• Thu 7 Nov 2019 15:20
    1754 visningar
    9 svar
    9
    1754

    Att inte vara någons förstahandsval

    Min son går i 6an och är en till en början blyg kille men i situationer där han är bekväm(idrott) så kan han vara ganska kaxig. Han är idrottsintresserad och prestionsinriktad, tränar och spelar matcher nästan varje dag i veckan. När han inte tränar så tittar han på TV-serier, gör läxor eller spelar dataspel.

    Jag får inte uppfattningen att han är illa omtyckt men han är inte nån som tar stor plats. Vuxna tycker ofta om honom, han är lugn och skötsam.

    Det som gör mig nästan panikslagen är att han inte har någon vän som hör av sig till honom. Om inte han hör av sig och bjuder in sig själv så händer ingenting. Han hör ibland av sig och frågar och då brukar det lösa sig. Ofta frågar han ingen och då hör ingen av sig. Han är inte retad eller ensam i skolan, tror jag. Han känner massor med jämnåriga tack vare skolan och idrotten men ingen som har honom som sin vän, sitt förstaval.

    Jag undrar hur det blir så, varför en del barn har massor av vänner som hör av sig till dem och andra som inte har det så.

    Detta börjar bli ett problem för mig(!), kanske mer för mig än för honom. Jag vet inte hur stort problemet är för honom för han är inte jättepratsam alla gånger. Jag försöker få ur honom hur det ligger till men det är svårt att göra det utan att skuldbelägga honom eller göra det till ett större problem.

    Är det någon som känner igen sig och kan ge mig ett råd. Hur ska jag agera

  • Svar på tråden Att inte vara någons förstahandsval
  • Fri 8 Nov 2019 06:52
    #7

    Det är ju riktigt att han inte har jättemycket tid att hitta på andra saker förutom idrotten och skolan. Det blir mer tydligt på loven, då det finns tid över.

    Dessutom gör det ont när man ser att tex delar av laget hittar på grejer och han inte fått frågan. Jag önskar så mycket att han vore en naturlig del av det gänget och att de i vart fall räknade med honom. Men han kanske inte ens funderar i de banorna.

    Jag försöker förstå varför situationen får mig att må så dåligt. Ju äldre barnen blir desto mindre möjlighet har man att påverka, varför kan jag inte slappna av lite mer, han kanske inte ens bryr sig.

    Kanske att jag har alltid önskat mig att vara någons förstahandsval och nu överför det på barnen. Det känns inte rätt men jag vet inte vad jag ska göra för att släppa det.

Svar på tråden Att inte vara någons förstahandsval