Får man lov att fråga sina föräldrar varför de inte vill umgås med sina barnbarn?

Och med det sagt, att din mamma tycker en sån kommentar från honom är ok, säger det mesta....

Du har rätt i dina känslor. Att uttrycka sig så om sina barn och barnbarn är inte normalt.

Sen kan din mamma gråta och vara hysterisk hur mycket hon vill, du har verkligen inget att skämmas för.

[quote=80059144][quote-nick]Kjell2 skrev 2019-11-25 15:31:34 följande:[/quote-nick]Sluta sök någon form av bekräftelse, erkännande odyl från dina föräldrar. Sluta också ha en dröm att ni alla ska bli en stor lycklig storfamilj. Du lär bara bli mer besviken.

Du har man och fyra barn , lägg din energi där.

Fast ts fråga handlade ju var ju om hon handlat rätt eller fel med konfrontera. Tror nog hon vet vart energin ska i fortsättningen. Man får också sörja

Hela situationen var oerhört overklig och obehaglig. Jag kände verkligen min pappas avsky och min mammas besvikelse. Men det gör ont att inte få svar och jag anser själv att jag har rätt att få svar... men det kan jag nog glömma!

Jag tror att det kan vara viktigt att i lugn och ro ställa vissa frågor och komma med vissa kommentarer, om man tycker sig ha upplevt orättvisor mm, det kan kännas skönt att få göra det. Men, vänta dig inte den respons du vill ha, eller det avslut du tycker dig ha rätt till, om vissa personer svikit dig förut, lär de väl göra det igen. Låt det räcka med att du fått lätta ditt hjärta och gå sen vidare med viktigare saker, strunta i de som uppträtt sig illa och rikta dig mot framtiden och de som står dig nära.

Vad modig du är, var stolt över det!

Tyvärr är det bara så svårt med relationer ibland. Troligtvis ligger det en hel del dåligt samvete under ytan hos dina föräldrar. Något de säkert inte vill kännas vid. Därför denna helt orimliga reaktion med skrik och gråt. Precis så har min mamma också reagerat om jag Nån gång konfronterat henne. Det är som att det där illa dolda dåliga samvetet helt exploderar.

Din pappa verkar ju mer vara en sån person som inte känner normala känslor ens för sina barn och det är väl därför han hållt sig undan.

Din mamma har säker närt ett dåligt samvete hon inte vill kännas vid ända sen ni var små och din syster måste få all uppmärksamhet.

Tror tyvärr att det är svårt att kunna reda ut detta. Utan ditt val blir nog att antingen bryta kontakten eller acceptera situation. Viktigt är ju att du förstår att det inte har med dig att göra. Det är inte du som ska ändra dig. Men du kan ändra ditt sätt att se på situationen. Det kan hjälpa mycket.

Tack för ditt svar. 

Jag har så många blandade känslor. Går runt med ett konstant illamående över tankarna kring vad som verkligen skett, samtidigt som jag är lättad över att äntligen frågat. Men ändå känner jag mig än en gång som ett stort misslyckande. 

Just nu står vi inför massa födelsedagar inom familjen och sedan jul. Helst vill jag bara dra mig ut och meddela att vi inte kommer och ställer in kalas, men jag är splittrad!

Du kan anse att du har rätt att få svar men förvänta dig inget svar. Du ser vad det leder till. Sluta försöka få till en dröm kring familjerelationen som inte kommer ske inom överskådlig framtid.

Så länge kämpar och misslyckas med att få till din ouppnåeliga dröm kommer du må dåligt. Gör saker som får dig att må bra istället. Om det innebär inställda kalas och jul med bara man och barn så låt det bli så. Du kommer inte kunna förändra dina föräldrar.

Du har rätt och det har jag ju alltid vetat, att detdär mysiga mormor och morfar relationen kommer mina barn inte få. Men sorgen är stor men jag får väl fortsätta trycka undan den. Och mina frågor ställdes inte i tro el. hopp om att få uppfylla den drömmen. Så realistisk är jag, men svar hade jag hoppats på.

Sen vet jag inte vad som är rätt eller fel inför högtiderna. Min magkänsla säger, ställ in medans mitt samvete velar. 

Du kommer nog aldrig få ett svar, fortsätter du fråga eller förvänta dig något kommer samma sak upprepas.

Vad är det som gör att ditt samvetet velar. Någon orealistisk dröm om att få en fin släktjul? Att dina föräldrar blir besvikna på dig?

Du har man och fyra barn, det är din prio. Hur ska du agera för att de ska få en bra jul? Hur kan du agera för att du ska bli en bra mamma som har tid och ork för sina närmsta familj? 

Dina föräldrar har på något sätt straffat ut sig. Du får ta ett steg tillbaka, minska kontakten, se till att ni har det bra. Eventuell, men tveksamt, kommer de förstå att de inte kan bete sig hur som helst om de vill fortsätta träffa dig och barnbarnen.

Kommer du och dina barn dö eller fara illa om ni har lite kontakt med dig föräldrar. Kommer ni kanske må bättre om kontakten och umgänget minskar.

Du har stuckit hål på den luftballong av skuld, skam och offerroller som din ursprungsfamilj är.

Jag tror att din mamma har känt sig värdelös hela sitt liv och valt en man, din far, som bara bekräftat det. Din mamma tog på sig rollen av den ofelbara martyren, och denna får man ju inte bli arg på.

Din systers sjukdom har gjort att din mamma och din syster levt i en symbios, och jag kan gissa att din mamma behövde din syster minst lika mycket som omvänt. Sjukdomen behövdes också för att ingen av dem skulle behöva växa upp och stå på sina egna ben, då skulle luftslottet falla isär. Din syster har valt en man som är identisk med din far, borta mycket. Så din syster och mor kan fortsätta sin symbios.

Läs på Karpmans triangel. Det behövs tre aktörer.

Du är den fjärde aktören som faktiskt inte behövs för att förövare-offer-räddare dynamiken ska kunna fungera.

Det är den hårda sanningen.

Din far har dock rätt. I ditt ställe hade jag definitivt sökt upp en psykolog. Dock inte för att få dina föräldrar att ändra sig, utan för att ta av ögonbindeln av lögner från dina egna ögon och börja stå upp för dina egna behov, lära känna dem, tillåta dig att äga ditt eget liv utan att ge makten till dina föräldrar. Det är din egen smärta du vill att de kompenserar genom dina barn.

Många har gjort steget att bli fri från lögner och smärta, du är modig om du vågar träffa någon som kan hjälpa dig på vägen. Stort lycka till!

För att min åsikt är att man inte behöver umgås med folk bara för att man är släkt med dem. 
Antingen vill man vara med människor för att de tillför något eller så vill man inte. Och jag tänker inte tvinga mig eller mina barn på någon. 

Jag har två fantastiska söner och de har helt underbara vänner som fyller vårt hus med stoj, stim och skratt. Det ger mig mer energi än att gräma mig över varför mina egna föräldrar (och mina syskon) inte vill vara med oss. 
Jag har slösat tillräckligt med energi och tårar på att försöka klura ut varför, nu har jag kommit till ro med att det är så här och struntar i det. Orkar inte bli ledsen längre. Har ingen lust att bråka heller och riskera att vi tappar kontakten helt. 

Ok, jag ska svara på din fråga med. Du har all rätt att ställa frågan till dina föräldrar, du har rätt att få ett svar. Men hur rätt du har spelar egentligen ingen roll för vill de inte svara så kommer de inte svara.

Mitt råd till dig är att ställa in julen och sluta ta någon slags kontakta med dina föräldrar, på så sätt kommer antagligen umgänget minska ganska drastiskt om inte helt inom en snar framtid.

Du kommer sannolikt må bättre av att sluta påminnas om bristen på kapabilitet som dina föräldrar lider av och dina barn kommer slippa känna sig som andra klassens barn jämfört med sina kusiner.

Även om du inte är villig att skydda dig själv så bör du skydda dina barn, annars kommer de växa upp med exakt samma känslor och rädslor som du.

Jag håller med Kjell2, det bästa för dig är att inse att så här är det och förlika dig med det. Du får acceptera att så här ser verkligheten ut och den dröm och önskan du har om dina föräldrar kommer aldrig att infrias. 

Gå gärna och prata med någon om din sorg och dina känslor. Fokusera sen på din egen familj och goda vänner och låt dina föräldrar vara några personer i perifirin som inte kan påverka dig negativt. När du slutar förvänta dig något som helst av dem så försvinner deras makt över dig och de kan inte längra skada dig eller göra dig ledsen. 

Bra råd!