Är min 2 åring otrygg? Snälla kom med era erfarenheter/tankar.

Tänker bara lite spontant här utifrån the top of my head.

Jag tycker på din beskrivning inte att det låter extremt eller konstigt på något sätt. Små barn vill ha vuxna nära sig. Det är vanligare att bebisar vill sova på sina föräldrar än att de kan ligga helt ensamma. Likaså är det ovanligt att en 1-2 åring vill vara själv i sitt rum. Mina barn har alltid velat vara där vi vuxna är och sov länge i vuxnas säng.

Båda mina barn hade också sin beskärda del av utbrott omkring 2-3 årsålder. Det går alla barn igenom mer eller mindre. Så jag tycker att det låter som en helt normal tvååring.

Det borde inte heller vara något problem för förskolan för de ska ju ändå vara där barnen är inte lämna så små barn helt oövervakade och ensamma i ett rum. Tror du inte att det är du själv som tolkar in saker i det de berättar för dig som de faktiskt inte säger?

Strulig med maten är också rätt så vanligt. Och just utbrott vid hämtning, ja det händer ofta. Jag har arbetat på förskola. Att man som pedagog låter barn och föräldrar vara ifred är för att det oftast blir ännu struligare om fler vuxna ska försöka styra barnet då vet de inte vem de ska lyssna på.

Men för att göra hämtningen något enklare, finns det något han tycker om att äta som du kan ge honom? Frukt, macka, kex? Han är antagligen både trött och hungrig när du kommer så kan han få något att äta när ni går hem så kanske det underlättar?

Ja det var opproffsig att få det att låta som att det var ditt eller ditt barns fel. Men bra att det verkar löst.

Att barn är ledsna och otrygga vid inskolning eller när de har varit hemma en längre tid pga sjukdom är ju verkligen helt normalt. Det hade inte varit normalt att ett litet barn inte bryr sig om att de blir lämnat.

Jag förstår att det är jobbigt. Jag har haft det ungefär lika med mitt ena barn och förskolan. Att det var lite mer oroligt och hade perioder av gråt hela dagarna på förskolan. Man försöker ju ha korta dagar och fixa med sånt som går att fixa och sen hux flux är han två år äldre och alla problem är bortblåsta.

Ni verkar ju redan ha gjort massor för hans trygghet och för att få honom att sova och äta så bra som det går. Ni kanske bara får göra det bästa av situationen och ta att det är så här just nu.

För många barn blir det enklare när de börjar prata, runt tre års ålder. Nog för att jag precis dom du inte tycker om ordet trotsålder så finns det ju ändå anledningar till att ordet uppkommit, för att vissa åldrar och steg i utvecklingen är lite besvärligare för föräldrarna än andra. På engelska säger man ju till och med the terrible twos.