Min man vill inte ha mig längre...
Vet att det finns hundra trådar om sexlösa förhållanden men jag måste väl bara få skriva av mig.
Vi har varit tillsammans i 12 år, gifta i sex.
Två barn, det minsta 2 år.
Vi har haft ett bra sexliv i alla år, alla har väl sina ups-and- downs iom graviditeter, småbarn och allt sånt men i det stora hela har det varit bra.
Men efter sista barnet så var det som att vända på en hand, inget av den ömhet och närhet som han gett uttryck för innan finns kvar! Inga kramar, inga kyssar, inget sex!
Det är som att han är totalt likgiltig inför mig som kvinna...jag får en puss på kinden/pannan eller en klapp på handen innan vi släcker lampan, det är det enda jag får.
Jag är så himla ledsen varje dag för det här!
I början, när jag krävde ett svar, så mumlade han någonting om att jag inte blivit av med graviditetskilona så jag började träna och gick ner alla kilon + lite till.
Det enda det resulterade i var att han gick runt och var svartsjuk på andra (män) som kommenterade att jag blivit fin. Men själv ville han inte röra mig då heller!
Jag vet att han har lusten för han kollar på porr på nätet.
Kanske har han någon annan, jag vet inte...men har inte sett nåt som tyder på det. Det skulle knäcka mig Isåfall. ..
När jag antytt till honom att om vi inte har nåt samliv alls så kanske det är likabra att gå skilda vägar så får han något panikartat i blicken och har t.o.m gråtit ( han gråter ALDRIG!) . Jag fattar inte...jag vill inte leva i ett sånt här förhållande, utan närhet, sex, bekräftelse.
En vän till min man brukar ofta ge mig komplimanger och tittar kanske lite extra ibland, det gjorde han även innan jag gick ner i vikt.
Min man blir vanligtvis inte svartsjuk men någon gång har han rytit till när han gått lite över gränsen för vad man kan skämta om.
Hade det varit förr så hade jag nog sagt till honom själv men som det är nu så är jag utsvulten efter bekräftelse och jag har t.o.m börjat fantisera om honom.
Skulle jag ge honom en hint så tror jag inte att han skulle säga nej...vet att han haft affärer med gifta kvinnor förr.
men otrohet är ett sånt stort no-no för mig, har aldrig varit det eller ens velat vara det!
Men som det är nu...usch, känner mig så hemsk samtidigt som jag vill säga till min man att han får skylla sig själv när han inte ger mig ett skit här hemma!
Förlåt för långt inlägg...
Är det någon som känner igen sig?
Hur hanterade ni det?
Är det verkligen så fel att jag söker bekräftelse av en annan som uppskattar mig på ett sätt som min man inte gör?
Tacksam för svar.