Han tycker att jag ska vara tacksam för delat ansvar hemma/barn.

Jag har barn med en riktigt bra man och fantastiskt pappa. En sån där som utan ett knyst och med självklarhet delar hem, hushåll och barn. Vi har på så många sätt ett väl utarbetat arbetssätt där vi ser till varandras behov, bjuder till och tänker på varandra som partners och familj. Vi hade sjukt barn i förra veckan och trots att det egentligen var "min tur" att vabba var det självklart för min man att lämna jobbet och åka hem efter halva dagen så att jag kunde åka in på ett, för mig väldigt viktigt möte. Vi hjälper varandra helt enkelt.

För snart ett år sen började min man på ett nytt uppdrag. Han är egen konsult och inhyrd hos företaget. Där jobbar en hel del högpresterande män och kvinnor, som förvisso också de är högpresterande, men på lägre positioner. På hans arbetsplats ses det lite märkligt att han lämnar jobbet på eftermiddagen för att hämta barn, att han jobbar hemifrån med sjuka barn eller att han är helt ledig när förskolan är stängd. Och inte minst att han byter av mig hemma för att också jag har något viktigt att göra.

Nu har min man börjat berätta om hur kollegor gör och tycker ganska ofta att jag ska vara TACKSAM för att han gör som han gör. Han berättar om VD:n som minsann aldrig hämtat eller varit hemma vid VAB, om den kvinnliga kollegan som alltid fått vabba för att hennes man vägrat och om manliga kollegor som inte varit föräldralediga en dag. Och han tycker, även om han fortfarande delar ansvaret, att jag ska vara tacksam.

Det är inte så att han, efter en tjänsteresa, faller ner på knä och tackar mig ödmjukt för att jag tagit hand om hem och barn medan han varit borta. Han kräver så klart inte det av mig heller, men jag förväntas tycka att han är himla speciell och duktig. Jag brukar meddela att jag aldrig skulle ha levt, eller än mindre skaffat barn med de kollegor han räknar upp, men det verkar inte gå in.

Jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det här. Jag blir bara mer och mer irriterad på denna satans tacksamhet som jag ska känna inför min fantastiske man, som ärligt talat bara gör det jag tycker förväntas av en partner och medförälder. Hur ska jag få honom att förstå det?

Jag har barn med en riktigt bra man och fantastiskt pappa. En sån där som utan ett knyst och med självklarhet delar hem, hushåll och barn. Vi har på så många sätt ett väl utarbetat arbetssätt där vi ser till varandras behov, bjuder till och tänker på varandra som partners och familj. Vi hade sjukt barn i förra veckan och trots att det egentligen var "min tur" att vabba var det självklart för min man att lämna jobbet och åka hem efter halva dagen så att jag kunde åka in på ett, för mig väldigt viktigt möte. Vi hjälper varandra helt enkelt.

För snart ett år sen började min man på ett nytt uppdrag. Han är egen konsult och inhyrd hos företaget. Där jobbar en hel del högpresterande män och kvinnor, som förvisso också de är högpresterande, men på lägre positioner. På hans arbetsplats ses det lite märkligt att han lämnar jobbet på eftermiddagen för att hämta barn, att han jobbar hemifrån med sjuka barn eller att han är helt ledig när förskolan är stängd. Och inte minst att han byter av mig hemma för att också jag har något viktigt att göra.

Nu har min man börjat berätta om hur kollegor gör och tycker ganska ofta att jag ska vara TACKSAM för att han gör som han gör. Han berättar om VD:n som minsann aldrig hämtat eller varit hemma vid VAB, om den kvinnliga kollegan som alltid fått vabba för att hennes man vägrat och om manliga kollegor som inte varit föräldralediga en dag. Och han tycker, även om han fortfarande delar ansvaret, att jag ska vara tacksam.

Det är inte så att han, efter en tjänsteresa, faller ner på knä och tackar mig ödmjukt för att jag tagit hand om hem och barn medan han varit borta. Han kräver så klart inte det av mig heller, men jag förväntas tycka att han är himla speciell och duktig. Jag brukar meddela att jag aldrig skulle ha levt, eller än mindre skaffat barn med de kollegor han räknar upp, men det verkar inte gå in.

Jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det här. Jag blir bara mer och mer irriterad på denna satans tacksamhet som jag ska känna inför min fantastiske man, som ärligt talat bara gör det jag tycker förväntas av en partner och medförälder. Hur ska jag få honom att förstå det?

Det är inget problem i den mening att det skapar merarbete för mig. Däremot är det otroligt irriterande och det har blivit mer och mer av den varan. Jag råkar vara väldigt intresserad av matlagning och lagar oftast mat. Aldrig har han uttryckt tacksamhet över att slippa det. Däremot ska jag känna tacksamhet för att han diskar efter mig (tillspetsat, men ni förstår kanske)

Var smartare. Var tacksam och berätta regelbundet och ärligt att ni två lever i en relation där ni hjälps åt. Det är faktiskt något att vara tacksam för.

Vilka behov har din man som inte är tillfredsställda och som han visar upp när han drar igång snacket om tacksamhet?

Har han behov av att vara en i gänget? Känner han att han vill mer i karriären? Vad är det som ligger därunder?

Jag tror att han njuter av att få lite uppmärksamhet. Kvinnorna på jobbet tycker ju att han är en toppenkarl och männen är också lite "imponerade". Han är totalt ointresserad av karriär, det är gjort för länge sen.

Jag brukar uttrycka att jag är väldigt nöjd med vårt samarbete och att det är en fröjd att vara förälder tillsammans med honom. Senast förra vecka, men kräksjukt barn, berättade att jag tyckte att vi hade en grymt bra lagarbete på natten barnet kräkts ner hela sig, sängen och en halv vägg. Han höll med. Tydligen ska jag visa mer. När ska han visa mig?