Hur är det när båda är förstagångsföräldrar?

Ja, vi hade det bra och det var väldigt stort och spännande att uppleva allt det nya tillsammans. Att berätta ?hur det var? är svårt, har inget att jämföra med.

Att du har en far till ditt barn som har barn sedan tidigare borde ju vara ett plus,
om han är en bra far men annars hade du nog inte valt honom.
Även 2 nya föräldrar har olika kunskaper och erfarenheter och alla är olika så det går inte att jämföra.

Vet inte ,men av egen erfarenhet kändes det exakt lika stort.Den enda skillnaden var att andra gången är man mera van och vet vad det innebär.För övrigt ingen skillnad.

På ett sätt var vi nya, naiva och förväntansfulla båda två. Samtidigt finns det saker jag hade velat ha stöd i från min man som jag inte visste då. Om du förstår vad jag menar. Sånt jag kunde kräva när andra barnet kom som jsg behövde för att fixa det och för att må bra.

Första gången fanns det dessutom många förväntningar från hans sida som jag uppenbart inte levde upp till. Mamman skulle automatiskt ta barnet till sig, vilja amma, slå knut på sig själv för att kunna ge sitt barn 110%. Jag var inte sån vilket gjorde att jag fick bära dels min egen känsla av att vara misslyckad som mamma och annorlunda, dels hans förväntningar. Ingen lyckad kombo....

Ja, jag tror jag vet vad du kan mena. Jag känner att jag gick miste om mycket bara för att han hade ett barn sen tidigare men just såna förväntningar som du beskriver att din man hade på dig, hade han inte på mig. Jag tog i och för sig barnet till mig och ville amma men jag kan tänka mig att du hade det jobbigt med både dina egna förväntningar och hans. 

Det är ju alltid ett problem att man inte vet hur det ska bli när man väl har fått barnet. Jag visste inte att det skulle bli så problematiskt att ha hans barn så nära inpå, det hade jag aldrig tänkt på. Att man till exempel inte vill att hans barn ska stoppa fingret i munnen på min bebis, att man inte vill ha hans barns ansikte upp i min bebis när hon skriker, det var oerhört stressigt. Och med tiden att man inte ville sitta hemma och hålla en bebis själv medan han underhöll sitt första barn. Det var tufft. Där kände jag också, som du, att jag förväntades att slå knut på mig själv och ta hand om vårt barn medan han tog hand om sitt. 

Tack för att du delade med dig. Någonstans förstår jag väl att allt inte är rosenskimrande bara för att båda fick första barnet tillsammans men exakt vad som kan gå fel är svårt att föreställa sig. Jag kan förstå precis känslan av att inte leva upp till sina egna förväntningar, och hans förväntningar. Det var likadant för mig att med andra barnet visste jag vad jag hade varit med om med första barnet och kunde förbereda mig och ta för mig på ett helt annat sätt. 

Läser jag fel mellan raderna om jag säger att jag uppfattar att det som stör dig är egentligen att han har ett annat barn sedan innan? Jag får lite sådana vibbar av din trådstart.

Ja, du läser fel mellan raderna. Men det är en väldigt vanlig fördom så du är inte ensam. Jag skulle dock uppskatta om du och andra med dig verkligen tog tag i era egna fördomar och försökte komma över dom.

När vi fick första barnet tog det lång tid för min man att verkligen komma in i papparollen, vilket kom naturligt med andra då han redan hade lite koll. Jag ser inte det som något positivt att båda är lika clueless, är ju positivt att en förälder har bättre koll.

Tyvärr stämmer dessa fördomar väldigt ofta och då känner jag att det inte finns något behov av "att ta tag och komma över" något. Du verkar endast störa dig på att hans första barn är i närheten av ert gemensamma. Du känns väldigt distanserad från hans barn baserat på hur du uttrycker dig; hans barn, vår bebis, sitt barn (om första), osv. Du verkar inte se er som en familj för du stör dig så mycket på att hans första barn är i närheten av er bebis.

För du skull hoppas jag att det du säger stämmer att det inte handlar om att han har barn sedan innan. 

Tråkigt att du sitter fast i tankarna av att just du inte behöver lära dig nånting, att du tycker att du redan vet allt. Du känns väldigt inskränkt och verkar redan ha bestämt dig för vad du ska tycka.