Han känner sig ensam
Min man känner sig ensam. Efter år av kämpande från min sida att få gehör för det jag kalla: prioritera varandra, så får jag det bekräftat. Han är inte nöjd med livet. Anledningen han anger är att han BARA har mig och barnen.
Jag har försökt beskriva för honom vad som gjort mig ledsen genom åren. Jag är liksom olyckligt kär i min egen man, för han pratar sällan med mig. Undviker allt vad gemensam planering heter och föredrar att släcka bränder i vardagslivet.
Han pratar glaty ocj skrattar med andra, men hemma är han inte ens med i samtal vid matbordet. Barnen har liksom slutat vända sig till honom för han registrerar ändå inte att de pratar. När jag påpekar hur frånvarande han är blir drt tillfälligt bättre, men sen samma igen. Barnen vet att de gånger han göf saker med dem så ärcdrt för att jag sagt åt honom.
Senaste månaderna har han tappat humöret på barnen väldigt snabbt för konstiga saker. Det är 80/20. 80 kommandon, tillsägelser och höjd röst. 20 vanlig samtalston och få ofta efter att jag hintat honom.
I helgen pressade jag honom lite att berätta varför han mår dåligt, för hag förstår ju att det handlar om det.
Då säger han att han ju vara har oss...
Vi bor långt från hans familj men åker ofta dit. Det var 14 åf sen vi flyttade hit.Han tycker inte om min familj och vi har slutat umgås med eem gör att han inte gillar dem. Det finns anledning till drt, men jag kan klara en ytlig kontakt med miggagar och att kusinerna får träffas, men han kan inte ens bita ihop och vara artig. Av samna skäl har han inre velat ha någon i min familj som barnvakt så vi var väldigt asociala när barnen var små. En del tröttnade säkert på oss.
Sammanhang han haft har gan valt bort för det är alltid någon han inte gillar.
Jag har trott att han velat ha det så, och har ett par vänner som jag trivs med. Som jag träffar utan honom, även om han är med på nån fest då och då. De han umgåtts med tidigare i livet har liksom fallit bort.
Jag FATRAR att det är jobbigt för honom att vara ensam. Han känner sig bortvald. Men eftersom jag fört på tal att vi ska göra roliga saker förr och han alltid valt bort det. Pga barnvakt-issue, vill bygga i källaren, för dyrt, han gillar inte den eller den, vill inte prova nya saker osv. Så känns det så orättvist att han är otrevlig mot mig och barnen som ett resultat av allt detta!
Jag har varit sjukskriven pga depression för att vårt husbygge tog slut på min energi. Och knapot ens då gick han med på att lägga ned hammaren och ägna sig åt mig och barnen.
Förra året var jag på vippen att åka på semester med bara barnen för att han knappt svarade på tilltal, men så ville han gölja med till slut iallafall.
Jag har längtat såååå efter honom. Att han ska titta på mig och le. Att han ska vara intresserad av vad jag säger eller tänker. Att han han ska vilja göra bra saker för barnen och själv kunna lista ut vad det är.
Och nu säger han att jag och barnen inte är nog för att han ska må bra.
Jag är en egoistisk skit. Men jag vill att han ska ha mig och barnen som prio ett, så som jag har honom på prio ett.
Nu när husbygget är klart och jsg trodde att det var min och barnens tur, då kom detta. Jag har svårt att vara ett stöd för honom. Jag vet att jan inte gjort sig ensam avsiktligt, men min plats i denna härva skaver. Jag vet inte om jag kan hjälpa honom att tro på sig själv och ge sig ut i nya sociala sammanhang. Klary jag vill stg han ska vara glad. Krasst sett mår ju resten av familjen bättre då. Men det blur knut i mitt huvud!
Samna sorts knut, som när han beklagade sig för mig att han har en jobbig svärmor, när det är hag som helt tappat kontaken med min alkoholist till mamma (som för övrigt INTE varit aktuell som barnvakt).
Orkar någon hjälpa mig knyta upp knuten i mitt huvud?
Hälsningar en kär en som längtar...