Det här med att vräka ur sig hemskheter om sina barn

Ok. Ni som använder argumentet ?Ångrar men älskar mina barn? - skulle ni kunna förklara det konceptet för era barn?

Eller hoppas ni helt enkelt på att de aldrig ska höra er säga att ni ångrar dem?

Ja, fast nu var ju inte huvudfrågan här att det är jobbigt för mig att läsa, men tack för input. 

Jag vet inte vad du menar med "vuxet barn", men jag utgår från att du menar "en vuxen". Jag tycker att det är fruktansvärt att som förälder säga till även en äldre tonåring/en vuxen att "under din uppväxt önskade jag att du inte hade existerat" eller "hade jag fått leva om mitt liv hade du inte funnits". Men alla har vi olika åsikter.

Sen tycker jag att det är en viss skillnad mellan att ångra ett husdjur och att ångra ett barn, så den jämförelsen var ganska svag.

Varför har du en känsla av det? Det är trots allt två helt skilda saker så den kopplingen känns lite märklig. Men det är möjligt att det stämmer - jag är dock inte en av dem. Jag har noll och inga åsikter om andra människors val när det gäller om de vill eller inte vill ha barn. Jag tänker dessutom att om man tycker att det är dåligt att ångra sina barn, så tycker man rimligtvis att det är bra att inte skaffa barn om man inte vill ha några.

Det är stor skillnad mellan att uttrycka frustration/ventilera sina känslor och att önska att ens barn inte existerade. Ingen här har, var jag kan se, förespråkat att enbart prata om de "enkla och lyckliga" delarna av livet.

Jag har väldigt svårt att se kopplingen att, om man inte uttrycker förståelse för eller anser att det är en normal och rimlig känsla att ångra sina barn, så är man inte ärlig mot sig själv? Måste man då vara en sådan person som enbart uttrycker hur fantastiskt livet är?

Man behöver liksom inte endera tycka att livet är helt fantastiskt eller alldeles fruktansvärt. Jag sammanfattar mitt liv som lyckligt trots att det ibland är jobbigt, frustrerande, stressigt och krångligt - och jag har full förståelse för att man kan sammanfatta sitt liv som "mest jobbigt" också. Men jag behöver inte för den sakens skull ha förståelse för människor som öppet uttrycker att de ångrar sina barn.

Jag hör faktiskt väldigt sällan nuförtiden människor som påstår att barn är någon slags universell mening med livet, och jag skulle aldrig själv få för mig att påstå något sådant. För mig själv känns det som en stor bidragande faktor till att jag kan säga att jag är lycklig och trivs med mitt liv, men jag pratar enbart för mig själv och jag lägger ingen värdering alls i hur andra ser på att skaffa eller inte skaffa barn.

Det finns redan en samhällsdebatt om bilden av föräldraskapet, om hur jobbiga småbarnsåren är för många, det finns utrymme att säga att det inte passar alla att skaffa barn. Det är inte längre särskilt anmärkningsvärt när någon väljer bort familjelivet. De allra flesta upplever det uppfriskande när någon väljer att berätta att semestern mest bestod av bråk och skrik. Därför har jag svårt för argumentet att berättelser om oönskade barn ska lyftas fram och användas som någon slags positiv drivkraft för att "döda bilden av det enkla och lyckliga livet med barn".