Arbetslivet passar inte mig

Tycker det är intressant att du faktiskt väljer att vrida mina ord till din sanning, men det blir kanske lätt så i text. Och om du inte tog illa upp så visar du iaf raka motsatsen.

Att du tycker det är struntprat är helt ok och får stå för dig, Jag vet inte vad ganska ung är för dig? Men jag skulle gissa att för de flesta så räknas jag knappast som ganska ung längre iaf.

Jag och min partner är överens om att så fort möjlighet finns så blir jag hemmaförälder. Han ser det som en lika viktigt del som jag, för mig men främst för barnen! Att du sedan ser det som att jag låter någon annan betala för min nota är ju lika med att du inte värdesätter det viktiga arbete en hemmaförälder gör... Viktigare än någonting. Det är sorgligt.

Det du pratar om sedan är också rätt PK att säga, förstår ju att du gillar när jag skriver så. Klart att det "bara" är att göra eftersom jag nu är så handlingskraftig. "Kan jag så kan du snacket". Jag känner att du inte tror på mig. Det handlar inte om vad jag presterar, utan det här handlar om vad som händer med mig när jag gör det. vet inte om du tycker att det är rätt att människor offrar sig själva i arbete för att förgöra sig själva? Jag försöker hitta likasinnade människor som känt eller känner likadant för att utbyta erfarenheter och hitta lösningar.

Du är uppenbarligen inte en av dom som känner eller upplever det här så frågan är vad du gör här? 

Men jag tror iaf att vi kan vara rörande överens om att vi inte har mer att säga till varandra? Tjipp tjopp.

 Hela tiden krav på att leverera men det finns inget motsvarande krav på att chefen/arbetsplatsen ska leverera, det är väl jävligt märkligt?. 

Tycker det är intressant att du faktiskt väljer att vrida mina ord till din sanning, men det blir kanske lätt så i text. Och om du inte tog illa upp så visar du iaf raka motsatsen.

Att du tycker det är struntprat är helt ok och får stå för dig, Jag vet inte vad ganska ung är för dig? Men jag skulle gissa att för de flesta så räknas jag knappast som ganska ung längre iaf.

Jag och min partner är överens om att så fort möjlighet finns så blir jag hemmaförälder. Han ser det som en lika viktigt del som jag, för mig men främst för barnen! Att du sedan ser det som att jag låter någon annan betala för min nota är ju lika med att du inte värdesätter det viktiga arbete en hemmaförälder gör... Viktigare än någonting. Det är sorgligt.

Det du pratar om sedan är också rätt PK att säga, förstår ju att du gillar när jag skriver så. Klart att det "bara" är att göra eftersom jag nu är så handlingskraftig. "Kan jag så kan du snacket". Jag känner att du inte tror på mig. Det handlar inte om vad jag presterar, utan det här handlar om vad som händer med mig när jag gör det. vet inte om du tycker att det är rätt att människor offrar sig själva i arbete för att förgöra sig själva? Jag försöker hitta likasinnade människor som känt eller känner likadant för att utbyta erfarenheter och hitta lösningar.

Du är uppenbarligen inte en av dom som känner eller upplever det här så frågan är vad du gör här? 

 

Men jag tror iaf att vi kan vara rörande överens om att vi inte har mer att säga till varandra? Tjipp tjopp.

Förstår precis hur du känner! Skulle kunna ha skrivit varje ord själv.

Enda incitamenten att förvärvsarbeta är fattigdom, statusjakt och kreativ lust som jag ser det. De som har förmånen att få jobba med sina egna intressen är ju klart vinnarna och behöver förmodligen inte jobba så mycket eftersom de ofta tjänar mest av alla.

Har själv bara funkat i samhället korta perioder. Varken klarat utbildningar eller arbetsliv, har därför inte funnit min plats eller mitt syfte. Tog mig lång tid att förstå att diagnoser, livslång ångest och kroniska hälsoproblem varit en starkt bidragande orsak, som försvårat det ytterligare, och gjort att jag varit arbetslös så långa perioder eller sjukskriven med katastrofal fattigdom och socialt utanförskap som resultat. Inget jag skulle rekommendera till någon.

Att bli hemmafru har inte heller varit ett alternativ eftersom jag aldrig klarat relationer och kärlek någon längre tid. Skaffa barn har inte ens varit på kartan.

Jag hade aldrig kunnat ha ett heltidsjobb eller ordinära arbetstider. Jag hade stupat direkt och förmodligen dött efter ganska kort tid av stressen och utmattningen.  Ifall samhället hade varit lite mer förlåtande och gett alternativa möjligheter hade jag utan tvekan kunnat göra mer än vad jag gör idag. Säkert kunnat bidra med olika saker, och troligen också mått bra av det. Men för att komma dit hade tolerans och flexibla arbetsgivare och synsätt krävts, med stor hänsyn och möjlighet att påverka.

Det måste gå att försörja sig på olika sätt så inte stora grupper slås ut.

Arbetslivet måste förändras i grunden och fördelas bättre. Förstår inte att vi harvar runt i dessa medeltida konstruktioner ännu idag när vi inte behöver det. Vi kan t o m printa pengar i överflöd som räcker till alla om politikerna bara vill. Släpp ekonomin fri och ge alla ett nystartsbidrag.

REBOOTA SAMHÄLLET OCH MÄNSKLIGHETEN:)

Vad hade behövts för att du skulle klara av försörjning och livet tror du?

Vet ju att antibidragsklubben kommer att dra igång i denna tråden med sitt fula tryne och sina korsförhör. Orkar inte diskutera med såna människor längre eftersom de har noll empati för människor som inte är som dem eller klarar samhällshjulets alla krav.

Känner med dig <3 Och förstår dig. Jag är inte heller gjord för denna värld, eller snarare denna påhittade värld vi lever i nu. Jag upplever att människor som du och jag generellt sett är mer "jordade/grundade" och därför har svårare att klara av sådant som faktiskt bara är påhitt. Förstår du hur jag menar då?

Är också högkänslig. Mår dåligt av högt tempo, starka ljus, höga ljud och parfym. Blir även illamående av tåg, buss och bilar vilket behövs för att ta sig till jobbet. Eftersom jag känner mig obekväm av sådana vardagliga grejer så leder det till muskelspänningar och fuktighet i kroppen, orolig mage osv som ytterligare tar på ens krafter. Arbete får mig att må fruktansvärt pga detta. Känner mig helt obekväm av det. Har inga barn men om jag hade haft det så hade jag absolut velat vara hemmafru dels pga att jag i mitt eget hem kan styra över mycket som orsakar mina besvär men även pga att min mamma jobbade när jag va barn och va otroligt stressad vilket drabbade mig negativt. Bör tilläggas att jag absolut inte är lat men behöver en miljö som inte triggar igång min kropp.

Jag tror att man in framtiden kommer ändra sin uppfattning om det sjuka samhälle vi bor i idag där alla förväntas kunna leva efter samma modell samt där man ser ner på kvinnor som vill lägga fokus på sina barn. Det är trots allt mest kvinnor som blir utbrända och ändå är det även just kvinnor som blir provocerade av att man vill vara hemmafru. Aldrig förr har depressioner och ångest varit så vanligt bland barn , tonåringar och vuxna som växt upp i ett land utan krig och utan brist på mat. Hemmafruar har ett av världens viktigaste jobb. Ger man barn uppmärksamhet, daglig kärlek och lugn så gör det under för deras utveckling. Dagens svenska kultur kring könsroller och så kallad jämnställdhet där kvinnor förväntas leva som män som har en annan biologi funkar inte i längden men folk blir så provocerade av detta att dem inte ens kan se hur det förstör folk.