Fortsätta leva i förhållande utan sex

När man blivit avvisad ett par tusen gånger känns det jävligt hopplöst. Jag är totalt nedbruten och känner mig totalt värdelös. Så pass så att jag aldrig skulle våga försöka med någon ny.

Ärligt talat, så vill jag nog inte försöka ha sex med min fru heller. Har hon inte haft lust med det på många år så är det ju inte så att jag inbillar mig att hon tycker att jag är bra på sex. Och alla år utan sex har garanterat inte gjort mig bättre på något.

Jag är man och snart 54 år med en kropp som förändras med åldern. Detsamma gäller min hustru.

Efter många år tillsammans har lusten succesivt minskat till att helt vara borta. Vi har inte haft sex på snart åtta år och den enda beröring vi har är kramar och pussar.

Jag har försökt att få igång sexlivet men inget har fungerat.

Förstår efter min tid på FL att jag inte är ensam.

Det skulle vara intressant att få ta del av andras erfarenheter av detta. Ett sexlöst förhållande.

Tror det är ganska vanligt i längre samborelationer. Det är jätteviktigt att säga nej (för båda parterna) om man inte vill men samtidigt blir det ju då väldigt tydligt om en person sällan eller aldrig vill. Tyvärr tror jag alltför många maskar sin sinande lust för att slippa konfrontation och ännu mer slitningar på relationen. För en man blir det så klart svårare då ståndet är svårt att fejka.

Jag har upplevt olika grader i samtliga långa relationer jag haft.

Tråkigt att ni har det så. Men ni är inte de enda. En kompis blev impotent vid 50 och fick dra sig tillbaks från sexlivet, men de fortsätter tillsammans. Själva har vi väldigt glest sexliv, och det känns som om det är på väg utför, men det är i alla fall igång ännu.

Fast jag vet ju att hon onanerar på egen hand, så helt utan lust är hon inte. Och hon har ett antal gånger kommit med dold kritik som inte varit så dold.

Hur som helst har jag ingen motivation längre att försöka få igång det hela, jag har försökt allt jag kunnat i över 10 år. Bittert kan jag konstatera att sexlivet mer eller mindre tog slut vid 30, då vi skaffade barn. (Det var värt det!)