Totalt oförstående sambo vid långt gången graviditet
Hej! Jag lever med och väntar barn med min sambo som är otroligt pedant. Jag är långt ifrån lika pedant och noggrann med att allt alltid ska vara perfekt och i ordning i hemmet även om jag också uppskattar ordning och reda. Skulle säga att på en skala från 0-10 så är han 10 och jag kanske 6-7, det vill säga lite över medel om det nu skulle kunna vara 5 (mest för att få ett litet förhållande).
Han verkar inte ha någon förståelse alls för att jag nu när jag är gravid (i tredje trimestern) och inte orkar diska/städa undan efter mig varje gång jag har ätit något. Han är dessutom i princip aldrig hemma på kvällar efter jobbet då han har mycket projekt och annat som tar upp den tiden (att han är så frånvarande gör mig ingenting, bara beteendet sen när han väl är hemma). Så ska jag ha någon lagad mat överhuvudtaget så är det jag som får laga den, 7 dagar i veckan. Och lagad mat kan ju vara bra att äta när man har ett barn som växer i magen. Men orkar jag ens laga mat just nu så orkar jag garanterat inte (eller kan inte ens pga trött i rygg/ont i svanskota/ong i rygg/har somnat) diska och städa upp allt efter mig vilket han i princip kräver av mig jämt. Han tycker han är snäll när han diskar upp efter mig men så fort jag ätit/lagat mat igen och inte diskat undan direkt så måste han klaga på detta/ta upp det till diskussion mm. Argument såsom "jag läste att det är jobbigt för mamman nu så jag diskar åt dig" och sedan när man ätit igen ett par timmar senare så får man i huvudet direkt att man inte diskat... Han vill ha och har alltid allting diskat direkt när han ätit eller innan han börjat äta. Jag kan ha min disk stående i 2-3 dagar innan jag tar tag i det men sällan längre än så. Men det mår han jättedåligt av säger han.
Han menar på att jag minsann alltid varit "som en lat tonåring" gällande detta och att jag bara skyller på graviditeten nu och menar på att vad bra att jag inte är gravid så länge till nu för då kommer ju allt bli bättre sen när barnet är ute? Och så tror han på riktigt att man kommer orka ännu mer sen när barnet väl är fött (ska helamma dessutom). Och när jag menar på att han nog inte har en aning om hur mycket det krävs sen när man är förälder så menar han på att man kan ju inte ställa in sig på att det ska vara så, man kan ju sträva efter att det ska gå att alltid ha hemmet tiptop. Han menar även på att han känner huuuuur mååååånga som helst som klarar av att ha barn och hemmet i perfekt skick hela tiden.
Jag kan inte i min vildaste fantasi tro och utgå ifrån att allting kommer vara lättare med barnet utanför magen? Kommer verkligheten komma ikapp honom eller kommer barnet komma emellan i våra argumentationer sen? Jag har sådant hormonpåslag nu att jag blir helt hysteriskt arg när han klagar på att jag inte diskar hela tiden. Jag kan ändå ha sagt till honom under dagen att "idag mår jag skit, har ont, kan knappt stå (bokstavligen knappt stå då alltså) och orkar inte ett skit" och ändå kan han komma hem och häva ur sig "alltså nu när jag har diskat igen kan vi inte hålla det så nu då??" i en otrevlig ton. (Jag jobbar fortf heltid i ett aktivt yrke och har dessutom mycket därtill att ansvara för innan och efter jobb som tär på kroppen) Känns verkligen som att vi enbart lever efter hans regler här hemma och är SÅÅ trött på det men känns inte som att något av det jag säger når fram.
Någon mer? Hur mycket tålamod ska man ha. Ursäkta långt inlägg men bara måste få skriva av mig någonstans...
