• Anonym (K)
    Mon 11 Nov 2019 22:48
    1484 visningar
    20 svar
    20
    1484

    Vet inte hur jag ska hantera min barnlängtan

    Jag hade också enorm barnlängtan. Det var det enda jag tänkte på, läste om osv. och kunde inte koncentrera mig på mina studier överhuvudtaget. Hade ingen motivation alls. Hoppade av flera olika utbildningar pga bristande intresse och motivation. Det funkade helt enkelt inte utan min barnlängtan tog över mitt liv. Valde att börja försöka och det visade sig tyvärr bli svårt och tog flera år. Fick göra ivf, fick flera missfall osv. men nu har jag barn! Min längtan efter fler barn är dock nästan lika stark så jag har bestämt mig för att inte börja plugga igen (för plugga och få en examen vill jag) innan dess att jag fått de barn jag vill ha och yngsta kanske blivit några år eller till och med börjat skolan. Vet att det aldrig skulle funka för mig att plugga nu igen med sån längtan.

  • Anonym (K)
    Mon 11 Nov 2019 23:41
    #11
    Eleoonoor skrev 2019-11-11 23:02:37 följande:

    Men va härligt att du har barn nu!! Jag är rädd att det är just så det kommer bli för mig - att barnlängtan tar över ALLT om jag inte kan börja försöka snart! Min pojkvän och jag hade en diskussion nu ikväll och han tycker att jag är orationell som "bara känner och inte tänker". Jag försöker förklara för honom att jag inte kan hjälpa att jag känner som jag känner och att jag gärna hade slopat barnlängtan och varit lika lugn som honom om jag kunnat... Han längtar också men har ingen stress över huvud taget, utan hade lika gärna kunnat vänta i 2 år som 5 år verkar det som....


    Han som verkar gilla ?rationellt tänkande? borde inse att känslor är en del av människan, vi är kännande varelser, och känslor påverkar ens beteende och välmående i stort. Det är så det funkar. När specifika tankar och känslor blir för stora och ohanterbara börjar de uppfylla ens liv på ett sätt som gör att man inte fungerar riktigt ?normalt?. Jag personligen tror att enda vägarna ut ur det är att antingen följa känslorna så man blir av med längtan och tankarna och kan bli ?normal? och må bra igen, hitta något annat man vill mer än i detta fall barn och fylla sitt huvud med det istället eller gå i terapi och lära sig hantera eller bli av med det på något sätt.

    Han måste ju förstå att bara för att han upplever något på ett visst sätt så upplever inte nödvändigtvis alla andra det så också. Han måste också förstå att när barnlängtan (eller vilka känslor/tankar/längtan som helst) kommit till en viss punkt styr man inte längre riktigt över det där själv. Det blir som en sjukdom som äter upp en inifrån. Det är dock säkert väldigt svårt att förstå om man inte varit med om det själv. Men det är lite som depression eller ätstörningar på det sättet att man inte rår för det eller styr det själv, samt att det till slut upptar hela ens person och gör en fullständigt olycklig.

    Jag har egentligen inga belägg för det men jag tror det är mer ovanligt att män känner en sådan sjuklig barnlängtan som många av oss kvinnor kan känna och då är det såklart svårt för dem att förstå och lätt för dem att trycka på att det inte är rationellt. För nej, det är ju inte rationellt, det kan jag också se, men det hjälper inte. Det är inte rationellt att vara rädd för spindlar här i Sverige heller men det är jag (och många andra) ändå. Han är garanterat inte heller alltid rationell i allt.

    Vet inte vad du kan göra mer än förklara hur du känner för honom, berätta vad du vill, komma överens om när ni ska börja försöka och sedan härda ut tills dess. Kanske gå och prata med någon om din längtan.
Svar på tråden Vet inte hur jag ska hantera min barnlängtan