vår syn på vad som är normalt att göra, det har med antalet ansvarsområden som varje person nu har jämfört med tidigare. Antalet beslut som måste tas, antalet system man måste sätta sig in i och antalet konsekvenser man måste informera sig om. Som Andrev Walden så bra formulerade det i en ledare i DN för nån månad sen "Det är inte markservicen som värker i mig, det är inte disken, tvätten, hämtningarna och lämningarna, det är de informerade valens tusen nålstick." När jag är trött idag är det inte i kroppen, det är i psyket. Livet idag är fysikt lättare med mentalt mycket, mycket mer komplicerat.

www.dn.se/ledare/andrev-walden-din-trotthet-kan-vara-dold-sjukdom-eller-bara-ett-orimligt-normaltillstand

Det är bra att man kan leva olika, och inget fel att välja ditt sätt, men jag fattar inte skillnaden med att någon får en låg lön och med den köpa mat och hyra en andrahandslägenhet /rum, jämfört med ditt sk byte. Om du fått resor, boende och mat är det ju någon som bekostat detta. Det har ju ett pris. För den mamma som du åt gratis hos kostade det ju pengar på ett eller annat sätt. Huset du bott i har någon byggt med hjälp av pengar. Det kostar att hs ett hus. Sedan om det sker via byte bli ju samma sak.

Jag har inbland hjälp till med saker och fått mat. Då har jag ju indirekt tjänat pengar, sparat pengar, eftersom jag inte behövt bekosta maten den dagen.

Jag har gjort så ibland med barnen. De har fått hjälpa till med saker tex en helg. Det brukar kosta en del, även om vi tar det enkelt. Ekonomiskt hade jag ju tjänat pengar på att inte ge dem mat och sköta saker själv.

Att gå ner i tid och hitta ett jobb man trivs med är så jävla enkelt, det är marknaden som bestämmer vad man får för jobb, och om du inte ha barn så har du inte rätt att gå ner i arbetstid.

Jag har aldrig sagt att det är någon större skillnad, men jag har fått göra grejer jag tycker är roligt, på mina villkor, inga prestationskrav egentligen, och har jag haft en dag där jag inte vill kliva ur "sängen" (säng är inte en av grejerna som ofta ingått i mitt lilla luffarliv ;) ) så har jag sällan behövt. Ingen norm, inga måsten så som TS beskriver sitt liv. Å andra sidan har jag heller inte haft de där sakerna som TS önskar, som eget boende på torra land med värme eller några egentliga nöjespengar att tala om. Om man inte vill ha ett vanligt jobb så kan man överleva utan, det är min poäng.

Jag tror det har framgått att jag upplever att TS är lite naiv och emellanåt också hycklar när hon säger att arbetslivet inte passar och att normerna pressar henne, samtidigt som hon menar att hon inte skulle ha råd med allt hon villa ha (normgrejer som boende m.m.) om hon inte jobbade.

Det kommer att gå, men längre fram :) Han har precis avslutat en lång utbildning och börjat jobba.

Tack för alla tips också :) jag är som sagt inte lat och tror att den typen av jobb säkert skulle kunna funka bättre många gånger då det verkar vara ganska självständigt? Men det är ju rätt säsongsbetonat och det kan väl i så fall vara ett problem.