• Anonym (R)
    Thu 5 Dec 2019 23:37
    132 visningar
    20 svar
    20
    132

    Vad gör jag???

    Hej!

    Behöver hjälp. Är sambo och har tre barn 2, 4 & 5 år. Vi har varit lyckliga tillsammans i 8 år men nu håller allt på att gå åt helvete. Jag har ställt till det genom att ha jobbat mycket och inte varit där för henne, tagit henne för given. Hon har nu träffat någon. De träffades på jobbet och hon säger att de aldrig har gjort något, men hon har haft kontakt med honom bakom min rygg. Hon säger att hon har fått nån sorts känslor för honom och att hon inte vet om hon vill fortsätta vår relation.

    Jag är naturligtvis sårad samtidigt som jag förstår att det nog är mitt fel att hon träffat någon annan.

    Jag älskar henne och vill inte separera, men jag undrar vad ni tror, är det kört, eller kan man reparera detta?

    Några tips för hur jag ska göra/vara för jag vet inte vad jag ska ta mig till!

    //

    R

  • Svar på tråden Vad gör jag???
  • Fri 6 Dec 2019 00:08
    #1

    Slutar jobba så mycket.

    Föreslår och bokar in familjerådgivning så ni får hjälp att kommunicera med varandra.

    I och med att hon inte verkar ha bestämt sig finns det ju en chans att hon vill stanna med dig.

  • Anonym (R) Trådstartaren
    Fri 6 Dec 2019 00:32
    #2

    Givetvis har jag börjat se över mina prioriteringar men man kan ju inte heller bara säga upp sig. Räkningarna betalar ju inte sig själv... Har föreslagit parterapi, men det vill hon inte.

  • Fri 6 Dec 2019 06:02
    #3

    Du menar att DU har varit lycklig. Hon har uppenbarligen inte varit det.

    Min erfarenhet av separationer är att kvinnan kämpat länge för att få mannen att förstå men ingen förändring har skett. Sen når kvinnan slutpunkten, begär skilsmässa eller träffar nån annan. Då först vaknar mannen men då har tåget redan gått.

  • Fri 6 Dec 2019 06:07
    #4

    Nästa grej som brukar hända är att barnen som också blivit försummade av pappan och har mycket starkare anknytning till mamma inte alls har lust att bo varannan vecka utan mamma i närheten och mår dåligt över att tvingas då den förut frånvarande pappan plötsligt får för sig att han har RÄTT till barnen. Infekterade vårdnadstvister utbryter, små barn tvingas att flytta fram och tillbaks trots att de mår dåligt av det, sedan när de blir tillräckligt stora för att inte länge kunna tvingas så vill de inte träffa pappa alls istället utav många år av tvång.

  • Anonym (.)
    Fri 6 Dec 2019 07:48
    #5
    Anonym (R) skrev 2019-12-06 00:32:58 följande:

    Givetvis har jag börjat se över mina prioriteringar men man kan ju inte heller bara säga upp sig. Räkningarna betalar ju inte sig själv... Har föreslagit parterapi, men det vill hon inte.


    Man får val hoppas att din blivande ex också betalar räkningar. ?Drottningen? uttrycker sig hårt, men inte sällan blir det precis som hon skriver. Men det finns par som klarar att ta sig vidare även om det är mindre vanligt om en relation förfallit så långt att man börjar intressera sig för andra.

    Försök få till parterapi. Även om ni går isär kan det vara till stor hjälp för att separationen och dialogen kring barnen ska bli så bra som möjligt.
  • Anonym (X)
    Fri 6 Dec 2019 08:08
    #6

    Du kan jobba "normala" timmar, och hon bidrar väl också till räkningarna?


    Dålig ursäkt.


    Anonym (R) skrev 2019-12-06 00:32:58 följande:

    Givetvis har jag börjat se över mina prioriteringar men man kan ju inte heller bara säga upp sig. Räkningarna betalar ju inte sig själv... Har föreslagit parterapi, men det vill hon inte.


  • Anonym (nej)
    Fri 6 Dec 2019 08:22
    #7

    Hon låter inte som något att ha kvar, en sådan som är otrogen och sedan skyller på att det var ditt fel för att du jobbade.

  • Anonym (M)
    Fri 6 Dec 2019 20:19
    #8
    Drottningen1970 skrev 2019-12-06 06:07:56 följande:

    Nästa grej som brukar hända är att barnen som också blivit försummade av pappan och har mycket starkare anknytning till mamma inte alls har lust att bo varannan vecka utan mamma i närheten och mår dåligt över att tvingas då den förut frånvarande pappan plötsligt får för sig att han har RÄTT till barnen. Infekterade vårdnadstvister utbryter, små barn tvingas att flytta fram och tillbaks trots att de mår dåligt av det, sedan när de blir tillräckligt stora för att inte länge kunna tvingas så vill de inte träffa pappa alls istället utav många år av tvång.


    Word. Precis vad vi går igenom nu. Den sårade mannen med det stora egot som kräver sin rätt till något han tidigare aldrig velat ha.
  • Anonym (M)
    Fri 6 Dec 2019 20:19
    #9
    Drottningen1970 skrev 2019-12-06 06:07:56 följande:

    Nästa grej som brukar hända är att barnen som också blivit försummade av pappan och har mycket starkare anknytning till mamma inte alls har lust att bo varannan vecka utan mamma i närheten och mår dåligt över att tvingas då den förut frånvarande pappan plötsligt får för sig att han har RÄTT till barnen. Infekterade vårdnadstvister utbryter, små barn tvingas att flytta fram och tillbaks trots att de mår dåligt av det, sedan när de blir tillräckligt stora för att inte länge kunna tvingas så vill de inte träffa pappa alls istället utav många år av tvång.


    Word. Precis vad vi går igenom nu. Den sårade mannen med det stora egot som kräver sin rätt till något han tidigare aldrig velat ha.
  • Anonym (Jo)
    Sat 7 Dec 2019 00:28
    #10
    Drottningen1970 skrev 2019-12-06 06:02:53 följande:

    Du menar att DU har varit lycklig. Hon har uppenbarligen inte varit det.

    Min erfarenhet av separationer är att kvinnan kämpat länge för att få mannen att förstå men ingen förändring har skett. Sen når kvinnan slutpunkten, begär skilsmässa eller träffar nån annan. Då först vaknar mannen men då har tåget redan gått.


    Precis. ofta är detta förklaringen varför kvinnor lämnar. Enklare går inte att förklara :)
  • Anonym (A)
    Sat 7 Dec 2019 16:04
    #11
    Drottningen1970 skrev 2019-12-06 06:02:53 följande:
    Du menar att DU har varit lycklig. Hon har uppenbarligen inte varit det.
    Min erfarenhet av separationer är att kvinnan kämpat länge för att få mannen att förstå men ingen förändring har skett. Sen når kvinnan slutpunkten, begär skilsmässa eller träffar nån annan. Då först vaknar mannen men då har tåget redan gått.
    Håller med
  • Anonym (R) Trådstartaren
    Sun 8 Dec 2019 09:30
    #12
    Anonym (M) skrev 2019-12-06 20:19:43 följande:

    Word. Precis vad vi går igenom nu. Den sårade mannen med det stora egot som kräver sin rätt till något han tidigare aldrig velat ha.


    En förenkling som utgår från att män är skithögar utan känslor... Så simpelt är det inte. Krav från omvärden gör ibland att man måste prestera, man ska ha en bra karriär, åka utomlands, ha fin bil, vara lyckad på alla jävla sätt. Nånstans i det där räcker man inte till, och man märker inte själv vad som händer, inte för att man är en skit och inte för att man inte älskar sin partner utan för att hjulen bara snurrar fortare och fortare och man förlorar kontakten med sig själv och allt runtomkring. Så har det varit för mig. Jag önskar att jag hade förstått detta tidigare. Uppvaknandet kom när jag fick reda på den andre. Först då kunde jag se mig själv från ett annat perspektiv, för att jag blev tvingad att göra det. Jag tror inte vi reder ut detta, och även om det gör fruktansvärt ont så är det ok. Jag vill att hon ska vara lycklig, även om det innebär att hon inte är med mig. Jag gjorde valen som ledde fram till detta även om jag inte förstod det då, och jag får helt enkelr acceptera konsekvenserna.

    Jag önskar bara att vi män var lite bättre på att prata om sånt här, tror att många hamnat i samma sits och precis som jag inte förstår...
  • Anonym (nej)
    Sun 8 Dec 2019 10:35
    #13
    Anonym (R) skrev 2019-12-08 09:30:50 följande:
    En förenkling som utgår från att män är skithögar utan känslor... Så simpelt är det inte. Krav från omvärden gör ibland att man måste prestera, man ska ha en bra karriär, åka utomlands, ha fin bil, vara lyckad på alla jävla sätt. Nånstans i det där räcker man inte till, och man märker inte själv vad som händer, inte för att man är en skit och inte för att man inte älskar sin partner utan för att hjulen bara snurrar fortare och fortare och man förlorar kontakten med sig själv och allt runtomkring. Så har det varit för mig. Jag önskar att jag hade förstått detta tidigare. Uppvaknandet kom när jag fick reda på den andre. Först då kunde jag se mig själv från ett annat perspektiv, för att jag blev tvingad att göra det. Jag tror inte vi reder ut detta, och även om det gör fruktansvärt ont så är det ok. Jag vill att hon ska vara lycklig, även om det innebär att hon inte är med mig. Jag gjorde valen som ledde fram till detta även om jag inte förstod det då, och jag får helt enkelr acceptera konsekvenserna.

    Jag önskar bara att vi män var lite bättre på att prata om sånt här, tror att många hamnat i samma sits och precis som jag inte förstår...
    vad då för krav från omvärlden? det är ingen som kräver att man ska åka utomlands och allt annat du radar upp, vilket sjukt ytligt tänk, lev som du själv vill istället. Livet är inte som på instagram.
  • Anonym (M)
    Sun 8 Dec 2019 10:51
    #14
    Anonym (R) skrev 2019-12-08 09:30:50 följande:

    En förenkling som utgår från att män är skithögar utan känslor... Så simpelt är det inte. Krav från omvärden gör ibland att man måste prestera, man ska ha en bra karriär, åka utomlands, ha fin bil, vara lyckad på alla jävla sätt. Nånstans i det där räcker man inte till, och man märker inte själv vad som händer, inte för att man är en skit och inte för att man inte älskar sin partner utan för att hjulen bara snurrar fortare och fortare och man förlorar kontakten med sig själv och allt runtomkring. Så har det varit för mig. Jag önskar att jag hade förstått detta tidigare. Uppvaknandet kom när jag fick reda på den andre. Först då kunde jag se mig själv från ett annat perspektiv, för att jag blev tvingad att göra det. Jag tror inte vi reder ut detta, och även om det gör fruktansvärt ont så är det ok. Jag vill att hon ska vara lycklig, även om det innebär att hon inte är med mig. Jag gjorde valen som ledde fram till detta även om jag inte förstod det då, och jag får helt enkelr acceptera konsekvenserna.

    Jag önskar bara att vi män var lite bättre på att prata om sånt här, tror att många hamnat i samma sits och precis som jag inte förstår...


    Var och en är ansvarig för sina egna prioriteringar. Och som en parentes är kraven på oss kvinnor minst lika stora som på er män. Vi ska nämligen både göra karriär och ta hand om barn både känslomässigt och praktiskt (instagramnivå på det sistnämnda), hem (instsgramnivå på både inredning och matlagning/bakning) och man. Ja, för mannen kräver också att bli omhändertagen. Nåde kvinnan om hon inte orkar eller har lust! Och så ska vi naturligtvis vara smala, vältränade, välsminkade, välfriserade, ha prydliga naglar och vara välklädda. Så ta av dig offerkoftan och ta konsekvenserna av ditt beteende som den man du faktiskt är.
  • Anonym (R) Trådstartaren
    Sun 8 Dec 2019 10:57
    #15

    Vilken skön värld du måste leva i, en utan krav! I min värld är det inte så. Barnen ska ha snygga kläder för att inte bli mobbade. Famlijen VILL åka utomlands.... Bilen går sönder, kostar pengar.

    Jag försöker inte ha nåt perfekt instagramliv men likförbannat ställer livet en massa krav på en... Det är jävligt lätt att sitta och säga att man ska leva som man vill, du må va en stark jävel som klarar att stå emot allt men jag tror de flesta är veklingar i den frågan precis som jag.... Men grattis till dig!

  • Anonym (Linda­)
    Sun 8 Dec 2019 11:02
    #16
    Anonym (R) skrev 2019-12-08 09:30:50 följande:
    En förenkling som utgår från att män är skithögar utan känslor... Så simpelt är det inte. Krav från omvärden gör ibland att man måste prestera, man ska ha en bra karriär, åka utomlands, ha fin bil, vara lyckad på alla jävla sätt. Nånstans i det där räcker man inte till, och man märker inte själv vad som händer, inte för att man är en skit och inte för att man inte älskar sin partner utan för att hjulen bara snurrar fortare och fortare och man förlorar kontakten med sig själv och allt runtomkring. Så har det varit för mig. Jag önskar att jag hade förstått detta tidigare. Uppvaknandet kom när jag fick reda på den andre. Först då kunde jag se mig själv från ett annat perspektiv, för att jag blev tvingad att göra det. Jag tror inte vi reder ut detta, och även om det gör fruktansvärt ont så är det ok. Jag vill att hon ska vara lycklig, även om det innebär att hon inte är med mig. Jag gjorde valen som ledde fram till detta även om jag inte förstod det då, och jag får helt enkelr acceptera konsekvenserna.

    Jag önskar bara att vi män var lite bättre på att prata om sånt här, tror att många hamnat i samma sits och precis som jag inte förstår...
    Känns inte som att dina känslor för henne är så starka. Du brydde dig inte under äktenskapet,  och nu vill du inte kämpa. 
  • Anonym (Vän)
    Sun 8 Dec 2019 11:08
    #17

    Bara det att du tar på dig skuld och har full insikt i hur det ser ut är ju väldigt positivt, ingen förnekelse och det är bra!

    Jag tror absolut att ni kan rädda och reparera förhållandet!

    Det krävs tid och mera tid bara.

    Prata och var överens om att båda går in till 100 procent en sista gång.

    Inte bara för barnens skull utan för er egen.

    Ingen vid sidan om över huvud taget är ett måste!

    Noll.

    Där ligger det hos henne att klura ut jobbrelationerna.

    Det har hon själv gått in i och får ta sig ur.

    Lycka till!

  • Anonym (R) Trådstartaren
    Sun 8 Dec 2019 11:21
    #18
    Anonym (Linda) skrev 2019-12-08 11:02:21 följande:

    Känns inte som att dina känslor för henne är så starka. Du brydde dig inte under äktenskapet,  och nu vill du inte kämpa. 


    Oj, där har du fel. Mina känslor för henne har alltid varit starka, men under en lång period har jag inte visat det... Och kämpa, det vill jag och gör jag, men jag tror att det gått för långt, att hon inte längre vill. Och hur det än är så måste vi båda kämpa om vi ska kunna rädda det...
  • Anonym (Linda­)
    Sun 8 Dec 2019 11:25
    #19
    Anonym (R) skrev 2019-12-08 11:21:02 följande:
    Oj, där har du fel. Mina känslor för henne har alltid varit starka, men under en lång period har jag inte visat det... Och kämpa, det vill jag och gör jag, men jag tror att det gått för långt, att hon inte längre vill. Och hur det än är så måste vi båda kämpa om vi ska kunna rädda det...
    Fast det är ju bra ord. I handling, när det kommer till kritan, så är inte dina känslor så starkt. För då hade du prioriterat annorlunda. 

    Vad är du beredd att göra, om hon vill ge det ett försök? Dra ner på jobbet, dra ner på er standard (om du jobbar mindre så kanske du måste gå ner i lön), ta mer ansvar hemma och för barnen?
  • Anonym (R) Trådstartaren
    Sun 8 Dec 2019 14:17
    #20
    Anonym (Vän) skrev 2019-12-08 11:08:28 följande:

    Bara det att du tar på dig skuld och har full insikt i hur det ser ut är ju väldigt positivt, ingen förnekelse och det är bra!

    Jag tror absolut att ni kan rädda och reparera förhållandet!

    Det krävs tid och mera tid bara.

    Prata och var överens om att båda går in till 100 procent en sista gång.

    Inte bara för barnens skull utan för er egen.

    Ingen vid sidan om över huvud taget är ett måste!

    Noll.

    Där ligger det hos henne att klura ut jobbrelationerna.

    Det har hon själv gått in i och får ta sig ur.

    Lycka till!


    Tack för ditt uppmuntrande svar. Som jag skrev ovan nyss tror jag dock att det är försent, men jag kommer ge mitt allt tills jag vet att det är så. Hur som tänker jag att något positivt kommer ur det här ändå, jag har lärt mig en del om mig själv på den här resan...
Svar på tråden Vad gör jag???