Är min 2 åring otrygg? Snälla kom med era erfarenheter/tankar.
Hej,
Ska försöka göra det här så kortfattat som möjligt men ändå få med all info.
Min son fyller 2 i helgen, och just nu är varje dag som att springa ett marathon. Mycket är bara en kamp, och jag skäms över hur jag känner. Just för att jag och min kille kämpade i flera år med att få barn, flera missfall och ett utomkvedshavandeskap, sen kom våran efterlängtade son. Som vi gör allt för.
Men han har varit så så extremt krävande sen start. Hatar egentligen att man beskriver bebisar som krävande, men hittar inget bättre ord.
Amningen strulade, blev tillslut flaskmatning, han vägrade sova nån annanstans en på oss eller i vagnen, så han sov aldrig i säng/babynest. Han vaknade så fort man la ner honom, eller slutade gunga vagnen. Så här det varit, och är fortfarande. Han sover bra mellan oss i sängen, och där får han gärna sova.
Han har också alltid matvägrat och strulat. Aldrig velat bli matad. Vi har testat allt, för att han skulle vilja äta. Ibland lever han på yoghurt i flaska i flera veckor, med nån enstaka pastamåltid emellanåt. Vi har gett upp. Han gillar inte ens sötsaker som festis, inte för att det gör något, men tycker det är lite konstigt.
Han vill ha en vuxen nära hela tiden. Han gråter när man ska hämta något eller måste laga mat osv. Även fast han ser mig i köket från soffan/vardagsrummet. Hans rum är fullt med leksaker men han går bara dit för att hämta dom till vardagsrummet, annars är hans rum tomt. Vilket är förståeligt, och vi har också alltid gett honom den närhet han haft behov utav. Sovit nära. Vaggat, gungat och bubbat på honom i timmar.
Han har börjat slagits och nypa mig hårt i ansiktet när han blir arg här hemma, är det normalt beteende av en 2 åring?
Nu till mitt kanske främsta problem. Hemma sover han middag 1-2 timmar. På förskolan sover han ca. 10-20 min. Han är ett vrak varje dag vi hämtar. Han är både hungrig och övertrött. Idag när jag hämtade var han så arg att jag kunde verkligen inte klä på honom. Han stretade så mycket med kroppen att jag nästan fick ta till våld för att tillslut få på honom ytterkläder. En pedagog sa idag att han blir ledsen så fort dom går och ser till ett annat barn eller lämnar rummet. Han är glad, nöjd och leker så länge en vuxen finns med nära. Likadant vid vilan, han måste se henne annars blir han ledsen. Hon sa idag att det går ju inte, vi måste kunna se till dom andra barnen också. Vilket jag absolut förstår, men det är ändå jobbigt att höra. Får en känsla av att han är besvärlig för dom, eftersom han faktiskt verkar mer krävande än dom andra barnen, av det jag sett. (Vet ju såklart inte exakt hur de andra barnen är under dagarna)
Idag satt jag med tårar i ögonen och försökte hålla ihop och bara ta mig därifrån. Pedagogerna bara stänger dörren till hallen och tittar lite bara. Känner mig maktlös till hela situationen. Dom säger ju att han mår bra och är nöjd och leker på dagarna, men så länge nån utav dom är nära, det är speciellt en pedagog jag tror han fastnat mest för. Jag tycker om henne för att jag tror verkligen hon gör allt hon kan för alla barnen vad jag hunnit sett. Men ibland säger hon saker som tyder lite på att det närhetsbehovet han har är ett problem på förskolan, och gör det lite besvärligt för dom. (Mina känslor)
Lite annan kort info som kanske har betydelse. Han pratar inte mycket för att vara 2 år, han skolades in i augusti, så har inte gått så länge, varit endel sjuk också.
Idag fick jag bara en känsla av att man hör ju att barn får utbrott och är hysteriska, men var är dom barnen? Var är ni föräldrar som också "kämpar" med "krävande" barn?
Finns ni här? Någon med liknande erfarenhet med sitt barn?
Vi har gett våran son den närhet han alltid velat ha. Vi har hellre haft honom sovande på oss, i famnen och vaggat på honom, tagit långpromenader än att låta han skrika. Vi har levt efter att hellre ett sovande barn, och hyffsat utsövda föräldrar, än ett barn som vaknar hela tiden bara för att vi ska envisas med att han ska sova i egen säng.
Nu verkar den här närheten och kärleken vi gett honom, slå tillbaka på oss? Han verkar ju förvänta sig/kräva exakt samma nu på förskolan, är det vanligt eller? Var har vi gjort fel? Betyder det här att han är otrygg?