Barnlängtan, men är sjukskriven och arbetstränar på 25%... Behöver råd!

Är i liknande ålder och situation. Följer.

Jag var sjukskriven för depression och utmattningssyndrom när jag blev gravid och var sjukskriven under hela graviditeten.

När jag fick veta att jag var gravid började min livslust sakta komma tillbaka. Jag började se fram emot livet. Jag började ta hand om mig själv exemplariskt eftersom jag nu behövde tänka på det lilla miraklet som växte inuti mig

Varje sekund sedan jag fick reda på att jag var gravid har jag känt mig tacksam, livet har bara blivit bättre, att vara någons mamma har gett mig mening med livet.

Det har även gett mig motivation att påbörja, genomföra och avsluta min utbildning som ekonomiassistent och egen företagare.

Föräldrarledigheten var den bästa perioden i mitt liv. Jag fick chans att vila och min dotter styrde de dagliga rutinerna. Jag behövde inte tänka på mig själv så mycket utan fokuserade på min dotter och hennes behov. Lyckan att se henne le för första gången, kämpa för att ta sig framåt och tillslut ta sina första kryptag. (Blir tårögd då jag tänker på hur fin den perioden i livet var ??????????)

Få uppleva allting som ditt barn gör för första gången och se hur stolta och lyckliga det är genuin livslust och glädje.

En graviditet. En bebis. Att bli mamma till min fantastiska dotter är det bästa som har hänt mig!

Nu har ju inte min unge ploppat ut än, men jag tror det är en helt annan slags stress med barnen än i jobbet. Så du kanske klarar familjesituationen alldeles utmärkt? Som personen ovan skrev så tror jag också att skaffa barn kan plocka fram det bästa ur en. Man tar lite styrka från dem liksom. Så har du en bra relation och kan erbjuda trygghet som fld tycker jag verkligen du ska försöka!! Lycka till :)

Är i liknande situation. Sjukskriven för utmattningssyndrom, av och till, i 2 års tid. Just nu heltidsstidssjukskriven sedan juni i år, och ännu oklart när jag kommer återgå till mitt arbete.

Vi har denna månad startat bebisverkstaden. Vi har en 12-åring sedan tidigare och jag vet ju att jag orkat ta hand om honom och vara en närvarande mamma. Hyser inga tvivel om att jag också kommer orka med en liten bebis, och tror tvärtom att en föräldraledighet kan komma väldigt lämpligt just nu

Kanske är det naivt (positivt?) tänkande och kommer bli svårare än jag tror, men jag hoppas vi är på rätt spår. Vi närmar oss 40 år nu också, så vi har inte all tid i världen heller...