Är min 2 åring otrygg? Snälla kom med era erfarenheter/tankar.

Oj vad svårt. Vi benar upp lite: Hur sover han? Att sova 1-2 timmar dagtid låter mycket för en tvååring. När vaknar han och när tänker ni er att han skall somna på kvällen?

Att han inte pratar är inte ovanligt för en 2-årig kille. Min egen son samlade på sig språket i huvudet och började prata ganska rinnande när han var tre. Innan dess klarade han inte många ord. En mognadsfråga kan jag tänka. 

Det andra är desto svårare ang närheten och maten. Närheten är ju något han är van vid. Och blir lite halv när han inte har nån vuxen med sig. Barn är individer, och jag tycker det är oförskämt av förskolan att klanka ner på det. Barn som är två år skall inte lämnas själva utan vuxna i närheten kan jag tycka. Vuxna är ju hans stora trygghet! Inget fel i det. 

Få barn leker med leksakerna i sitt rum när ingen vuxen vistas där. De bär ut sakerna dit mamma och pappa är: köket, vardagsrummet, arbetsrummet. Inget konstigt. 

Maten - svårt. Be att få tips hur du skall göra från BVC. 

Men viktigt är sömnen. Man får inte förvänta sig att en 2-åring sover två timmar om dagen och sen tolv timmar på nätterna. Däremot 11-14 timmar TOTALT per dygn. Jag generaliserar nu - vi pratar om individer. Så där kanske ni får öka på nattimmarna för att minska på dagen. Sova 19.00-06.00 och så en halvtimme på dagis?

Detta ovan är bara förslag. Ni känner ett barn bäst - men något otryggt barn tror jag inte ni har. 

Tänker bara lite spontant här utifrån the top of my head.

Jag tycker på din beskrivning inte att det låter extremt eller konstigt på något sätt. Små barn vill ha vuxna nära sig. Det är vanligare att bebisar vill sova på sina föräldrar än att de kan ligga helt ensamma. Likaså är det ovanligt att en 1-2 åring vill vara själv i sitt rum. Mina barn har alltid velat vara där vi vuxna är och sov länge i vuxnas säng.

Båda mina barn hade också sin beskärda del av utbrott omkring 2-3 årsålder. Det går alla barn igenom mer eller mindre. Så jag tycker att det låter som en helt normal tvååring.

Det borde inte heller vara något problem för förskolan för de ska ju ändå vara där barnen är inte lämna så små barn helt oövervakade och ensamma i ett rum. Tror du inte att det är du själv som tolkar in saker i det de berättar för dig som de faktiskt inte säger?

Strulig med maten är också rätt så vanligt. Och just utbrott vid hämtning, ja det händer ofta. Jag har arbetat på förskola. Att man som pedagog låter barn och föräldrar vara ifred är för att det oftast blir ännu struligare om fler vuxna ska försöka styra barnet då vet de inte vem de ska lyssna på.

Men för att göra hämtningen något enklare, finns det något han tycker om att äta som du kan ge honom? Frukt, macka, kex? Han är antagligen både trött och hungrig när du kommer så kan han få något att äta när ni går hem så kanske det underlättar?

Tänker bara lite spontant här utifrån the top of my head.

Jag tycker på din beskrivning inte att det låter extremt eller konstigt på något sätt. Små barn vill ha vuxna nära sig. Det är vanligare att bebisar vill sova på sina föräldrar än att de kan ligga helt ensamma. Likaså är det ovanligt att en 1-2 åring vill vara själv i sitt rum. Mina barn har alltid velat vara där vi vuxna är och sov länge i vuxnas säng.

Båda mina barn hade också sin beskärda del av utbrott omkring 2-3 årsålder. Det går alla barn igenom mer eller mindre. Så jag tycker att det låter som en helt normal tvååring.

Det borde inte heller vara något problem för förskolan för de ska ju ändå vara där barnen är inte lämna så små barn helt oövervakade och ensamma i ett rum. Tror du inte att det är du själv som tolkar in saker i det de berättar för dig som de faktiskt inte säger?

Strulig med maten är också rätt så vanligt. Och just utbrott vid hämtning, ja det händer ofta. Jag har arbetat på förskola. Att man som pedagog låter barn och föräldrar vara ifred är för att det oftast blir ännu struligare om fler vuxna ska försöka styra barnet då vet de inte vem de ska lyssna på.

Men för att göra hämtningen något enklare, finns det något han tycker om att äta som du kan ge honom? Frukt, macka, kex? Han är antagligen både trött och hungrig när du kommer så kan han få något att äta när ni går hem så kanske det underlättar?

Nä jag tror inte han är otrygg.

Självklart är det så att ett barn som är struligt med maten, sover dåligt, vill ha en vuxen nära hela tiden och är på pissdåligt humör för att han sover och äter dåligt är ganska jobbigt att ha i en barngrupp. Det betyder inte att det är något fel på vare sig er föräldrar, barnet eller personalens relation till barnet. Sluta ha dåligt samvete utan försök komma med förslag på lösningar och se vad du får för respons.

Går barnet heltid? Om nej, går det få loss en ledig dag? Vi har haft lediga onsdagar när barnen varit små och sovit dåligt på dagis för att de bara ska behöva orka två dagar i rad som mest. 

Kan barnet få sova i vagn ist för med de andra, måste ju vara win win om det tar personalen 10 min att söva honom men han sover 1 timme ist för att han vaknar efter 10 min.

Kan han ha någon backup om han inte ö h t äter. Den där yoghurten, kan den finnas som backup till mellis om han äter dåligt med lunch t ex. 

Sen vad ni kan göra. Jag hade faktiskt börjat fundera i banor kring att något fysiskt stör honom. Allergi, reflux eller något som gör att han inte vill äta och sover oroligt. Har man dessutom ett konstant obehag i kroppen har man ungefär noll tålamod med andra motgångar och då blir man lätt klängig, explosiv och gnällig.

Missförstå mig inte - jag säger inte att er som är bortskämd, men min fråga är - hur mycket får han bestämma i sitt och ert liv? Vem fattar besluten gällande vad och hur saker ska göras?

Men kan ni inte byta till lediga onsdagar? Är ju jättestor skillnad för hans ork om han bara behöver hålla ihop 2 dagar i rad på dagis mot för 4?

Alltså jag önskar att jag hade kunnat svara på reflux-frågan. Min son gick i 10 år utan att vi upptäckte det. Sov oroligt, åt dåligt, dålig tillväxt, hade noll tålamod, explosiv, grinig, svårt koncentrera sig på saker. Orolig av sig för han orkade liksom aldrig hålla koll eller så flippade han ur och t ex sprang iväg och sen blev han rädd.

Men inget av detta är ju eg tydliga symtom på reflux och vi fick reda på det av en ren slump. Fick testa medicin och bara det gjorde jättestor skillnad. Sen fick han prova äta mjölkfritt och då blev det också jättestor skillnad. Han hade inte fattat vad som var normalt och inte så på andra dagen med medicin säger han: Oj, nu kommer det inte upp kräk i munnen mer mamma. Efter 2-3 dagar med mjölkfritt säger han: Men nu har jag inte ont i magen mer.

Han hade helt enkelt aldrig upplevt något annat så han visste inte hur det skulle vara.

Jag tänkte framför allt på att barn som inte har ledarskap och bestämda gränser i sitt liv kan bli osäkra och trötta för att i så fall de automatiskt försöker att ta över ansvaret från vuxna. Och som du förstår själv, en 2-åring kan inte ha en sån börda. Så, det är inte en fråga om barnet är bortskämt utan om det får den vägledning som behövs

Vet du din snart tvååring låter väldigt mycket som min numera snart treåring var förra året. Fick utbrott och slogs. Pratade inte så mycket alls. Struligt med vilan och jobbiga lämningar på förskolan. Vägrade vara själv och kastade 90 procent av all mat på golvet. Gärna med tallriken också..

Nu ett år senare pratar hon i ett. Den frustration som fick henne att ta till våld har helt försvunnit. Hon är lugn och harmonisk och kan utan problem bli satt på ett ställe av förskolepersonalen och lugnt vänta där. Leka själv i vardagsrummet medan jag fixar i köket osv. Matvanorna är fortfarande begränsade. Men det hon äter äter hon ordentligt :)

Jag vill bara säga det. Så Du vet att saker också kan förändras!

Vad gäller just att hon slogs upplevde jag starkt var ett uttryck för frustration. Nu med talet kan hon uttrycka sig och behöver aldrig nå den frustrationen.

Barn som inte talar visar sin ovilja och frustration på andra sätt. Mina klöste och rev och slogs också innan språket kom. Det handlar om ren och skär frustration.  Så DET ska du inte oroa dig för, men du bör hindra honom eftersom det faktiskt inte är okey att göra andra illa. Och faktiskt visa att du blir arg när han gör så. Ett rejält nej, och flytta på handen och visa att man klappar fint. Ja, du vet. 

Du har nu trotsåldern att se fram emot. Också! 

Nej nej nej. Han är HELT normal. Det vi håller på med i Sverige idag att barn ska leka själva och sova själva och sluta amma tidigt ich äta mat är det onormals. Du har eb jättefin känslig kille som verkae ha en väldigt bra anknytning. När han blir vuxen kommer han ha mycket bättre förutsättningar att skapa goda relationer än många andra barn.

Förskolan däremot tycker jag verkar skit. För det första ska de skapa trygghet för barnet när han är där. Det ska inte läggas över på dig. Och för det andra är det ruttet att lämna dig ensam med de jobbiga hämtningarna. Dålig stil!

Och så vill jag bara påminna om att det är högst ovanligt att 30-åriga män inte kan sova eller ?leka? utan mamma. Det kommer gå över. Det kommer en dag när han susar iväg på sin moppe och du sitter kvar och längtar efter att han ska sova hos dig.

Det finns många likheter mellan det du beskriver och min egen son. Han har alltid varit en känslig och närhetstörstande liten grabb. Som bebis ville han vara i famnen jämnt, vaknade om man la ner honom osv. Vi ammade tills han var 1,5 (tack och lov att det fungerade) men vanlig mat har han alltid varit svår med, äter i princip inget i vissa perioder (är nu 4) och lite mer i vissa perioder. Sover fortfarande bäst med ngn bredvid sig, men går nu att gå upp när han somnat så sover han vidare ibland hela natten själv. Som bebis såg man alla andra "enkla" bebisar och barn runt sig medans man själv bar runt på en missnöjd herre mer eller mindre hela tiden. Har du kollat upp HNB (high need baby) eller högkänslighet, tycker mkt där stämmer på vår son och låter lite som samma med din son? Mitt enda råd är att fortsätta vara nära, så mkt han behöver. Det blir bättre, vår son är mkt mer självständig och nyfiken numera men så fort det blir ngt nytt så vill han gärna smälta det först i en trygg famn.

Det finns många likheter mellan det du beskriver och min egen son. Han har alltid varit en känslig och närhetstörstande liten grabb. Som bebis ville han vara i famnen jämnt, vaknade om man la ner honom osv. Vi ammade tills han var 1,5 (tack och lov att det fungerade) men vanlig mat har han alltid varit svår med, äter i princip inget i vissa perioder (är nu 4) och lite mer i vissa perioder. Sover fortfarande bäst med ngn bredvid sig, men går nu att gå upp när han somnat så sover han vidare ibland hela natten själv. Som bebis såg man alla andra "enkla" bebisar och barn runt sig medans man själv bar runt på en missnöjd herre mer eller mindre hela tiden. Har du kollat upp HNB (high need baby) eller högkänslighet, tycker mkt där stämmer på vår son och låter lite som samma med din son? Mitt enda råd är att fortsätta vara nära, så mkt han behöver. Det blir bättre, vår son är mkt mer självständig och nyfiken numera men så fort det blir ngt nytt så vill han gärna smälta det först i en trygg famn.

Jag reagerar mest på att han får leva på yogurt i flaska i flera veckor, och att du skriver att ni har gett upp? Hur kan man låta sin två/åring styra så? Att han är extra krävande på sin förskola kan ju bero på att han började helt nyligen (i augusti). Han kan ju ha svårt att känna sig trygg där, men med lite tid kanske han vänjer sig. Att han sover som han gör tillsammans med er är väl inte heller så farligt. Men han kommer att härja med er föräldrar, slåss och matvägra så länge ni tillåter det. Punkt. En två-åring behöver strikta regler och rutiner, annars ballar det ur. Och hur mår man om man bara äter yogurt i veckor? Hemskt, gissar jag. Ni behöver teama upp och visa att det är ni som är föräldrar och att han är ett barn.

Jag reagerar mest på att han får leva på yogurt i flaska i flera veckor, och att du skriver att ni har gett upp? Hur kan man låta sin två/åring styra så? Att han är extra krävande på sin förskola kan ju bero på att han började helt nyligen (i augusti). Han kan ju ha svårt att känna sig trygg där, men med lite tid kanske han vänjer sig. Att han sover som han gör tillsammans med er är väl inte heller så farligt. Men han kommer att härja med er föräldrar, slåss och matvägra så länge ni tillåter det. Punkt. En två-åring behöver strikta regler och rutiner, annars ballar det ur. Och hur mår man om man bara äter yogurt i veckor? Hemskt, gissar jag. Ni behöver teama upp och visa att det är ni som är föräldrar och att han är ett barn.

Får han bestämma själv vad han ska äta och när? Får han bestämma var han ska sova och när? Får han bestämma att du som mamma ska släppa allt och ge honom det han behöver när som helst, trots att du är upptagen med något viktigt? Får han slå dig och bete sig illa mot dig utan att du säger ifrån på skarpen? Blir du ledsen och orolig när han är ledsen och orolig? Vrider du ut och in på dig själv för att han ska må bra?

Att sätta gränser gentemot ett barn är minst lika viktigt som att ge närhet. En trygg mamma skapar ett tryggt barn. Jag var själv högkänslig som barn och gick en massa närhet av min mamma, men stenhårda gränser. Det gjorde mig hyfsat trygg, och jag försöker göra likadant mot mitt barn.

Hördu, jag tycker att du låter som en jättebra mamma. Gå på din magkänsla, ditt barn kanske är extra känsligt men det låter som om du balanserar det bra med närhet och gränser.