Den här tråden kom mig förresten att tänka på romanen (och filmen) "Rebecca" - om någon kommer ihåg den? Om en ung, osäker kvinna som arbetar som sällskapsdam åt en rik tant, och träffar en tjusig, melankolisk, medelålders man i Monaco. De gifter sig och hon följer med till sitt nya hem, hans slottsliknande herrgård. Där finns det överallt minnen av mannens första fru, "Rebecca", som sägs ha drunknat fast hennes kropp aldrig hittats... Den nya frun känner som att hon hela tiden jämförs med den gamla frun, som var både vacker och ett socialt geni, medan hon själv är tafatt och blyg... Det känns som att den gamla frun till och med håller på att komma tillbaka och ta över... :D
Men alltså, ett dött ex kan vara VÄRRE än ett levande ex. För att ingen får säga något negativt ("man får inte tala illa om de döda"), och för att änkemannen ofta förhärligar henne bara mer och mer, allteftersom åren går och han glömmer hennes irriterande sidor. Den döda kan ju inte längre göra något fel, hon kan inte få raseriutbrott eller fisa eller sitta på toa för öppen dörr... Hon blir allt änglalikare, och nya frun blir simplare och simplare i jämförelse...