Var du slappt hållen, eller hade mycket regler som barn? Är du lyckad idag?

Född 1967. Var väldigt hårt hållen av mina föräldrar. Disciplin fordrades och jag kunde bli straffad om jag misskötte mig. Men jag fick samtidigt mycket kärlek och uppmuntran.

Jag har högskoleutbildning och bra jobb.

Har inga trauman pga uppväxten men den konflikträdsla jag har idag tror jag härstammar från uppväxten.

Var du slappt hållen när du var barn = Inte hade några eller få regler och fick göra i princip vad du ville? Har du gått igenom mycket pga av det? ( Alltså råkat ut för bra eller dåliga saker pga det?) 

Jag hade väldigt stränga föräldrar som inte lät mig göra någonting i stort sett under hela min uppväxt. Vi barn fick även utföra mycket arbete hemma tidigt. Vi bodde på en gård, och det var inte frivilligt.

Vilken utbildning har du idag? Hur har ditt liv fungerat? Känner du dig lyckad? Är du lycklig?

Jag har en kandidatexamen. Jag har fått dålig självkänsla, jag började med droger som 20-åring mycket pga att jag mådde så dåligt av min uppväxt. Slutade sedan med droger och skaffade själv familj och utbildning, men tycker inte jag är så lyckad. 

Var du hårt hållen när du var barn? = Hade stränga regler eller många regler/ rutiner att följa hemma.

Född -69, var väldigt hårt hållen men inget våld eller så. Fick inte vara ute som jag ville, fick bara träffa vissa kompisar och var tvungen att vara bra i skolan.

Känner mig väldigt lyckad idag, har besökt över 70 olika länder, har massa nära vänner och haft sex med mer än 200 olika partners - så det måste räknas som mycket lyckad.

och nej, är inte lycklig

Född 92. Jag skulle säga att de hade fel regler.

Inga regler om tandborstning , läggdags, sötsaker osv. De lärde mig inte att borsta tänderna till ex men var stränga med de regler som de hade: fick inte träffa kompisar så mycket som jag ville, de veckor när mamma jobbade kväll satt jag mest framför TV-n mest hela eftermiddagar . Jag var tvungen att alltid vara bäst i skolan. I mellanstadiet var jag ofta uppe halva natten för att plugga ...

Regler som jag tycker var dåliga:

- att fick inte träffa vänner när mamma inte var hemma

- var tvungen att äta upp mat jag inte tyckte om (tål inte ens lukten idag)

Regler jag saknade (eller ja jag saknade inte dem då men jag saknar de ur min uppväxt idag)

- tandborstning

- läggtider

- välja program jag får titta på mer noggrann ( jag fick titta på vuxenprogram redan som riktigt små och jag tycker inte det var bra)

Jag flyttade hemifrån så snabbt jag fyllde 18 - orkade inte bo där mer. De tvingade mig att plugga och tjatade om högskoleutbildning ständigt. Jag längtade däremot efter familjeliv. De brydde sig aldrig om vad jag vill , hur det känns för mig eller vad gör mig lycklig ...

Jag skaffade barn tidigt. Idag har jag nått allt jag ville få av livet . Har underbar familj, eget hus med trädgård o bil, inga lån... dock kämpar jag med dålig självförtroende och ständigt återkommande depressioner sedan barndomen ....

Om jag är lyckad vet jag inte. Jag har all anledning för att vara lycklig men ofta känns det som att något gick sönder inom mig när jag var barn - något som går inte att laga.

Det fanns väl regler men inget anmärkningsvärt utan mer de vanliga med att vara hemma en viss tid och sånt. Jag har bara minnen av en fin barndom. 

Jag har inte råkat ut för något speciellt dåligt i mitt liv. Din fråga om man råkat ut för bra/dåliga saker blir väldigt svår att svara på ( det finns nog risk att om man haft en tuff barndom, att man då hänför allt dåligt till den även om det inte beror på den). 
Jag har tex en skilsmässa i bagaget men jag kan inte säga att den skulle bero på något i min uppväxt. 

Jag är mycket lycklig (ca 50 år gammal). Håller precis nu på att avsluta min andra akademiska utbildning (avancerad nivå) så det känns ju kul. Trodde jag inte som ung att jag skulle åstadkomma. Jag är stolt över mig själv. Mitt liv har väl för det mesta fungerat bra (var utbränd en kortare period men det hanterades och jag har inga problem med det idag). Vuxna barn + ny man och bonusbarn och allt fungerar bra här hemma. Skulle inte vilja ha det annorlunda. 

Öh, nej, man anses inte som mycket lyckad, eller ens lyckad, över att ha haft sex med mer än 200 personer. 

Det var nog mer resandet till över 70 länder som "Anna" menade?

Själv hade jag typ inga regler. Fick pengar för att hjälpa till hemma typ 40kr för att putsa alla fönster, 20 kr för dammsugning, 10 kronor för att diska m.m. Det tyckte jag var väldigt bra som ide' även om jag aldrig fick några pengar. Jobbade även i stallet sen jag var 12 år, varje helg och alla lov. Jobbade på posten som brevbärare på sommar och jullov och började på McDonalds så fort jag fyllt 16. Jag hade nog gjort precis vad som helst för pengar eftersom jag alltid var hungrig (vi hade sällan mat och jag fick aldrig behålla nån lön). Flyttade hemifrån när jag fyllde 18 och har bott i 7 olika länder under många års tid.

Min mamma hade som sagt inga regler alls, men hon kämpade på och gjorde sitt bästa efter hennes förutsättningar.

Mitt eget barn har regler (normala, ej överdrivna) och har alltid mat och kläder. Jag tjänade min första miljon före 30.

Var extremt hårt hållen och var ofta väldigt olycklig. Jag kunde ju knappt ens ha vänner pga min uppväxt. Har fortfarande svårt att upprätthålla vänskaper. Lider av beslutsångest och är olycklig som förälder eftersom jag inte vet hur en bra sådan ska vara men vet att jag garanterat är för hård mot mitt barn. Jag försöker så gott jag kan men det är tufft att ofta känna sig misslyckad. Har dessutom en hel massa tvångstankar om hur saker "ska" gå till, inte så att jag får utslag eller blir spattig om det inte blir så men helt klart svårt att skifta spår om planer ändras, om saker inte är där de ska mm. Har aldrig fått lära mig hantera tuffa känslor eftersom alla invändningar, motsägelser eller upprördhet tystades med aggressioner av högre eller mildare grad. Blev misshandlad från jag var tio år gammal till jag var ca 15 och började försvara mig.

På andra sätt var jag för slappt hållen! Till exempel uppmuntrades jag till att skolka när jag var yngre och som äldre att det var helt ok att ha flera partners samtidigt, så länge de inte vet om varandra. Slutade inte vara otrogen förrän jag var 20+ och har ändå trillat dit någon enstaka gång efter det också. Har ingen större arbetslust men gör det för att jag måste.

Har alltid haft svårt med förhållanden, främst för att jag varit ihop med folk som misshandlat mig psykiskt och fysiskt, jag har inte självkänsla nog att stå upp för mig själv tillräckligt och än mindre gå efter första slaget. Nu är det väl iofs bättre men lite väl sent kanske när man snart är 40.

Har universitetsutbildning (masters) på sex år, har fast jobb, megastor villa, gift, ett barn. Jobbar med mig själv konstant. Känner mig rätt ok i dagsläget men har haft ungefär ett decennium som inleddes med flera år av depressioner, medicinering, terapi mm. Lyckad? Hmm. Jag antar att jag är hyfsat lyckad rent materialistiskt men det spelar mindre roll för mig. Lycklig? Njao, så där. Kan inte ge ett rakt ja men det är iaf inte jätteilla. Jag försöker åtgärda sådant som inte är bra iaf.

Hade nästan inga regler alls. Var otroligt slappt.

Är idag forskare inom medicin med fina materiella tillgångar tack vare hög lön.

Har en fin familj också.

Lycklig? Överlag ja, vilket jag har jobbet att tacka för. Det är fantastiskt att arbeta med sin passion där man hela tiden får nå nya mål och vara kreativ.

Den slappa uppväxten påverkade mig negativt i början av vuxenlivet. Att flytta hemifrån och inte ens veta hur man dammsuger typ... jag är också idag väldigt osäker på vilka krav jag kan ställa på mina egna barn. Alla krav från min sida ger mig dåligt samvete, men samtidigt vill jag att de får en mjukare övergång till vuxenlivet än vad jag fick.