Forum Föräldraskap - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att inte vara kär i sin man?

    Ons 4 dec 2019 22:34 Läst 0 gånger Totalt 16 svar
    Anonym (Frufu­nderar­e)
    Visa endast
    Ons 4 dec 2019 22:34

    Jag är gift sedan flera år tillbaka med en man som är betydligt äldre än mig. Vi har barn tillsammans och vårat liv tillsammans har alltid fungerat bra.

    De senaste åren har det dock allting börjat på dö ut.

    Jag älskar honom och jag vet han älskar mig.

    MEN jag känner inte att jag är kär i honom. Jag vill inte pussas, kramas eller ha någon typ av sex, sedan rätt så länge tillbaka. Han har haft mycket med sitt jobb under lång tid och jag tror det var under den tiden som det försvann.

    Jag är otroligt bekväm ändå med livet men känner att jag saknar någon att ha kul med, skratta med, leva med någon som är positiv till saker,glad, intresserad av mig osv.. Han är raka motsatsen - både nu och har alltid varit.

    Men det är som att det är först nu jag börjar fråga mig själv: Vill jag leva med en människa som är såhär? Sällan glad, skrattar aldrig, jobb och andra saker är mer viktiga är mig och våra barn. (Känns det som)

    Samtidigt som jag fortfarande är ung och har länge kvar av livet och vill verkligen leva fullt ut men det är som att det stoppar mig.

    Jag skulle kunna skriva hur långt som helst.

    Men finns det någon som känt samma? Som är i samma sits? Vad gör man? Hade varit skönt att höra någon helt utomstående.

    (Ps vi har tidigare pratat med familjerådgivare etc, funkade bra i början men hamnar alltid tillbaka på samma plats)

  • Mattia­sk
    Visa endast
    Ons 4 dec 2019 22:47 #1 +1

    Hur gamla är ni å barnen?
    Trist när det händer men så kan det ju bli, kan gå åt två håll, det reder ut sig men kräver att båda parter vill eller så får man gå skilda vägar.

  • Anonym (Jag oxå)
    Visa endast
    Ons 4 dec 2019 23:06 #2

    Hej jag är i Liknande situation min man är högt uppsatt chef och har genom åren prioriterat karriär väldigt mycket mer än mig. Vi hsr två barn 9 & 13 och nu har jag fått en skjuts i min karriär och börjat se världen Med andra ögon. Frågar mig oxå varför jag varje natt går p lägger mig ensam , varje kväll sitter själv i soffan medan han sitter uppe i sitt rum och kollar på sina serier . Är besviken på vardagen med honom.. utåt sett är vi perfekta paret (båda chefer) med bra ekonomi men han är inte nöjd pga sexbristen o jag är inte nöjd med tråkigheten mellan oss. Vi har haft många djupa kriser som alltid slutar med att vi ändå vill prova igen men nu vet jsg Inte ... varför skulle det bli bättre helt plötsligt ? Samtidigt är det svårt med barn och eventuell separation ... så svårt !! Vet vad du känner ..

  • Anonym (skild­)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 10:38 #3

    Jag levde så i många år innan jag äntligen gav upp. Man lever bara en gång och jag kände inte att jag ville fortsätta kasta bort mina bästa år med en man som hellre klippte gräset än umgicks med mig.

    Det är ju svårt när man har barn, vi har tre, och när vi skilde oss passade han på att flytta 25 mil bort och lämna mig som ensamstående mamma 100% av tiden. Trots det har jag nu hittat en fantastisk man som älskar att prata och kramas (fortfarande efter en längre tid - inte bara som nyförälskad ska påpekas) och som ger mig det jag behöver. Nu fattar jag inte att jag stod ut så länge.

    När man är i det tycker man att det är bekvämt, och det kan det ju vara, men man är inte lycklig, och långsamt dör liksom livsglädjen och allt blir bara tråkigt. Människor går inte att ändra på, det är en sak om det har varit annorlunda tidigare i relationen, men om relationen alltid varit så här skulle jag säga att det är dödfött att försöka ändra på. 
     

  • Anonym (A)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 12:02 #4
    Mattiask skrev 2019-12-04 22:47:53 följande:

    Hur gamla är ni å barnen?
    Trist när det händer men så kan det ju bli, kan gå åt två håll, det reder ut sig men kräver att båda parter vill eller så får man gå skilda vägar.


    Håller med
  • Anonym (Frufu­nderar­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 12:10 #5
    Anonym (Jag oxå) skrev 2019-12-04 23:06:49 följande:

    Hej jag är i Liknande situation min man är högt uppsatt chef och har genom åren prioriterat karriär väldigt mycket mer än mig. Vi hsr två barn 9 & 13 och nu har jag fått en skjuts i min karriär och börjat se världen Med andra ögon. Frågar mig oxå varför jag varje natt går p lägger mig ensam , varje kväll sitter själv i soffan medan han sitter uppe i sitt rum och kollar på sina serier . Är besviken på vardagen med honom.. utåt sett är vi perfekta paret (båda chefer) med bra ekonomi men han är inte nöjd pga sexbristen o jag är inte nöjd med tråkigheten mellan oss. Vi har haft många djupa kriser som alltid slutar med att vi ändå vill prova igen men nu vet jsg Inte ... varför skulle det bli bättre helt plötsligt ? Samtidigt är det svårt med barn och eventuell separation ... så svårt !! Vet vad du känner ..


    Detta inlägg hade jag kunnat skriva. Precis på pricken hur det är! 
    Även om det är tragiskt så känns det skönt (förlåt om jag säger det) att jag inte är ensam om att ha det så, då jag många runomkring som alltid verkar ha det så bra. Men jag vet att det inte alls behöver vara så egentligen.
    Jag tänker emellanåt också om det bara är jag som kräver för mycket... Det kanske är såhär det ska vara? Men någonstans inom mig känner jag ändå att jag borde få vara lyckligare, gladare och ha mycket roligare och mer kärleksfullt än såhär.
    Jag hoppas du också får det!
  • Anonym (Frufu­nderar­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 12:10 #6
    Anonym (Jag oxå) skrev 2019-12-04 23:06:49 följande:

    Hej jag är i Liknande situation min man är högt uppsatt chef och har genom åren prioriterat karriär väldigt mycket mer än mig. Vi hsr två barn 9 & 13 och nu har jag fått en skjuts i min karriär och börjat se världen Med andra ögon. Frågar mig oxå varför jag varje natt går p lägger mig ensam , varje kväll sitter själv i soffan medan han sitter uppe i sitt rum och kollar på sina serier . Är besviken på vardagen med honom.. utåt sett är vi perfekta paret (båda chefer) med bra ekonomi men han är inte nöjd pga sexbristen o jag är inte nöjd med tråkigheten mellan oss. Vi har haft många djupa kriser som alltid slutar med att vi ändå vill prova igen men nu vet jsg Inte ... varför skulle det bli bättre helt plötsligt ? Samtidigt är det svårt med barn och eventuell separation ... så svårt !! Vet vad du känner ..


    Detta inlägg hade jag kunnat skriva. Precis på pricken hur det är! 
    Även om det är tragiskt så känns det skönt (förlåt om jag säger det) att jag inte är ensam om att ha det så, då jag många runomkring som alltid verkar ha det så bra. Men jag vet att det inte alls behöver vara så egentligen.
    Jag tänker emellanåt också om det bara är jag som kräver för mycket... Det kanske är såhär det ska vara? Men någonstans inom mig känner jag ändå att jag borde få vara lyckligare, gladare och ha mycket roligare och mer kärleksfullt än såhär.
    Jag hoppas du också får det!
  • Anonym (Frufu­nderar­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 12:11 #7
    Anonym (Jag oxå) skrev 2019-12-04 23:06:49 följande:

    Hej jag är i Liknande situation min man är högt uppsatt chef och har genom åren prioriterat karriär väldigt mycket mer än mig. Vi hsr två barn 9 & 13 och nu har jag fått en skjuts i min karriär och börjat se världen Med andra ögon. Frågar mig oxå varför jag varje natt går p lägger mig ensam , varje kväll sitter själv i soffan medan han sitter uppe i sitt rum och kollar på sina serier . Är besviken på vardagen med honom.. utåt sett är vi perfekta paret (båda chefer) med bra ekonomi men han är inte nöjd pga sexbristen o jag är inte nöjd med tråkigheten mellan oss. Vi har haft många djupa kriser som alltid slutar med att vi ändå vill prova igen men nu vet jsg Inte ... varför skulle det bli bättre helt plötsligt ? Samtidigt är det svårt med barn och eventuell separation ... så svårt !! Vet vad du känner ..


    Detta inlägg hade jag kunnat skriva. Precis på pricken hur det är! 
    Även om det är tragiskt så känns det skönt (förlåt om jag säger det) att jag inte är ensam om att ha det så, då jag många runomkring som alltid verkar ha det så bra. Men jag vet att det inte alls behöver vara så egentligen.
    Jag tänker emellanåt också om det bara är jag som kräver för mycket... Det kanske är såhär det ska vara? Men någonstans inom mig känner jag ändå att jag borde få vara lyckligare, gladare och ha mycket roligare och mer kärleksfullt än såhär.
    Jag hoppas du också får det!
  • Anonym (Frufu­nderar­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 12:19 #8
    Anonym (skild) skrev 2019-12-05 10:38:54 följande:

    Jag levde så i många år innan jag äntligen gav upp. Man lever bara en gång och jag kände inte att jag ville fortsätta kasta bort mina bästa år med en man som hellre klippte gräset än umgicks med mig.

    Det är ju svårt när man har barn, vi har tre, och när vi skilde oss passade han på att flytta 25 mil bort och lämna mig som ensamstående mamma 100% av tiden. Trots det har jag nu hittat en fantastisk man som älskar att prata och kramas (fortfarande efter en längre tid - inte bara som nyförälskad ska påpekas) och som ger mig det jag behöver. Nu fattar jag inte att jag stod ut så länge.

    När man är i det tycker man att det är bekvämt, och det kan det ju vara, men man är inte lycklig, och långsamt dör liksom livsglädjen och allt blir bara tråkigt. Människor går inte att ändra på, det är en sak om det har varit annorlunda tidigare i relationen, men om relationen alltid varit så här skulle jag säga att det är dödfött att försöka ändra på. 
     


    Okej. Ne du ser väl saker och ting från en annan vinkel nu. Nu när du lever med någon som älskar dig och älskar att vara med dig. Prioriterar dig och inte gräsmattan.. eller jobb. Glad att det blev bra för dig tillsut.

    Men det är precis som du skriver, allting dör ut.. Jag har ingen lust till någonting längre.. Inte något av det jag tidigare tyckt varit kul. Även om jag skulle kunna åka iväg på kvällar till vänner, för att träna, shoppa eller diverse om jag meddelar min man det innan så han kan stanna hemma (?) 

    Ska poängtera att då jag väl ta mig iväg ut på kvällar/helger och han är ensam hemma med barnen så kan han vara på dåligt humör både innan och framförallt efter jag kommit hem då han kan känna att "det blev ingenting gjort ikväll", och så går han och lägger sig direkt.. Om han inte sover på soffan redan.
    Så då får jag dåligt samvete ibland vilket också gör att jag ibland är hemma för den skullen också.

    Vill säga också att jag är just över 30 så jag tycker det är kul att gå ut och ta en drink, dansa och träffa mina vänner.. Han tycker inte alls om sådant.
  • Anonym (Jag oxå)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 14:17 #9
    Anonym (Frufunderare) skrev 2019-12-05 12:11:05 följande:

    Detta inlägg hade jag kunnat skriva. Precis på pricken hur det är! 

    Även om det är tragiskt så känns det skönt (förlåt om jag säger det) att jag inte är ensam om att ha det så, då jag många runomkring som alltid verkar ha det så bra. Men jag vet att det inte alls behöver vara så egentligen.

    Jag tänker emellanåt också om det bara är jag som kräver för mycket... Det kanske är såhär det ska vara? Men någonstans inom mig känner jag ändå att jag borde få vara lyckligare, gladare och ha mycket roligare och mer kärleksfullt än såhär.

    Jag hoppas du också får det!


    Hej ???? det är som du säger lite skönt att det finns fler som förstår vad man menar . Ja ibland tycker jag oxå att jag kanske kräver för mycket varför kan jag inte bara vara nöjd ?? Men det kväver mig den hör känslan av tråkig stämning hemma ... samtidigt som jag vet att han är missnöjd med vårt sexliv !! Då blir det även lite agg mot honom . Jag är en utåtriktad person med ett stort nätverk runt mig och väldigt omtyckt ( utan att låta kaxig) och det är knäckande för mig att hemma så har jag ingen annan glädje än mina barn och mitt hus .. min man ? Vi är på olika våglängd känns det som !! Samtidigt är jag livrädd att bryta upp familjen o barnens trygghet .. har du oxå barn ? Känns tröstlöst ..
  • Anonym (Jag oxå)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 14:18 #10

    Jag vet inte var Alla frågetecken kom ifrån !

  • Anonym (Frufu­nderar­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 15:19 #11
    Anonym (Jag oxå) skrev 2019-12-05 14:17:21 följande:

    Hej ???? det är som du säger lite skönt att det finns fler som förstår vad man menar . Ja ibland tycker jag oxå att jag kanske kräver för mycket varför kan jag inte bara vara nöjd ?? Men det kväver mig den hör känslan av tråkig stämning hemma ... samtidigt som jag vet att han är missnöjd med vårt sexliv !! Då blir det även lite agg mot honom . Jag är en utåtriktad person med ett stort nätverk runt mig och väldigt omtyckt ( utan att låta kaxig) och det är knäckande för mig att hemma så har jag ingen annan glädje än mina barn och mitt hus .. min man ? Vi är på olika våglängd känns det som !! Samtidigt är jag livrädd att bryta upp familjen o barnens trygghet .. har du oxå barn ? Känns tröstlöst ..


    Ne och jag råkade skicka flera exakt likadana svar ?? :)

    Alltså vi är fasiken i exakt samma sits känns det som!! Allt du skriver stämmer såå bra in på mig och min och min mans liv.. om sexlust, agget du känner då, hur du har det hemma, ditt nätverk.. Jag förstår dig till hundra procent!

    Den känslan av att ?varför kan jag bara inte va nöjd?? är konstant.

    Jag är som du, rädd att bryta upp familjen för barnen skull (vi har två) och tanken jag ska vara utan dem knäcker mig i tanken, helst då det är jag som är med dem 90% av tiden.

    Ett annat problem jag har, som egentligen inte är mitt, men de är att jag har som du rätt stort nätverk av familj och vänner. Men min man har i princip ingen familj eller vänner. Vännerna han har är genom mig. Så det känns som att skulle jag lämna så skulle jag lämna honom alldeles ensam i världen. Jag vet som sagt det är inte mitt problem, men jag får ändå ångest av den tanken. Min familj älskar honom, men de ser också bara de fina egenskaperna.

    Har din man många omkring sig som han skulle kunna få stöd av i jobbig tid?
  • Anonym (Jag oxå)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 16:35 #12

    Samma här! Det är jag som är den nätverkande typen hos oss alla vänner vi har är från min sida och min familj är mycket närmare än hans sida... vi har väldigt lika situation du och jag såhär långt kan jag säga.. jag blev medlem igår bara här på FL och kände igen mig i din tråd direkt. Men hur gamla är era barn ? Jag är äldre än dig (43) känns oxå tungt att bli singel då ... efter så många år tillsammans. Vad tusan gör man, vad är rätt , kommer ett nånsin till mig ??

  • Anonym (Frufu­nderar­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 17:30 #13
    Anonym (Jag oxå) skrev 2019-12-05 16:35:18 följande:

    Samma här! Det är jag som är den nätverkande typen hos oss alla vänner vi har är från min sida och min familj är mycket närmare än hans sida... vi har väldigt lika situation du och jag såhär långt kan jag säga.. jag blev medlem igår bara här på FL och kände igen mig i din tråd direkt. Men hur gamla är era barn ? Jag är äldre än dig (43) känns oxå tungt att bli singel då ... efter så många år tillsammans. Vad tusan gör man, vad är rätt , kommer ett nånsin till mig ??


    Ja vi verkar ha det! Våra barn är 7 och 8, hur gamla är er? Jag själv är 32.

    Jag förstår det inte känns roligt att vara singel, men samtidigt så tänker jag att som det är nu vore det nästan bättre. Jag tror jag skulle få en frihetskänsla på något vis, inte känna mig så instängd och låst som jag gör nu, om du förstår hur jag menar.

    Problemet är ju det, hur vet man? Ett alternativ jag tänkt är att separera, vara ifrån varandra ett tag? för att jag ska kunna hitta tillbaka till mig själv men även att han kanske får tid att reflektera över saker, och om han vill leva såhär. Inte bryta direkt utan samtidigt ge det en chans fast på varsitt håll på något sätt.. Ja jag vet inte...
  • Anonym (Jag oxå)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 17:51 #14

    Våra är 9 och 13 så lite större! Vi har faktiskt redan pratat om att det kanske är så att vi ska separera för att se om dt kanske ger något svar . Men just nu tar vi inga beslut för vi har varit i en stor kris avseende vårt ena barn oxh det har omöjligt skilt oss ännu mer åt ä, tycker oxå det är märkligt att vi inte kan stötta varandra i en sån tung situation . Eller jag känner inget stöd hos honom utan får gå och prata av mig hos psykologen. (Hans sätt att hantera det är att avskärma sig och jobba extra) Har ni pratat om separation?

  • Anonym (Lo)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 19:24 #15
    Anonym (skild) skrev 2019-12-05 10:38:54 följande:

    Jag levde så i många år innan jag äntligen gav upp. Man lever bara en gång och jag kände inte att jag ville fortsätta kasta bort mina bästa år med en man som hellre klippte gräset än umgicks med mig.

    Det är ju svårt när man har barn, vi har tre, och när vi skilde oss passade han på att flytta 25 mil bort och lämna mig som ensamstående mamma 100% av tiden. Trots det har jag nu hittat en fantastisk man som älskar att prata och kramas (fortfarande efter en längre tid - inte bara som nyförälskad ska påpekas) och som ger mig det jag behöver. Nu fattar jag inte att jag stod ut så länge.

    När man är i det tycker man att det är bekvämt, och det kan det ju vara, men man är inte lycklig, och långsamt dör liksom livsglädjen och allt blir bara tråkigt. Människor går inte att ändra på, det är en sak om det har varit annorlunda tidigare i relationen, men om relationen alltid varit så här skulle jag säga att det är dödfött att försöka ändra på. 

     


    Din berättelse ger mig hopp. Är själv en nyskild heltidsmamma som oroar mig för hur jag ska hitta någon ny. Tänker ju att jag dels aldrig har någon tid och möjlighet att vara vuxen/dejta när jag har barnen på heltid, och undrar också vilken man som skulle vilja ge sig in i en relation med mig när jag just har barnen på heltid. Vet inte ens hur man gör när man ger sig in i en relation med så stort bagage?
  • Anonym (Lo)
    Visa endast
    Tor 5 dec 2019 19:24 #16
    Anonym (skild) skrev 2019-12-05 10:38:54 följande:

    Jag levde så i många år innan jag äntligen gav upp. Man lever bara en gång och jag kände inte att jag ville fortsätta kasta bort mina bästa år med en man som hellre klippte gräset än umgicks med mig.

    Det är ju svårt när man har barn, vi har tre, och när vi skilde oss passade han på att flytta 25 mil bort och lämna mig som ensamstående mamma 100% av tiden. Trots det har jag nu hittat en fantastisk man som älskar att prata och kramas (fortfarande efter en längre tid - inte bara som nyförälskad ska påpekas) och som ger mig det jag behöver. Nu fattar jag inte att jag stod ut så länge.

    När man är i det tycker man att det är bekvämt, och det kan det ju vara, men man är inte lycklig, och långsamt dör liksom livsglädjen och allt blir bara tråkigt. Människor går inte att ändra på, det är en sak om det har varit annorlunda tidigare i relationen, men om relationen alltid varit så här skulle jag säga att det är dödfött att försöka ändra på. 

     


    Din berättelse ger mig hopp. Är själv en nyskild heltidsmamma som oroar mig för hur jag ska hitta någon ny. Tänker ju att jag dels aldrig har någon tid och möjlighet att vara vuxen/dejta när jag har barnen på heltid, och undrar också vilken man som skulle vilja ge sig in i en relation med mig när jag just har barnen på heltid. Vet inte ens hur man gör när man ger sig in i en relation med så stort bagage?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll