Varför nöjer man sig inte?

För att man vill ha något mer/annat än ett någorlunda fint vänskapsförhållande?

Varför är det så svårt att förstå?

Därför att man börjar hysa nåt sorts förakt mot personen. Då kan man inte leva ihop med hen. Åtminstone är det så jag upplevt med mina ex. 

Att stanna i ett kärlekslöst förhållande är att misshandla sig själv. Det börjar med att vara kärlekslöst men ok ändå för man är ju vänner, men snart ploppar det där som inte spelar så stor roll när man älskar varandra upp och det börjar slita på vänskapen och psyket. De små egenheterna blir störningsmoment och sen är det inte långt till bråken och iskylan, psykisk misshandel antingen mot sig själv eller partnen. Sedan finns den sexuella aspekten. Där kan vi tala om riktig självmisshandel. Den ena ställer upp för husfridens skull men vill egentligen inte. Den andra sexvägrar och är snart bedragen. Den tredje bedrar själv.

Mitt ex är trevlig och rolig som vän, jag kan förstå varför hans vänner gillar honom, men extremt jobbig som partner. Han ville inte göra slut så det var känsligt läge annars hade vi kanske varit vänner.

Det är två helt olika saker att vara vän respektive partner med någon. Jag har väninnor som är underbara vänner men verkar väldigt krävande som flickvänner.

Sedan kan det vara så att attraktionen dör när man lär känna någon. Så var det med mitt ex. Det tog ett tag innan jag insåg hur needy och krävande han egentligen är. Det blev så totalt osexigt att jag inte längre ville vara tillsammans med honom.

Själv förstår jag inte varför man ska vara kvar i en relation när man lika gärna kan vara vänner.

Men man vet ju att man antagligen inte alltid kan vara kär? Att det kommer bli en annan slags kärlek sen? Så varför låtsas man som man man är 'committed' då? Om det bara ska vara över en förälskelsefas?

Förakt?

Jag vill iaf känna attraktion och att min partner känner så för mig. Att man tycker om att pussa och krama varandra och framförallt kunna prata känslor. Mitt ex var inte så sugen på de sakerna och jag tappade tillslut intresset för honom. Visst skulle jag kunna fejka ett förhållande men det skulle varken ge honom eller mig något. Jag vill inte slösa min tid på något som jag inte vill ha.

Bra reflektion! Om man har så pass självkännedom att man vet med sig att man tröttnar efter att förälskelsefasen är över borde man säga det till partnern och inte "lura" in denne i ett förhållande som ändå är dödsdömt.
Sen förstår jag inte varför vänskap tycks utesluta kärlek, och omvänt, som det tycks vara för en del kvinnor. Men det är väl bara att acceptera att det är så...

Det är väl ändå det vanliga att det är den andra slags kärleken som tagit slut när människor skiljer sig. Det är få som skiljer sig efter att förälskelsefasen tagit slut, de flesta har då ännu inte ens gift sig med varandra.

Varför tror du att det handlar om en förälskelse som gått över i en annan sorts kärlek? Man kan ju känna en djupare romantisk kärlek och ett ömsesidigt "utbyte" av varandra efter förälskelsefasen De som upplever det, separerar väl knappast? (Inte på grund av det i alla fall).

Att man växt ifrån varandra eller inte finnar varandra attraktiva som skrivs om i trådstaren är väl nåt annat än att förälskelsefasen gått över i en annan typ av kärlek.