Normalt beteende av förälder?
Kan börja med att jag är 22 år och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Jag har innan haft det lite tufft som resulterat i depression, dåliga gymnasiebetyg och inga vänner.
Flyttade hem igen efter att ha avslutat en destruktiv relation i februari i år. Åren sedan jag var 16 år har varit väldigt händelserika och jag har precis börjat komma på fötter igen. Bara detta året har jag försökt uppnå en av mina absolut högsta drömmar men jag misslyckades och jag känner mig extremt misslyckad.
Jag vill jättegärna flytta hemifrån men jag har inte riktigt möjligheten då jag inte har ekonomi till det. Jag bor i norra Sverige i en håla där det inte finns möjlighet till bättre jobb just nu och jag tjänar inte bra så jag betalar mina räkningar men inte hemma. Däremot hjälper jag till mycket hemma och ställer upp så mycket jag bara kan.
Har även två hundar min mamma och pappa betalar för (som de köpte till mig när jag var minderårig) och hjälper till med när jag ej kan.
Nu till mitt problem. Min pappa gillar inte mig. Samtidigt som jag inte riktigt vet då han är där för mig när det väl gäller. Vi har nästan aldrig haft en bra relation med varandra och alltid bråkat. Han pratar knappt med mig, är sur på mig och bara dryg. Han har alltid sagt att jag är elak mot min lillebror (vi bråkade när vi var små och än idag mer än tio år sedan blir jag lastad för detta av de båda), när han är arg säger han saker i stil med att jag är dum i huvudet, helt psycho. Han tjafsar hela tiden om att jag är lat osv. Allt gör jag fel. Han tar varje chans han får att hacka, skälla och skrika på mig. Som sist när jag gick för att hämta laddare till min telefon då jag skulle jobba dagen efter och han frågar varför jag inte använder min egen laddare varpå jag svarar att den är trasig. Då säger han bara ?ja tjena det låter ju troligt, det är bullshit?.
Jag köpte samma dag med mat till min pappa och lillebror och var sur och irriterad när jag väl kom in för de råkade låsa ut mig och svarade inte i telefonerna på 15 minuter. Väl inne möttes jag av hur dum i huvudet jag var, hur jag kunde ha gjort annorlunda och båda två sa hur dum i huvudet jag var fastän jag precis köpt mat till dem för min lilla lön och förminskade mig. Sedan satte de sig och åt. Jag fick efter det en stor utskällning av min pappa pga det.
Jag har aldrig haft rätt till mina känslor. De har alltid varit fel.
Detta är väldigt jobbigt och jag har försökt prata med honom. Det resulterade i att vi satt och pratade på min födelsedag i två timmar och inte kom fram till något vettigt mer än att det slutade med att han bara gick därifrån och jag satt helt förkrossad kvar. Jag skäms jättemycket över att jag inte kan betala för mina hundar eller hemma. Men samtidigt, de köpte de hundarna till mig när jag var minderårig och jag förstår att de inte vill betala för dem men jag kan verkligen inte och jag står inte på dem.
Och om jag ska flytta så måste de säljas och hur ska jag kunna göra det? De är en del av mig och min identitet och jag har inga andra vänner. Jag är så stressad, ledsen och uppgiven nu. Detta har pågått i flera år. Jag har länge försökt ha en bra relation med min pappa men det slutar aldrig bra. Jag har pratat med psykolog om detta. Det hjälper ej. Det krossar hela mitt hjärta när jag tänker tillbaka på när jag var liten och jag kommer ihåg hur mycket han tyckte om mig då men inte längre. Vad ska jag göra? Vad skulle ni gjort i min sits?