Min andra förlossning gick egentligen bra. Jag hade inga problem som liknade dina, kommunikationen i förlossningssalen fungerade, jag kände igen de olika faserna från min första förlossning och det gick lagom fort. Men tyvärr fick jag en total sfinkterruptur grad 4 och fick sys på operation i nästan två timmar. Jag var oförberedd på en så stor förlossningsskada eftersom jag bara fått höra att "barn nr 1 banar väg för sina kommande syskon". Det första halvåret efter förlossningen var väldigt tufft och jag fick igen hjälp från sjukvården, varken med samtalsstöd eller för mina fysiska problem. Jag kände mig inte heller bekväm att prata så mycket om skadan med vänner och familj. Hur kul är det att säga att man inte kan ses för att man är rädd att man ska bajsa på sig? Eller skammen att vara arg på sitt nyfödda älskade barn för att han var så stor så jag gick sönder så mycket trots att det såklart inte var hans fel. Tillslut hittade jag en fysioterapuet som förstod mig precis och hon hjälpte mig att skriva en egenremiss till Bäckenbottencentrum dit jag fick komma efter några månader. Hon hjälpte mig även med de fysiska problemen jag hade och lät mig även älta på. Hon tipsade mig även om en grupp på fb för förlossningskadade och även om jag inte skrev något där hjälpte det att läsa om andra som varit med om liknande förlossningar, att jag inte var ensam. 1,5 år efter förlossningen fick jag även en samtalskontakt som jag fortfarande går hos två år senare. Jag tycker att det är viktig att prata med någon som man känner att man trivs med så man vågar ta upp även de svåraste och jobbigaste sakerna. Försök få hjälp från BVC eller mvc att hitta en samtalskontakt som du kan gå hos och bearbeta dina känslor. Fyra månader är inte så lång tid så jag tycker inte det är konstigt att du tänker och ältar förlossningen fortfarande! Och det ska du fortsätta med tills du känner att du kommer vidare. När det blir vet bara du, det kan ingen annan bestämma. Samtalskontakt kan man även få genom vc eller svenska kyrkan.
För mig är förlossningen då jag fick skadan någonting som alltid kommer finnas med mig men ju längre tiden går, ju mer jag har fått älta och ju bättre jag mår fysiskt, desto mindre påverkar skadan mig i vardagen. Nu har jag kommit till en punkt att jag är väldigt öppen med min skada, de problem jag har haft och hur jag har gjort för att det ska bli bättre. Jag skäms inte längre för den och är inte längre arg på mitt barn (som nu är 3,5 år), snarare på bm på mvc som inte tog min oro om stort barn på allvar.
För 4,5 månader sedan födde jag mitt tredje barn, även det vaginalt. Jag var tydlig redan vid första besöket på mvc att jag ville att de höll koll på barnets storlek och att jag inte ville gå över tiden. Jag fick jättemycket stöd och hjälp under hela graviditeten och under förlossningen. Jag blev igångsatt två veckor innan bf och förlossningen gick jättebra. Jag fick en liten bristning som syddes direkt av bm och ett par veckor efter förlossningen kände jag mig som innan. Jag känner mig snarare starkare nu än innan jag födde mitt andra barn!
