Varför skaffar sjuka människor biologiska barn?

Var går gränsen då? Räcker det med att en förälder har typ pollenallergi för att räknas som "primitiv och oansvarig" om denne förökar sig? Ska man ta hänsyn till grad av sjukdom och vem bestämmer då var gränsen går?

Var går gränsen då? Räcker det med att en förälder har typ pollenallergi för att räknas som "primitiv och oansvarig" om denne förökar sig? Ska man ta hänsyn till grad av sjukdom och vem bestämmer då var gränsen går?

Var går gränsen då? Räcker det med att en förälder har typ pollenallergi för att räknas som "primitiv och oansvarig" om denne förökar sig? Ska man ta hänsyn till grad av sjukdom och vem bestämmer då var gränsen går?

Jag håller med dig TS, det är fruktansvärt själviskt. Ibland hjälper till och med den offentliga vården till, när de inte kan göra barn själva. Jag tänker t.ex. på en familj jag känner, där pappan har cystisk fibros - en sjukdom som orsakar oerhört mycket lidande, begränsningar och kort livslängd. Han kunde inte avla barn p.g.a. sin sjukdom (något med att sekretet i sperman var felaktigt sammansatt). Dom fick hjälp med mikroinjektion och IVF (alltså att ta en spermie och föra den direkt in i ägget). På så sätt har de skaffat två barn.

Det borde samhället inte ha hjälpt till med! För även om barnen inte är sjuka, så bär de genen vidare. Och om de blir gravida med män som bär samma gen, så blir barnet sjukt. Det går att göra "genetisk analys" och ta reda på sådant innan man skaffar barn med någon - MEN. Alla graviditeter är inte planerade. Och i nästa generation är risken stor att hela frågan har glömts bort, och att de barnen inte kommer att göra genetisk analys med sina respektive partners.

Det är mycket bättre att sådana gener dör ut. Det är fruktansvärt själviskt att skaffa barn fast man vet att man bär på dem! (Och i familjen som jag talade om, så är pappan dessutom själv sjuk, vilket innebär massor av begränsningar för barnen, då allt kretsar kring pappans sjukdom...)  

Det är inte någon annans sak, utan alla gör som de cill. Men det känns som om folk med adhd skaffar stora familjer. Jag känner till 3 familjer med många barn 4-8 st) där föräldrarna och de flesta eller alla barnen har adhd. Det förekommer även andra diagnoser. De kan mycket väl vara lyckliga, men jag undrar lite om det verkligen är så. Man ser tydligt att föräldrarna inte orkar med. Är det symtomatiskt, själva bristen på insikt? Att man skaffar barn på impuls?

Gränsen skulle nog mer gå där det inte finns ett botemedel eller något bra lindrande, där det förmodade korta livet blir odrägligt med smärta, andningsdepression mm. Pollenallergi har var och varannan människa idag, vissa lindrig och vissa svårare, men nä, gränsen kommer nog inte att gå där. I så fall är mänskligheten ute på hal is.

Tja, du kan väl tänka dig att du sitter i limbo (slå upp det om du inte vet vad det är) och väntar på att födas till jorden. Och så får du frågan om vilken kropp du kan tänka dig att hoppa in i. Själv skulle jag acceptera en kropp med pollenallergi som bara ger lite hösnuva och kliande ögon en månad om året, men definitivt inte en med Cystisk Fibros eller det syndrom som barnen har i Aftonbladets artikel. Astma ligger någonstans däremellan. Skulle jag ständigt vara tvungen att ha med mig spray, och vara rädd att bli utan den och få ett anfall och kvävas - så avstår jag från att födas i den kroppen.