Ångest för att jag INTE var otrogen.

Att folk som vänstrat fått ångest efteråt har jag hört, men jag har drabbats av det omvända. Jag får ångest för att jag inte vänstrade.

Jag älskar min fru jättemycket. Men för några år sedan hade vi en svacka, eller mer än en svacka. Hon funderade på om hon ville skilja sig osv. Under den här tiden var det en annan kvinna som uppvaktade mig. Jag sa nej. Jag sa nej flertalet gånger under en period eftersom hon inte gav upp. Det var väldigt påflugna försök dessutom. Jag hotade till sist med att anmäla henne, först då la hon av.

Men numera, varje gång jag känner minsta lilla irritation på min fru, eller om hon inte vill ha sex mm. Så får jag upp nästan som tvångstankar på att jag borde ha vänstrat när jag hade chansen. Jag jämför min fru med henne, min fru tar mig för given, den damen kämpade verkligen för mig och sådana grejer.

Liknande tragiska, lite martyraktiga tankegångar där jag överdriver problemen för mig själv. Inte knullat på två veckor? Blir en total katastrof. Den där damen sa ju uttryckligen till mig att blir hon min får jag sätta på henne precis när jag vill, hur jag vill.

Det blir som jag plågar mig själv med minnet av vad jag kunde ha. Men jag älskar givetvis min fru mer, men det här tragiska att komma på sig själv med att få ångest och må dåligt över att inte ha vänstrat känns så sjukt och knäppt.

Min psykolog säger att jag är en dyster typ som ångrar sig oavsett vad jag än gör eller inte gör, och skulle jag bota cancer och världssvält hade jag efteråt sett nackdelarna med detta. Det kanske spelar in? Alltså inte att hon sa så, utan att det stämmer.