Kritisk och alltid negativ mormor
Markat skrev 2019-11-26 02:03:50 följande:
Just nu snurrar det i huvudet och jag kan inte sova. Jag gråter och har ångest men bör sova för barnen kommer snart väcka mig. Vill bara höra om andra är i en liknande situation? Hur hanterar ni det?
Jag är i en liknande situation, min mamma beter sig ungefär som din. Allting handlar om henne, alltid. Kan ta ett talande exempel:
Vi har förlorat ett barn. Efter begravningen sa mamma lite i förbigående att "det var en väldigt fin begravning", och sen satte hon igång att prata massor om hur jobbigt det var för henne att träffa min pappa, som hon inte sett på typ 10 år (då de skildes).
Den där negativiteten känner jag också igen. Som barn lärde jag mig att det var ingen idé att prata om högtflygande drömmar, som barn gärna gör. Drömde jag om något som hon inte ansåg realistiskt, sköt hon ner drömmen obarmhärtigt.
Hon behandlade mig och mina syskon som omväxlande "skrytbarn" och syndabockar, och gör så än idag. Gör vi något hon anser är dåligt, då får vi höra det (garanterat), gör vi något hon för en gångs skull anser är bra - är det naturligtvis hennes förtjänst.
När man lever nära en sån här person blir man medberoende, precis som den som lever nära en missbrukare. Man blir en del av det sjuka som personen håller på med. För min del gick det så långt att jag gifte mig med en man som var likadan som mamma.
Vad gäller mamma har jag lärt mig den hårda vägen att hon aldrig kommer bli den mamma jag hade önskat, en sån mamma jag ser att vissa andra har. En mamma det går att ringa till om vad som helst, en mamma som alltid finns där, en mamma som alltid är på min sida.
Även om det var en tuff insikt, var det också befriande. Jag får förhålla mig till den mamma jag faktiskt har, istället för den jag önskar att jag hade. Hon kommer inte ändra sig, hon kommer inte vara empatisk, hon kommer inte vara stöttande.
Jag har slutat kämpa, jag har gett upp. Hon är sån här och det är inget jag kan göra åt saken.
Därför behandlar jag henne som en ytligt bekant. Pratar om väder och vind, blir ALDRIG personlig. Bemöter hennes ständiga negativiteter med "jaha" eller "det var tråkigt att du tycker så" (inte för att jag lyssnar särskilt noga).
Och vet du, det funkar! Jag har henne på armlängds avstånd, så hon kommer inte åt mig.
Skulle man fråga henne, har hon inte märkt skillnad. Vi träffas ett par gånger i månaden fortfarande, pratar i telefon då och då (och så länge hon får prata oemotsagd, och jag hummar och "jaha":ar, är hon nöjd), så till det yttre har vi fortfarande en relation.
Nu blev det wall of text här, men jag hoppas du kan ta till dig något av mina erfarenheter.