MA konstaterat idag

Kan bara beklaga det du nu går igenom. Det är tungt och man kan inte se något ljus i tunneln, men det blir bättre <3

Jag har gått igenom samma som dig. Först gravid med ett levande utomkvedshavandeskap efter att ha försökt i 1.5 år. Slutade i akutop och 1 äggledare mindre.

Därefter gravid igen 8 mån senare. Tidigt ul v8+2 konstaterade att allt såg bra ut. Ul v14 konstaterade att barnet dog v8+3 och därmed varit dött i 6 veckor utan att min kropp agerat. Blev Cytotec som inte funkade efter 5 doser så tillslut blev det akut skrapning.

3 mån senare blev vi gravida igen. Jag var övertygad om att det aldrig skulle gå. Barnet skulle dö i magen, men han gjorde aldrig det. Nu är han snart 1 år!

Jag håller tummarna för 3:dje gången gillt även för er <3

Jag beklagar verkligen och vet hur det känns. Blev gravid på andra försöket men fick missfall i v 5. Sen blev jag gravid först efter 6 månader till, gjorde fina ultraljud, men fick sen MA i v 16. Men blev gravid på tredje försöket efter detta, och är nu i v 17.

Det är hemskt att vara mitt i förlusten men den bleknar, iaf för mig, när man får en ny graviditet att glädjas åt.

Du ska absolut inte klandra dig själv! Inget av detta har du kunnat påverka.

Förstår hur du känner dig för jag har också vart där men dom tankarna måste man få bort för vi har inte valt det som hände oss.

Oerhört hemskt och beklagligt.

Jag hade ett ma i februari i år. Graviditeten hade avstannat i v6 men kom inte ut förrän v9.

Jag blev gravid 2 månader efter och är nu i v.32

Vi har två änglabarn sen innan, vår pojke som föddes för tidigt i v.25 2017 och vår dotter som föddes stilla i v.25 2018.

Det är hemskt när kroppen sviker en men det är inget du har gjort och ska beskylla dig själv för.

Jag önskar att din kropp kommer igång fort så du får en chans att läka i kropp och själ <3 ta hand om er

Jag förstår helt och hållet hur du känner dig och man får tillåta sig själv att bryta ihop, men du får inte tro att det det som har hänt på något sätt är ditt fel. Du har inte valt detta och det finns inget som dunkudde ha gjort annorlunda.

Det är vidrigt vad man går igenom ibland. Vi fick ha vår son med oss i tio dagar innan han somnade in och jag trodde inte jag skulle överleva utan honom. När vi miste vår dotter så höll jag på att gå under igen men på något sätt så överlever man. Men innan du kan gå vidare så måste du få bryta ihop och sörja, det är helt okej. Men det är inte ditt fel <3

Har du någon du pratar med om allt detta?

.Vänner och familj är fint stöd, men för mig räckte inte det, jag har en psykolog jag fortfarande går till. Rekommenderar det starkt om du inte redan går på samtalsstöd

Är du öppen för det, så ring din bm och be henne om samtalsstöd via mödravården. Jag har en psykolog genom dom och hon är jättebra.

Ja det är en delad känsla det där. Jag kände mig skyldig i början när vi ville skaffa syskon.

Men min psykolog menade på det att även om våra barn hade överlevt så hade vi ju velat skaffa syskon åt dom.

Jag är fullständigt livrädd nu under denna graviditet men man får försöka göra det bästa av det.

Jag har vart sjukskriven sedan v.15 pga riskgraviditet. Sen så har jag GBS och äter antibiotika sen v.12 och är livrädd att detta barn ska bli smittat.

Nu är det kanske lite tidigt att tänka på detta men när ni känner er redo, så kontakta vården och gör upp en plan för er graviditet. Det har hjälpt oss att känna oss mer trygga under graviditeten, när man har en plan och stöd.

Mig gav dom piller direkt, hemska barnmorskor som låter dig lida ytterligare istället för att få ut det direkt så man kan försöka igen eller gå vidare

Beklagar din situation. Har varit där. Två gånger. 

Första graviditeten kom snabbt efter att vi bestämt oss för att försöka bli gravida. Detta var 2008. V12 kom och vi berättade för mina morföräldrar och min pappa att vi väntade barn. Min mamma visste sen vi plussade. Bara några dagar efter att vi berättat började jag störtblöda och åkte in till gynakuten. Först började de påstå att jag nog inte ens varit gravid då jag redan där och då rensat så bra på egen hand. Men när svaret på blodprovet kom, med väldigt höga hcg-värden, så gjordes det närmare undersökning då man misstänkte både utomkveds och druvbörd. Man upptäckte ett myom som var väldigt stort.

Nästa graviditet dröjde till 2011. Den enda som visste från början var åter igen min mamma. Övriga tänkte vi berätta för efter vi gjort KUB-ul. Dagen för KUB-ul kom. När vi gick därifrån var det inte med lätta steg. Fick se en liten filur som slutat leva i v9 ungefär. Började spontanblöda senare på kvällen. 

Mådde skit efter detta. Kände att jag inte var en "riktig" kvinna eftersom jag inte kunde behålla en graviditet. Var hyfsat livrädd för att bli gravid igen. Gick till en gynekolog under 2012 som tog min oro på allvar även om vi inte gjorde någon regelrätt missfallsutredning. 

I mars 2013 plussade jag igen och fick göra ett tidigt vul i v8 (7+5). Det visade sig ligga två pyren där inne och min gynekolog var helt säker på att det skulle gå vägen denna gång. Det gjorde det även om jag inte kunde njuta av de första 19 veckorna av graviditeten. Det var först efter RUL som jag började tro på att det skulle gå vägen denna gång. De fyllde 6 år i förra veckan.

Jag önskar att jag hade vågat be om samtalshjälp efter andra missfallet. Även om jag hade en liten grupp här på FL som också gått igenom missfall så hade jag behövt prata med någon professionell. Prata med din BM om detta. 

Massor med varma kramar från en som varit där. 

Du har inget fel i det som hänt! Moder Natur är bara jävligt grym ibland. Be om samtalskontakt så du får bearbeta båda händelserna som skett. Och be om extra kontroller sen när du blir gravid nästa gång.