Att vilja ha barn men ändå välja bort det?

Jag är inte i samma sits som du, men vill egentligen mest stötta i vad du än kommer fram till. Sedan så behöver du inte varasäker på att om du får barn att de blir ?missanpassade som du?. Vem är det som säger att du är det? Våga tro på dig själv! Lyssna inte på dom som snackar skit! Lyssna inte på ?djävulen? på din axel som snackar skit om dig i ditt öra och får dig att trycka ner dig själv!

Vad är det som inte säger att ett eventuellt barn blir som sin mamma? Samtidigt, du kan se i din barndom vad det är du ansåg dina föräldrar gjorde fel i din uppfostra , se till att inte upprepa dom. Om du ser att ditt barn verkar bli lik dig, på ett sätt som du inte vill, fundera då på vad DU som barn hade behövt för att inte bli så som du är.

Jag har barn, dom försöker jag uppfostra efter den devisen. Och hittills har jag lyckats med att få två, från början två blyga barn hitta självförtroende och allt mer övervinna sin blygsel, något somjag hade behövt med som barn så att jag inte hade behövt gå igenom det själv som tonåring

Samma här, jag vet att jag med rätt partner skulle fixa att ha barn, så svåra är inte mina besvär längre (Npf), men vågar inte eftersom jag som kvinna förväntas vara den primärt omhändertagande, med oändligt tålamod, vilja jobba deltid och alltid prioritera familjen. Sån är jag helt enkelt inte. Jag ser pappor omkring mig som hyllas för samma insats jag vet att jag själv skulle skammas för. Jag skulle vara en utmärkt pappa helt enkelt, men samhällets och också potentiella medföräldrars bild kan jag inte leva upp till. Och jag tvivlar på att jag skulle kunna ge ett barn en fullgod uppväxt på egen hand om jag blev lämnad då en av mina svårigheter är att jag emotionellt distansierar mig från andra människor.

Skaffa ett arbete med bra inkomst eller utbilda dig först om det hjälper. Personlig utveckling och några år med en partner så är du redo för barn en dag också.

Jag tror inte jag har någon direkt möjlighet att bara "skaffa" ett jobb med bra inkomst, då kan jag lika gärna satsa på att vinna lotto. Har redan gott om utbildning, men har väl gjort fel val i vad jag utbildade mig en gång i tiden.

Partner har jag redan, sedan 7 år tillbaka.

Förstår lite vad du menar. Lite av min problematik är just att jag skulle vara dålig i den förväntade papparollen som försörjare. Visst jag har inkomst, men knappast någon som hade räckt. Jag kan dock tänka mig att det blir värre med vissa av de förväntningarna en mamma har på sig, om barnet är dåligt uppfostrat är det säkert många som skyller på mamman först, trots att sanningen kan vara helt annorlunda.

Hej, tack för ditt svar.

Det är väl egentligen ingen som säger det, utöver kanske jag själv. Men jag brukar inte säga det till folk. De flesta kör med klassikern "Men du skulle vara en bra förälder", tyvärr tror jag bara de är färgade av att vara vän med mig.

Men jag skulle inte säga att jag vanligtvis trycker ner mig själv, det är väl mest när det kommer till just detta med barn.

Men det är skönt att höra att du lyckats få dina mindre blyga, hoppas det fortsätter på rätt bana med dina barn :)

Samma här, jag vet att jag med rätt partner skulle fixa att ha barn, så svåra är inte mina besvär längre (Npf), men vågar inte eftersom jag som kvinna förväntas vara den primärt omhändertagande, med oändligt tålamod, vilja jobba deltid och alltid prioritera familjen. Sån är jag helt enkelt inte. Jag ser pappor omkring mig som hyllas för samma insats jag vet att jag själv skulle skammas för. Jag skulle vara en utmärkt pappa helt enkelt, men samhällets och också potentiella medföräldrars bild kan jag inte leva upp till. Och jag tvivlar på att jag skulle kunna ge ett barn en fullgod uppväxt på egen hand om jag blev lämnad då en av mina svårigheter är att jag emotionellt distansierar mig från andra människor.