Tidig 40-årskris eller bara vanliga äktenskapsproblem?

Hej och varning för långt inlägg..

Är 30+, levt ihop med maken i 7 år. Två småbarn och hela den karusellen. Han är en jättefin kille, snäll, omtänksam och en fantastisk pappa, och vi lever väl ett ganska jämställt förhållande, även om jag blivit den klassiska projektledaren som ständigt jobbar över. Han reser mycket i jobbet så jag är naturligt väldigt ofta själv hemma med allt ansvar. Han ägnar sig också mycket åt andra aktiviteter som tar mycket tid från det som skulle kunna läggas på oss. Han hänvisar till att det är såhär under småbarnsåren men jag börjar undra jag..

Vi har verkligen hamnat i ekorrhjulet, där äktenskapet går på rutin och man pratar nästan enbart logistik, mathandling och sovtider med varandra.. borta är gnistan och tyvärr också vad det verkar, sexlusten hos honom. Min sexlust är större och när jag tar initiativ nu är det som att han mest går med på det för min skull, alternativt pratar bort det med "för trött", "för sent", "känner mig krasslig" osv... jag börjar känna mig avvisad och inte så uppskattad, mest som en fin mamma och ytterst ansvarig för barnen för att få familjen att funka. Är medveten om att dessa första år med barn är de tuffaste och att bättre/lugnare tider så småningom kommer, men hur länge ska man vänta och till vilket pris? Till saken hör ju också att jag inte är kär eller så attraherad av just honom längre, men det kanske är vanligt? Tilläggas ska att jag försökt ta upp det här med suget, att ta sig tid till varandra, resorna i jobbet osv men han blir mest provocerad och tycker att jag gör saker till problem som inte finns..ibland känns det som att resorna kan vara en skön tillflykt för honom.. Annars kan vi prata om det mesta!

Hur funkar ni män som är i långa förhållanden, "tröttnar" ni efter några år, ska man liksom räkna med att hettan i samlivet svalnar när man varit ihop länge? Eller går det att hitta tillbaka till attraktionen? (Jag var i ett mångårigt förhållande innan detta också där killen mest kändes som en kompis till slut, vi hade inte sex sista två åren i princip). Jag börjar alltså tvivla på att jag funkar i ett långt monogamt förhållande för resten av livet...

Jag ses tydligen som väldigt vacker och får mycket uppmärksamhet från olika håll och på sistone märker jag att jag varit som gladast när jag blivit sedd och fått komplimanger från andra. Har aldrig varit otrogen mot maken, eller ens tänkt tanken, men börjar ju nu bli nyfiken på annat. Det är inte nödvändigtvis så att jag måste träffa någon ny, trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och längtar mest till att få vårda om och hitta tillbaka till mig själv. Jag hoppas liksom att livet är mer än detta enformiga ekorrhjul efter barn, och ser inte separationer som något misslyckande, utan rätt beslut om det gjorde parterna lyckligare och mer levnadsglada igen. Mycket hellre två nöjda föräldrar på varsitt håll än ett gnetande och i längden kanske bitterhet bara för att hålla ihop s.a.s.. I vilket fall har jag tänkt ge det minst ett år till för att ge honom en chans nu när han ska vara lite föräldraledig nästa år, och barnen bli lite större innan jag tar ett livsavgörande beslut.

Vill nog mest höra hur ni som är i liknande sits tänker om detta dilemma? Ni som valt att lämna förhållandet/äktenskapet- hur ser ni på det efteråt, hur blev det? Ni som valt att stanna, är ni lyckliga och hur hanterar ni liknande tankegångar om de dyker upp?

TACK ni som orkade läsa allt! <3