Känns som att vi alltid är lite utanför

Vi har alltid haft det likadant, men har ingen förklaring. Har grubblat mycket på detta utan framgång. Det enda jag kan säga är att ni inte är ensamma om att ha det såhär.

Jag vet inte om det är precis samma men vi upplever att vänner sällan tar initiativ till umgänge med oss. några gör men inte i den utsträckning vi hade önskat. Funderar också på hur man ska göra.

Tråkigt att höra att vi är fler. Jag har också grubblat och försökt rannsaka oss men jag ser inte vad som skulle vara fel på oss. Jag menar inte att vi är världsbäst men vi är trevliga, lättsamma, rättvisa, betalar alltid för oss och ibland för andra utan knussel, vi hör av oss och ställer upp på andra. Vi hjälper och lyssnar vid behov. Om jag får säga det själv så är vi drömvänner men tydligen håller inte alla med. Det enda jag kommer fram till är om andra eventuellt är avundsjuka för att vi uppenbarligen har det rejält mycket bättre ställt än våra vänner. Men samtidigt vill jag inte tro att andra skulle ogilla oss för det. Vad tänker du om er och er situation om du försöker se det från utsidan?

Är det alltid ni som får bjuda in? Hur är det när ni väl träffas då? Hjärtligt och härligt eller lite stelt och avståndstagande?

Jag tycker att vår situation är liknande er, men vårt umgänge har varit blandat vad gäller utbildningsnivåer och ekonomi. Så det kan inte bero på avundsjuka heller. Men det är som att andra familjer hittar gemensamma intressen som vi inte varit med på. Vi har mer gått vår egen väg. T ex så åkte vi alltid till Alperna med små barn, medan de andra höll sig till fjällen ? för man kan inte åka skidor i Alperna med små barn? ( vilket är helt fel såklart). De andra gillade all-inclusive medan vi bilade i Italien.

De kollar på Idol medan vi föredrar annat. Så det där med gemensamma intressen är ändå en nyckel för vår del tror jag.

Samma här, men jag förstår inte vad vi gör för fel.

Vi har rannsakat oss utifrån och in.

Trevliga, lugna, ödmjuka, generösa, tänker på att bemöta andra väl osv...

Det har tillslut lett till att vi har isolerat oss allt mer.

(Jag kan tillägga att min man är väldigt vacker och vänlig)

Ja vi båda försöker verkligen... men blir ofta rätt nonchalant bemötta...

Vi har ingen självklar umgängeskrets. Jag upplevde att det bara var jag som tog initiativ, när jag slutade dog det ut.
Vi har nog blivit uppdelade, min man träffar sina kompisar och jag har mina sammanhang.
Jag vet inte varför det blev såhär

Jag är ofta den som tar initiativ till att ses bland mina vänner, men jag har även fått höra att dessa vänner verkligen uppskattar när jag kämpat för att få ihop en dag och tid folk kan och ev fixat biljetter till nått evenemang / hållit koll på om nått kul händer på stan eller bara ses hos mig. Deras uppskattning gör att jag fortsätter. Min uppfattning är att det finns de som tar initiativ och de som inte gör det. Jag fortsätter så om de nu skulle ogilla det så får de väll säga det.

Vad jag menar är att försök leta efter ledtrådar kring om du tror att de faktiskt tycker om att ses när du har frågat, känner du att den finns så försök sluta tänka på att du frågade, de ville ju ses eftersom ni då ses liksom.

Jag vet att det inte är drömläge men det är ett sätt att tänka på som underlättar lite.

Läs ditt eget inlägg ett par gånger till så ser du nog anledningen.

Förstår inte riktigt det här med att man måste "göra" något med sina bekanta. Kan man inte träffas och bara äta  eller fika nuförtiden? Kanske en generationsfråga....